Röta, frisering och höätande

Igår fick jag gå ganska långt ut i hagen för att hämta Ariel. Hagen är ganska vattensjuk nu på sina ställen, och hästarna går helst inte där om de slipper. Ariel behöver motivering i form av grimma och grimskaft på, sedan går hon snällt genom vattnet. Hon verkade glad att se mig, men det var inte någon överväldigande glädje. Hon verkar uppskatta vintervila lika mycket som jag. I alla fall än så länge.

Inne i stallet provade jag först att ha henne i boxen så hon kunde äta hö. Men eftersom jag ville rengöra hennes ben genom att stoppa ned dem i vattenhinkar så fungerade inte boxidén så bra. Band upp henne i stallgången istället och då stod hon snällt medan jag tvättade av benen ordentligt. Jag har märkt av att det fastnat lite väl mycket sten i bärranden den senaste tiden, så idag skulle jag helt enkelt skära bort all röta. Det blev dock inte så lätt som jag trott. Ariel hade väldigt djup röta på ett par ställen på bägge framhovarna och jag vågar ju inte skära bort hur mycket horn som helst.
 
Jag hoppas verkligen att hon inte får riktiga problem med detta. Har lite dåligt samvete eftersom jag sett hur stenarna fastnat men inte åtgärdat det hela i tid.
 
Från och med nu kommer jag att rengöra hovarna ordentligt med vattenbad varannan vecka och verkligen skära bort all röta jag ser.
 
Jag vill inte råka ut för en separation av hoven så hon får stå på boxvila i ett halvår (vilket K:s Eldur fick göra).

Hittade för övrigt min hovkniv som varit mystiskt försvunnen i ett halvår. Någon (dvs jag) hade lagt den i skötsellådan när den egentligen skall ligga i sjukvårdslådan. Inte konstigt att den varit ”försvunnen”…

Ariel stod snällt under hela behandlingen, även om hon stundtals blev lite trött att stå med ett ben upplyft hela tiden. Jag blev också trött av att skära så mycket, märks att jag inte har särskilt mycket armmuskler längre. Jag varken mockar eller bär vattenhinkar, så hur skulle jag kunna ha det?
Sedan fick Ariel återvända till boxen och höätandet. Hon var mycket nöjd med det arrangemanget och fick stå där medan jag borstade bort en massa löst hår. Jag förstår inte, det är bara hon som fortfarande fäller av hästarna och känner jag henne rätt kommer hon att sluta fälla lagom till nyår då det är dags att börja fälla vinterpälsen….

Sedan hade jag tänkt att klippa manen, men jag kunde förstås inte undgå att snegla lite på hennes svans. Jag har ju inget schampo längre (måste köpa det!) så jag testade faktiskt att blanda i jodopax i vattenhinken. Det skummade väldigt mycket och luktade oerhört fränt. Men Ariel verkade inte bry sig och oj vad svansen blev ren av det!
 
Nu var den i och för sig både nedkissad och lerig, så helt ren blev den inte. Jag orkade inte heller värma på ännu mer vatten för att tvätta den en gång till, så det fick duga. Torkade med handduk så gott jag kunde och sprayade sedan med pälsglans. Jag vet att jag inte borde spraya en halvsmutsig svans men samtidigt är jag desperat nu, hon måste få en mer lättskött svans utan att jag blir av med en massa hår i den. SUCK!

Sedan klippte jag faktiskt av svansen också. Har resonerat som så att hon ändå inte behöver en lång svans vintertid och nu har jag klippt av den ganska långt nere mest för att testa hur mycket som hinner växa ut innan sommaren kommer. Ett litet experiment för att se om det går att ha kort svans vintertid (för att slippa leran) och lång svans sommartid.

Sedan gav jag mig i kast med Ariels man, men nu var hon rätt så less på matte och hennes konstiga idéer. Hon visade med stor tydlighet att hon INTE ville bli störd i ätandet, så jag klippte bara manen hjälpligt. Egentligen borde jag ha bundit upp henne igen, så jag skulle kunna jobba helt fritt med manen, men jag hade inte hjärta till det. Vi slet så länge med hovarna att hon faktiskt förtjänade att få ta det lite lugnt. Så när manen åtminstone var kortare (om än inte jämnare) så packade jag hö istället medan Ariel mumsade vidare. Jag tog även med alla handdukar som gått åt under dagen ut till bilen, för på kvällen var det tvätt av hästsaker som stod på schemat. Sedan sopade jag bort lite hovrester innan jag tog ut Ariel i hagen igen. Hade med mig kvällshöet i två påsar och det blev lite väl krångligt att leda Ariel med det, så jag släppte henne faktiskt och gick i förväg till hagen. Hon var inte alltför olydig de första meterna, men sedan insåg hon att hon var lös och utnyttjade situationen till att äta gräs… Fick gå och hämta henne när jag ställt ifrån mig höpåsarna. Eftersom det fortfarande var ljust och jag hade gott om tid (och stövlar på mig) passade jag på att lägga ut höet på lite torra ställen. Jag har märkt att hästarna oftast får höet precis vid grinden och det är ju inte kul för dem att stå i leran och äta. Dessutom trampar de ned en del hö i leran och en överhungrig häst som Ariel går ju gärna och pillar lite i höet i efterhand. Jag vill ju inte att hon äter lera och får kolik!

Ariel höjde huvudet och såg efter bilen när jag åkte därifrån, kanske inbillade jag mig, men lite längtansfull såg hon ändå ut. När höet hon tuggade på var uppätet sänkte hon dock huvudet, så uppenbarligen är matte inte lika viktig som mat…
Trackback
RSS 2.0