Klätterbacken

Igår försökte jag vara lite effektiv i mitt stallarbete. Jag vill gärna stå och mysa med Ariel, bara vara i nuet så att säga, men ibland behöver jag nattsömn och då måste jag lära mig att snabba på vissa moment.

Hämtade in en hyfsat ren Ariel, äntligen kom hon fram till mig i hagen. Jag tror hon har börjat förstå att hösilagebalen faktiskt stannar kvar även om hon lämnar hagen en stund. Band upp i stallet, borstade bort all lera, kratsade hovarna och tog på sidepull. Det var premiär för att börja kräva saker av Ariel, nu har hon bott i stallet i åtta dagar och funnit sig väl tillrätta.

Vi gav oss iväg längs en grusväg för att leta reda på klätterbacken. Ariel var lite skeptisk till att gå förbi lösdriftshagen och lämna Ella bakom sig, så det blev många motorstopp för att kolla på farliga saker. Men jag framhärdade och allt eftersom så släppte flockkänslan och hon började uppskatta att vara på äventyr med matte.

På väg till klätterbacken måste man passera en bro med vatten forsande under. Ariel var tveksam till att gå förbi när hon såg vattnet på håll, men när hon väl stod på bron så var staketet mer intressant. Längre fram var det flera bilar som passerade framför nosen på henne, men hon reagerade inte alls. Snart är hon helt trafiksäker!

Vi hittade klätterbacken efter en stund och den är helt okej. Längre än den backe jag haft tidigare och med en väl upptrampad stig runt hela backen. Så man klättrar ganska brant uppåt och går sedan i en krok runt backen så tillbakavägen blir mycket mer plan. Ariel tyckte det var superspännande och försökte få igång matte med diverse krumbukter, men matte var tråkig och tyckte att skritt är den bästa gångarten som finns. 

När vi kommit runt hela backen ville Ariel gå hem, men matte tyckte att vi gott kunde klättra en gång till. Det är här man märker att Ariel inte har något vidare flås, för oj vad trött hon var när vi nått toppen för andra gången. Jag var mindre ansträngd än henne. Men hon återhämtar sig snabbt, halvvägs på tillbakavägen var hon igång och skulle trava…

På hemvägen, när vi fått sviktande grusväg under fötterna bjöd Ariel på en helt fantastisk skritt. Hon har ju haft lite taktningsinslag för sig när hon blivit ivrig, men det var en lång, vägvinnande och ren skritt den här gången. Jag fick kämpa lite med att hänga med och ge henne total eftergift, men hon är så himla fin när hon jobbar på så. Jag ser henne framför mig på långturen i skogen, tuggandes fram mil efter mil.

Tillbaka vid stallet kom nästa utmaning, Ella gnäggade i hagen och Maggie gick förbi oss in i hagen. Men Ariel var fokuserad på matte och följde utan några som helst protester in i stallet. Där blev det lite noggrannare avborstning, koll av hovar och kraftfoder. Hon åt upp allt igen, så kanske börjar hon lära sig.

Hon var inte så intresserad av att gå in i hagen igen, snarare ville hon vidare på nya äventyr. Det är som om hon först nu förstått att vi faktiskt kan upptäcka världen, även på detta nya ställe. Men ut i hagen kom hon till sist och givetvis mötte Ella henne. De travade iväg sida vid sida och smågnabbades längs vägen. Säkert ville Ella veta var Ariel varit och jag är övertygad om att Ariel både skröt om sina bedrifter och överdrev de farligheter som varit.
Trackback
RSS 2.0