Ariel 3525

Igår hade jag morgonfodringen, så medan hästarna mumsade hö så åt jag frukost inne i fikarummet. Lyxade till det med färskpressad apelsinjuice.

Lagom till att jag ätit klart så var även Ariel färdig, så då fick hon komma in i stallet. Hon gjorde en lite fräck grej, kom till grinden när jag lockade och mumsade glatt i sig godiset som belöning. Sedan när hon konstaterat att godiset var slut så vände hon på klacken och gick igen. Så jag fick gå en bit och hämta busfröet.

I stallet blev det först tvätt av svans som var mycket renare än tidigare. Egentligen hade den kanske inte behövts tvättas, men eftersom det var plusgrader tyckte jag att det var lika bra att passa på. Man vet aldrig när det smäller till och blir minus tjugo igen.

I samma anda skar jag även bort röta från hovarna. Nu var rötan icke-existerande, men det var ändå skönt att skära rent och se att allt var ok. Min gissning är att kylan helt enkelt sätter bakterierna ur spel och det är ju bra.

Eftersom jag verkligen inte hade något annat inplanerat igår så tog jag faktiskt och klippte manen noggrant. Blev ändå urfult och jag vet inte hur jag skall få till en bra man inför premieringen. Ariel tröttnade på mitt klippande på slutet, hon tycker att en manklippning skall gå på 15 minuter. Det brukar det ju göra, eftersom jag vanligtvis bara klipper snabbt i en båge och sedan ignorerar resultatet. Nu ville jag ju testa att få till en snygg man, men det var hopplöst.

Tog på Ariel sidepull och så gav vi oss iväg på promenad. Gick Ariels favoritväg, som är till höger och sedan parallellt med en äng (så man kan kliva över på den om det kommer bilar). Träffade lite folk som hälsade och även några bilar. Inga problem, Ariel var förvisso lite på tårna men uppförde sig ordentligt.

I slutet av turen (jag funderade på om det var dags att vända) blåste Ariel plötsligt upp sig och deklarerade att det var FARLIGT där framme. Framför oss var ett hus där det både finns en hund (som vi ibland kan höra skälla) och diverse spännande bråte att titta på. Vi har dock gått förbi där många gånger utan att något farligt hänt, så jag tyckte Ariel var lite fjantig som höll på så där. Bestämde mig därför att vi minsann skulle förbi huset innan vi vände.

Efter några meter till ("matte, du får gå före så går jag här bakom med nosen på din axel") blev det tydligt vad det var som Ariel trodde var farligt. En stooor svart schäfer kom galopperandes mot oss, helt lös och utan någon ägare i närheten. Ariel kastade sig handlöst bakåt och jag fick stopp på henne precis innan ledtygeln skulle ta slut och glida ur handen på mig.

En blick på Ariel säger mig att blir hon minsta lilla provocerad nu så sliter hon sig och sticker hem. Hon kommer dessutom med största sannolikhet att bli hundrädd och aldrig våga sig förbi det här huset igen. Så jag handlar på reflex, vänder mig mot hunden och hotar. Hunden saktar in, ser lite förvirrad ut och vänder sedan tillbaka mot sitt hus. Plötsligt har jag Ariel vid min sida igen, som storögd tittar på MODIGA MATTE som vågar utmana det svarta monstret.

Hunden provar då att vända åter och med hjälp av rösten får jag hund och häst att försiktigt hälsa på varandra. Givetvis blir hunden lite osäker då (stooor beige hund det där, tänker han säkert) och backar från Ariel. Varvid Ariel förstås blir kaxig och förklarar att hon minsann inte är rädd för den där lilla larvhunden. Så på något vis tar vi oss allt närmare huset, jag får bara hålla lite koll på att hunden inte går runt Ariel och nosar i baken.

Framme vid huset träffar vi så äntligen husse, som förstås har hört mina tillrättavisningar till hunden. Han är (tack och lov!) en förståndig husse som mest är bekymrad över om hunden oavsiktligen skrämt hästen. När jag förklarat att den mycket lydiga hunden lyssnat på mig hela tiden och att det därigenom gått riktigt bra, så blir han lugn. Säger dock att han tänker ta in hunden och vara inne någon timme, så vi vet när vi behöver vända tillbaka.

Ariel slappnar av strax efter att hunden försvunnit och jag öser beröm över henne. När vi är en lagom bit från huset vänder jag och så går vi tillbaka. Givetvis hetsar hon upp sig inför de konstiga sakerna som finns runt huset, men det verkar inte vara kopplat till det som just hänt.

Resten av hemvägen har jag en ivrig hemåt-häst som får stanna och rygga ibland för att bibehålla lydnaden. Sista biten är det dock skritt på lång ledtygel som gäller, med en lugn, avslappnad skritt. Belönar henne genom att släppa direkt i hagen, i den bortre grinden, vilket förstås leder till några rejäla repor i hagen med både bock och bakåtsparkar.

Jag plockar undan all utrustning och försöker smälta det som faktiskt hände. Förhoppningsvis tror Ariel nu att det alltid är väldigt säkert när matte är med, men det vore bra om hon kunde komma ihåg det när jag sitter på ryggen också.