Kryper i hela kroppen
Jag har varit rejält förkyld i en vecka. Förkylningen slog verkligen till från ingenstans i måndags, sprang på morgonen, kände mig lite frusen kring lunch och lagom till hemgång var jag febrig med halsont.
Så resten av veckan har jag varit hemma och tyckt synd om mig själv. Tänkt igenom lite saker men egentligen inte kommit fram till så mycket.
Idag var jag äntligen så pigg att jag orkade åka till Ariel, även om jag lovat mig själv att vara vuxen och inte rida (jag avskyr att vara vuxen). Hästarna hade fått en ny halmbal i hagen, så det här var vad jag möttes av:
Jag hann knappt hälsa på Ariel förrän Alektor kom dit och fick fart på alla hästarna. När de yrt runt en stund hämtade jag Ariel och tog in henne i stallet. Först blev det svanstvätt (ganska ren faktiskt) och sedan rejäl avborstning. Hon har börjat fälla så smått vid hals och bringa, men inte mer än att min svettskrapa klarar av jobbet.
Vi pussades en del och jag kliade öronen rätt så länge. Sedan tog vi oss en kort promenad för att se om det var ridbart någon annanstans än grusvägen. Ariel var på tårna och låtsades bli rädd för en massa grejer. Hon både studsade rakt upp och balanstravade, men aldrig förbi matte.
Åter i hagen blev det rejs direkt jag tagit av grimman, de andra hängde förvånat med. Jag misstänker att det kommer finnas ganska mycket överskottsenergi att rida bort framöver.
Det konstiga är att jag både längtar och inte längtar till att rida. Finns ju bara en väg att rida och den är så uttjatad nu. Men samtidigt vill jag ju rida min fina tjej, nu när vi äntligen får börja trava också. Den lata delen av mig vill stanna hemma i soffan och bara drömma om att rida, planera var jag skall rida...
Om mitt kloka jag vinner över mitt lata så blir det förhoppningsvis ridning på onsdag. I mörker. Usch, jag avskyr att köra bil i mörker. Dyrt med bensin är det också...
Trackback
