Odramatisk handhästtur
Igår var Ariel inte lika intresserad av att komma in från hagen. Det var Sunnas äppelintresse som gjorde att hon till sist föll för grupptrycket och kom traskandes. Hon fick sitt äpple, och sin vana trogen tog hon hela äpplet i munnen, fast hon vid det här laget borde ha lärt sig att hon har för liten mun för att äta ett helt äpple. Hon är så söt, fnular med mulen och försöker verkligen tugga äpplet, men det är hopplöst. Istället spottade hon ut det och tog ett rejält bett av det och lämnade kvar resten på marken tills hon tuggat klart. Jag minns den tiden då hon kunde ta 10-15 bett innan hon fått i sig hela äpplet, nu klarar hon det på 2-3…
Sedan följde hon snällt med in i stallet. Stallägaren har skaffat någon typ av hönsfågel (pärlhöns tror jag det var) och vi gick och kikade på dem, bara så Ariel vet vad det är för konstigt som låter längre bort i stallet. Hon tyckte de var lite läskiga när de sprang i en stor flock från ena änden av voljären till den andra, men när hon insåg att det också var det enda de gjorde så började hon uppskatta skådespelet.
Borstade av henne medan hon åt kraftfoder, sedan fick hon täcke på. Mest för att jag skall vänja in mig på rutinen, men även för att värma upp hennes muskler lite. Det är ju ett ganska tufft träningspass hon gör när hon går som handhäst till Zari. Jag vet inte vad för slags signaler täcket egentligen sänder ut till Ariel, men så fort det kom på började hon sova. Antingen har hon lärt sig att ingenting spännande händer medan man har täcke på sig, eller så var hon allmänt trött just idag. För medan jag grejade klart med henne (tog på terrängskydden och sidepull), gjorde i ordning vattenhinkar och Zaris utrustning, gick på toa och bytte kläder, så stod hon och sov med hängande underläpp och vilande bakben.
Det var först när jag tog in Zari från hagen som hon vaknade till och insåg att det skulle hända grejer. Hon fortsatte dock stå snällt medan jag gjorde klart Zari för ridning och först när täcket åkt av började hon trampa runt med lysande ögon.
Det gick alldeles utmärkt att ta sig ut med två hästar och även att sitta upp (det tar sig…), men som vanligt ville Zari gå iväg direkt och Ariel är ju inte sen att haka på och försöka trissa på Zari ännu mer. Jag fick säga ifrån ordentligt, men sedan stod de helt stilla medan jag spände sadelgjorden, tog på mig handskarna och trasslade ut tyglarna. Hade för första gången distansstigbyglarna på Zari, inte för att hon brydde sig, men oj vad jag har saknat dem… Dels för att de är så härliga att rida i (sviktar lite) och dels för att jag då kan rida i mina promenadskor som är mycket bekvämare än ridskorna.
Så skrittade vi iväg, Ariel segade sig lite och fick till sin förvåning ett pet med spöet. Det verkade fungera, för sedan höll hon sig nästan hela ridturen vid Zaris höft eller mitt ben. Zari var ganska lugn på bortavägen, precis som vanligt. Men så fort vi klev över den osynliga linjen mellan vanliga vägen och vägen-vi-aldrig-gått-på-tidigare så blev hon väldigt ivrig. Hon känns som en typisk distanshäst, tycker att de vanliga rundorna är tråkiga men älskar äventyret som väntar bortom berget…
Jag testade en ny variant och dämpade Zari ganska mycket. Tidigare gånger vi varit ute har ju Zari fått gå helt i sitt eget tempo och Ariel har fått hänga med så gott hon kunnat. Jag har funderat på om Ariels motvilja på hemvägen helt enkelt kan bero på att hon är trött och lägger av helt istället för att ändå försöka fortsätta framåt. Tydligen kan det ligga något i den teorin, för den här gången gick det riktigt bra hemåt. Förvisso får ju Zari inte skritta så snabbt som hon vill (men hon accepterar sitt öde väldigt väl), men Ariel får fortfarande en rejäl power walk och arbetar verkligen igenom hela kroppen.
Åter i stallet var bägge hästarna nöjda med ridturen, jag var faktiskt så fräck att jag släppte Ariel sista biten och lät Zari skritta i sitt tempo som belöning. Sedan fick Zari gå in i stallet och få av sig tränset medan Ariel fortsatte att beta. Zari var lite bekymrad över att Ariel inte följde med in, så innan jag tog av hennes sadel fick jag faktiskt gå och hämta Ariel.
Ariel fick täcke på sig direkt, hon var inte svettig alls. Zari var lite svettig mellan bakbenen, så hon blev avsvampad där och även mellan frambenen då hon var varm där. Sedan åkte sadeln av och även Ariels benskydd. De verkar ha fungerat bra, kanske använder jag dem igen. Å ena sidan vill jag ju att hon skall klara sig utan skydd, å andra sidan har hon stundtals noll koll på benen och då vill jag gärna skydda den… Svårt val.
Zari fick gå ut i hagen ganska snart efter avborstning, medan Ariel åkte på lindning av benen innan matte var nöjd. Funderade en stund på att låta henne ha täcket kvar ute i hagen, men bestämde mig för att det fick vara.
Med bägge hästarna i hagen igen tog jag hand om utrustningen. Det blir ju en del att plocka undan, borsta av och tvätta när det är två hästar samtidigt. Ariels terrängskydd verkar vara ganska lätta att få rena, men Zaris vojlock blir ju skitig redan efter en ridtur. Jag brukar bita ihop och rida två gånger i den, men sedan åker den in i tvättmaskinen. Det känns dock inte så hållbart längre, så jag skall se om jag inte kan köpa på mig några fler vojlockar framöver. De kommer ju ändå användas av Ariel längre fram. Kruxet är bara att det som är snyggt på Ariel inte riktigt passar på fuxen Zari. Jag blundar ju för det just nu, men frågan är vad som skulle vara snyggt på bägge. Beige kanske? Eller svart? Hm…
När jag stannade till på hemvägen för att ta av Ariel hennes benlindor kunde jag konstatera att damen hade rullat sig rejält i leran. Vilken tur att jag inte lät täcket sitta på! Lindorna var nästan genomblöta, så jag är tveksam till om de gör någon nytta heller. I och för sig är ju tanken med lindorna att de skall öka blodcirkulationen och det känns ju lite onödigt när hon ändå går så mycket som hon gör i hagen.
