Stora tjejen!

Igår var värsta dagen med revbenen. Hade så fruktansvärt ont så fort jag rörde mig, så egentligen ville jag nog inte röra mig. Men jag tvingade mig in i bilen, för till stallet måste jag ju! Så länge jag undvek att svänga vänster gjorde det inte så ont, men det är ju något svårt att undvika vänstersvängar. 

Mötte V precis när jag skulle försöka ta mig ur bilen och hon skrattade gott åt mitt något udda rörelsemönster. Sedan berättade hon att hon ramlat likadant för något år sedan och att det skulle ta lång tid innan det inte gjorde ont längre. Uppmuntrande. 

Hämtade in Ariel från hagen, hon lunkade emot mig i sakta mak och det kändes som ett lovande tecken. Vi gick i samma lugna tempo till stallet, där det var fullt med hästar. Ariel fick stå i spolspiltan och bli avborstad.

Dagen till ära var hon lerig på bägge sidor, i och för sig torkad lera men ändå. Var någonstans hittar hon lera i den snustorra hagen? Hon måste putta ut vatten ur vattenkaret och gegga runt med hovarna för att få till bra lera, men något spår av sådana aktiviteter finns inte. Ett mysterium...

Jag har ju inte upplevt att hon blivit särskilt mycket större, men när jag såg exteriörbilderna från senaste fototillfället började jag undra. Så mätgrejerna åkte fram och jag kunde ganska snabbt konstatera att Ariel nu sprängt D-ponnygränsen. 141 cm hög är hon. Hon har i och för sig en ganska markerad manke, men nu får det baske mig vara nog med växandet. En ponnymamma i stallet undrade hur gammal hon var och när hon hörde att hon var snart tre år så kontrade hon "Men då lär hon växa mycket mer". Eh, nej, det får hon bara inte! 

Sedan fick hon gå ut och beta i tio minuter, det var uppskattat. M höll mig sällskap och vi pratade om allt möjligt. Det är så himla härligt med hästfolk, det är tolv års skillnad mellan oss men ändå är vi på helt samma nivå. Vi satt länge i hagen och myste med hästarna, Ariel ville bli kliad inuti örat och lade nästan hela huvudet i knäet på mig. Kände att jag verkligen behövde en sådan stund efter allt annat som hänt i hästeriet. Svackan kanske inte är upphävd, men i alla fall inte lika djup längre.

Jag kommer att åka ut idag och imorgon, förhoppningsvis blir det avmaskning då. Däremot missar jag betessläppet, lite snopet faktiskt. Men Ariel kommer bli lika glad även om jag inte är där och tittar.
Trackback
RSS 2.0