Novemberdepp

Det var ett tag sedan jag såg Ariel och nog hade hon förändrats allt. Redan när jag hämtade henne i hagen igår såg jag hur fruktansvärt rund hon blivit. Fri tillgång på bra grovfoder är inte alltid så bra för hullet...

Inne i stallet inspekterade jag henne lite noggrannare och kunde konstatera att hon var väldigt skitig om svans och bakdel. Så det blev tvättning trots att det var minusgrader ute. Försökte torka henne så torr som möjligt efteråt.

Kollade hovarna som inte behövde kratsas, borstade lite som hastigast och klippte till manen. Hon har fått rejäla tandanlag, ser ut som en uppblåst hamster framifrån. Som alltid när hon byter tänder blir hon tjafsigare, jag fick säga till ett par gånger innan hon kom ihåg sin goda uppfostran. Men fetman skrämde mig, så munkorgen åkte på igen och så får vi hoppas att hon inte får skav.

Drömmer om att ha henne uppstallad, men jag vill ju att hon skall få röra sig obehindrat hela tiden. Det är ju för min bekvämlighet, att slippa gå och hämta hästen i hagen långt borta. Skulle jag stalla upp henne måste jag dessutom åka ut varje dag och då faller hela konceptet med att inte vara låst. För att inte tala om hur mycket dyrare det blir. 

Hemsk hur jag skäms över mina hästar, det är ju inte deras fel att de blivit feta. Men jag vill ha slimmade, snygga hästar året om. Helst utan att behöva anstränga mig också. När jag stod i stallet och myste med Ariels gosiga öron tänkte jag för ett ögonblick den förbjudna tanken. Sälja henne och nöja mig med Hampus ett par gånger i veckan. 

Jag avskyr det här mörkret, jag avskyr leran och kylan. Jag har noll ork att åka ut i stallet och samtidigt vet jag ju att Ariel tycker så mycket om att bli ompysslad. Det blir så konstigt när det känns som att jag har allt och ändå inte är nöjd.
Trackback
RSS 2.0