Ariel 3525

Igår när jag åkte till stallet slog det mig att det var evigheter sedan jag bara gick till hagen och pysslade om Ariel, utan att ta med henne därifrån. Så det blev en sådan dag igår. Ariel stod passande nog vid grinden, så det var inte många meter jag behövde gå. Kände igenom benen som alla kändes lite galliga men det kan vara nojjiga matte som är i farten också. Smorde in juvret och pussade på mulen innan jag gick därifrån. Ariel verkade inte vara emot den idén.

Sedan blev det så där som det blir när man är ledig och har gott om tid. Jag började pyssla med lite saker, prata med lite hästfolk och vips hade jag varit i stallet i tre timmar. Till mitt försvar skall sägas att jag rengjorde och smorde in dressyrtränset samt rengjorde både sadelgjord och sadel. Invigde både mitt läderbalsam och mitt sadelschampo, det tidigare köpte jag på Börjes i Tingsryd 2008. Så går det när man knappt har några läderprodukter och de produkterna är mjuka och fina redan från början...

Fick mig en genomgång av M vad som skall göras med Maggie när hon är borta. Vi är flera stycken som skall hjälpas åt och vi fick även rida. Jag protesterade lite och förklarade att Maggie inte skulle orka mig, varvid M tyckte att jag skulle provrida så fick vi se. Gissa om jag blev nervös! Maggie är en New Forestponny och för mig är det exakt samma sak som en avkastarkung. Det är ju det där med att ha fördomar för vissa raser... Jag har ridit två New Forestponnyer i hela mitt liv, och bägge skenade med mig och kastade så småningom av mig. En utav dem blev jag dessutom släpad efter 2-3 varv i paddocken. Det var första gången jag blev hästrädd kan jag säga.

Så med en stor klump i magen satt jag upp på Maggie. Hon hade lite mindre framdel än Ariel, så känslan av att vara för stor höll i sig. Skrittade, gjorde lite vändningar och halter. Det kändes okej. Maggie trodde först att hon kunde softa med mig, men det tog jag ur henne ganska snabbt. Då blev det fart på skritten också! Jag tycker det är lite svårt när man rider en häst för första gången, vissa hästar har ju väldigt kort skritt och då spelar det ingen roll hur mycket man driver på dem, de kan inte skritta mer vägvinnande. Men Maggie fejkade bara.

M tyckte nog att jag var lite mjäkig som bara skrittade, för hon ropade åt mig att trava. Eh, jag kan inte trava längre. Det har jag ju visat på Ariel, jag ramlar framåt i traven och så går det allt fortare. Jag måste komma ihåg att räta upp mig och det är fortfarande svårt.

Skänklade på Maggie och hon började trava. En typisk ponnytrav, så där korta, ivriga steg som många New Forestponnyer har. Efter halva långsidan insåg jag att jag satt ju rätt. Jag satt bra, red lätt bra och kunde till och med hålla ihop Maggie lite när vi kom till kortsidan. Plötsligt var jag inte enbart en studsboll som for omkring på hästryggen, jag red!

M hojtade att det var dags för galopp och då kom klumpen tillbaka. Galopp är om möjligt ännu värre. Jag minns hur mycket jag slet med galoppen på Krikelin, snälla rara Krikelin som stod ut med mina tafatta försök. För att inte tala om tränare V som försökte få till något vettigt av mina fattningar (vilket hon lyckades med!). Fuskade lite och fattade ur ett hörn. Satt ned i traven (inga problem), fattade lite halvslarvigt och fick en helt okej fattning. Satt riktigt stadigt i galoppen, så stadigt att jag till och med vågade ta kortsidan, samlade ihop Maggie lite och klarade av det galant.

Jag var helt slut när jag satt av, men så himla glad! Kunskapen om hur man rider finns kvar i mig, även om min kropp inte riktigt är i sådan form att jag klarar ett längre ridpass. Jag är inte nybörjare på nytt egentligen, utan jag är lite ringrostig på en unghäst. Med en vuxen, utbildad häst blir det riktigt hyfsat.

Klappade om Maggie som tyckte jag var löjlig. Så speciella saker hade vi ju inte gjort. M sade att Maggie aldrig hade börjat galoppera om jag varit för tung, så jag behövde inte bekymra mig över det. Hon sade även att jag satt så stadigt, vilket ju är viktigare än hur mycket man väger. Fatta vad den kommentaren betydde för mig! Jag sitter stadigt! Jag, den stora studsbollen?!

Jag åkte hem med en varm känsla i hela kroppen och lovade mig själv att inte skriva av mig förrän dagen efter. För annars skulle det bli ett alldeles för svamligt och lyckligt inlägg. Men det blev det visst ändå.

Jag längtar så efter nästa gång jag skall få rida Maggie, har jag tur blir det andra helgen i juli.