Hinderbygge
Redan i torsdags började jag känna mig lite sjuk och i fredags eskalerade det. Var riktigt trött och hängig när jag åkte ut till Ariel, men fast besluten att ändå rida med handhäst.
Väl i stallet gick luften ur mig, när jag insåg att K löshoppat Sunna och därmed helt möblerat om min löshoppningsbana. Absolut inte K:s fel, men i kombination med min förkylning blev jag bara så trött. Bestämde mig därför för att strunta i alla planer och bygga upp löshoppningsbanan igen.
Tog med Ariel till paddocken, hon blev väldigt glad, ända tills hon travade fram till banan och insåg att där bara var ett plutthinder (två cavaletter = 40 cm). Med en djup suck och en förebrående blick på mig började hon beta istället. Var det det här matte menade med att umgås?
Jag började ändra om hindren och flytta det mesta som fanns att flytta, tills jag hade mätt upp banan igen. Det är en oxer på 60 cm (med nya bomhållare så den blir lätt att höja.), ett koppelräck på 60 cm och ett plank på 60 cm. Eftersom Ariel aldrig sett planket tidigare (pga brist på bomhållare) så lade jag ned de andra hindren och bad henne hoppa det. Då blev det livat! Ariel blev superglad över att matte ÄNTLIGEN förstod meningen med att vara i paddocken och satsade mot hindren. Men när hon fick syn på planket gjorde hon stora ögon och halvstannade i etapper tills hon stod stilla (såg för övrigt ut som en riktigt trevlig inbromsning, gör hon så i framtiden skulle jag nog kunna sitta kvar om hon vägrar) framför hindret och nosade på det. Lät henne vända och komma igen. Ariel signalerade tydligt att hon inte tänkte hoppa det där läskiga hindret men matte framhärdade med smackningar och det hemliga vapnet mätkäpp så Ariel tog ett JÄTTESPRÅNG över hindret. Hon var åtminstone en meter upp i luften (där hade jag inte suttit kvar) och blev oerhört mallig över att hon klarat det farliga hindret.
Jag envisades med att vi skulle ta ett par språng till så hon hoppade lite mer vettigt över istället, och det gjorde hon snällt. Sedan gick vi hem och Ariel förklarade malligt att hon minsann var bäst i världen på hoppning.
Eftersom jag vid det här laget var ganska knäckt (vi har inga lättburna hinder precis!) och jag visste att vi skulle ta in hö dagen därpå, så släppte jag bara ut Ariel i hagen och åkte hem direkt.
Väl i stallet gick luften ur mig, när jag insåg att K löshoppat Sunna och därmed helt möblerat om min löshoppningsbana. Absolut inte K:s fel, men i kombination med min förkylning blev jag bara så trött. Bestämde mig därför för att strunta i alla planer och bygga upp löshoppningsbanan igen.
Tog med Ariel till paddocken, hon blev väldigt glad, ända tills hon travade fram till banan och insåg att där bara var ett plutthinder (två cavaletter = 40 cm). Med en djup suck och en förebrående blick på mig började hon beta istället. Var det det här matte menade med att umgås?
Jag började ändra om hindren och flytta det mesta som fanns att flytta, tills jag hade mätt upp banan igen. Det är en oxer på 60 cm (med nya bomhållare så den blir lätt att höja.), ett koppelräck på 60 cm och ett plank på 60 cm. Eftersom Ariel aldrig sett planket tidigare (pga brist på bomhållare) så lade jag ned de andra hindren och bad henne hoppa det. Då blev det livat! Ariel blev superglad över att matte ÄNTLIGEN förstod meningen med att vara i paddocken och satsade mot hindren. Men när hon fick syn på planket gjorde hon stora ögon och halvstannade i etapper tills hon stod stilla (såg för övrigt ut som en riktigt trevlig inbromsning, gör hon så i framtiden skulle jag nog kunna sitta kvar om hon vägrar) framför hindret och nosade på det. Lät henne vända och komma igen. Ariel signalerade tydligt att hon inte tänkte hoppa det där läskiga hindret men matte framhärdade med smackningar och det hemliga vapnet mätkäpp så Ariel tog ett JÄTTESPRÅNG över hindret. Hon var åtminstone en meter upp i luften (där hade jag inte suttit kvar) och blev oerhört mallig över att hon klarat det farliga hindret.
Jag envisades med att vi skulle ta ett par språng till så hon hoppade lite mer vettigt över istället, och det gjorde hon snällt. Sedan gick vi hem och Ariel förklarade malligt att hon minsann var bäst i världen på hoppning.
Eftersom jag vid det här laget var ganska knäckt (vi har inga lättburna hinder precis!) och jag visste att vi skulle ta in hö dagen därpå, så släppte jag bara ut Ariel i hagen och åkte hem direkt.
Kommentarer
Trackback
