Ariel 3525

Det blev lite mer djävlar anamma över mig igår. Hämtade in Ariel från hagen, hon följde så glatt med. Hon är inne i fasen jag-vill-vara-med-dig-hela-tiden-matte! och det är väldigt tacksamt att umgås med henne då.

Gjorde i ordning för ridning, fick fläta om svansflätan då den gått upp någon gång under natten (enligt M). Tog även på reflexridtäcket då det var riktigt ruggigt väder ute. Mulet med lite regnskurar. Perfekt väder att träna tålamod på.

Satt upp och fick köra den vanliga visan, INTE gå förrän allt är klart. Nu går hon ju i och för sig bara ett steg framåt, men det är ändå ett steg för mycket. Red några meter, gjorde halt, satt av och gick tillbaka.

Va? tyckte Ariel och undrade vad sjutton matte höll på med.

Placerade henne vid pallen igen (fick flytta bakdelen några gånger innan jag var nöjd) och satt upp. Samma visa igen, men snabbare skärpning från Ariels sida, jag hann inte ta i tyglarna utan bara markera med rösten så stannade hon igen. Skritta några meter, göra halt och tillbaka.

Nä men! tyckte Ariel. Vad har det flugit i matte egentligen? Varför kan hon inte bara sitta upp som vanligt och så ger vi oss ut på äventyr som vi brukar?

Placerade henne vid pallen, började förbereda för uppsittning, då vände hon på huvudet och fnulade mot stigbygeln. Förklarade för henne att hon måste stå stilla, det är bara så. Suck från Ariel och matte upp i sadeln. Låtsas kolla sadelgjorden, tar fram spöet och på med handskarna. Ariel står blick stilla.

Ger oss iväg längs grusvägen med de andra hästarna som sällskap. Ariel uppvisar en väldigt fin skritt, med ordentligt driv i. Lyckokänslan infinner sig. Ber om halt och Ariel stannar lydigt. Sneglar på klockan och det är absolut inga problem att stå stilla en minut. Berömmer och går en bit till, gör halt och står en minut. Ariel spanar på spännande saker i fjärran men står helt stilla.

Går bort till vägskälen och vänder. Raketmotorn sätter förstås igång så fort nosen pekar hem. Jag ber om halt, Ariel stannar lydigt. Men stå stilla i en minut på hemväg är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Varje gång Ariel flyttar en fot börjar räkneverket om. Det tar säkert 10 minuter innan hon klarat en hel minut. Hon är oerhört frustrerad och arg på matte, men till sist så får hon skritta igen. Med raketfart. Går så pass långt att vi ser hästarna, sedan blir det halt igen. Och förbannad Ariel. Efter ytterligare cirka 10 minuter har hon dock klarat det och det blir skritt hela vägen till gårdsplanen.

Väl där testar jag att sitta av och upp igen. Ariel står som en staty även om hon det märks på henne att hon tycker att vi gjort tillräckligt för idag. Det var inte många meter vi red, men huvudet är fullt av förvirrade tankar. Matte har varit arg, riktigt arg och Ariel har varit arg.

När jag suttit av för sista gången trycker hon sitt huvud emot mig. Det är så tydligt hur frustrerad hon blir över att inte få göra som hon vill, men hur hon samtidigt blir mer och mer tillgiven ju mer jag kräver av henne. Kliar henne på bringan och så går vi in i stallet igen.

Ariel får äta hö medan jag väger upp nytt hö och tar hand om utrustningen. Sadelgjorden har blivit lerig trots att vi knappt rört oss ur fläcken, känns som en försmak av vad som komma skall.

En väldigt nyttig dag har det varit, men jag längtar till när vi har harmoni i ridningen.