När två blir ett
Igår var en ganska dum dag. Jag hade det stressigt på jobbet vilket följde mig hela vägen hem och till stallet. Stressen gav mig huvudvärk och jag blev irriterad. Varför hade jag bokat en träning på en vardagskväll, när jag egentligen inte orkar och hinner?
Ariel stod längst bort i hagen och när vi skulle ut genom grinden försökte de andra hästarna trycka henne mot staketet. Inte okej! Jag får ta med spö i fortsättningen för att hålla hästarna borta. Den här gången räckte det med rösten, men man vet ju aldrig. Ariel var också irriterad, hon känner verkligen direkt vad jag är på för humör och tar efter. Jag som lovat mig själv att inte rida när jag är stressad och irriterad, men nu hade jag ju en träning inbokad. Dessutom med en tränare jag inte träffat tidigare. Hm...
Inne i stallet gnällde jag för M, som också skulle träna. Hon kände likadant, usch varför gick vi med på det här? Kan vi inte bara skippa allt och rida ut istället. Eller bara gosa med hästarna. Men hur det än var, bokad tid är bokad tid, så fick vi på hästarna utrustningen och satt upp.
Där var jag nära att ge upp. Någon har lyckats bända ut (!) min högra stigbygel så den var förstörd. Jag förstår inte hur det kan ha hänt, jag har inte använt stigbyglarna på flera dagar utan de har stått i mitt skåp. Först ville jag bara sitta av och grina, de här stigbyglarna har jag haft sedan 1993 och ridit in både Habina, Hampus och Ariel med. Men sedan tog jag mig samman (usch vad trött jag var!) och kopplade loss stiglädren från sadeln. Sittandes på hästen dessutom, men det tänkte jag inte på då.
Sedan skrittade vi ned till ridbanan för att få vår första lektion i Centrerad ridning. Vi fick berätta om våra hästar för A och höra lite grundläggande om vad centrerad ridning går ut på. Jag har ju hört det förut, byggstenar, mjuka ögon, andningen i magen och tyngden i bäckenet. Men nu var det dags att testa i praktiken!
Vi fick två bollar vardera att placera under sittbenen. Sedan fick vi skritta omkring och följa med i hästens rörelser. Jag tyckte det gick riktigt bra, även när vi skulle tänka på andningen och andas "ut i korsryggen". Än så länge inget knepigt, även om det kändes som jag satt i hängsits hela tiden. Sedan skulle vi göra volter genom att rulla inner boll bakåt alternativt trycka bollen mot marken. Det sista fungerade bäst för mig, men det gällde att både jag och Ariel var 100 % fokuserade, annars blev det bara halvdant.
Så stannade vi, ställde oss i fältsits, plockade bort bollarna och satte oss ned. Jag upplevde ett enormt tomrum som jag fick försöka fylla med min sits, det var en oerhört häftig upplevelse. Ariels ganska platta sadel (jämfört med Hampus i alla fall) blev plötsligt väldigt djup och jag kände mig nära henne. Det var så fascinerande!
Med denna nya känsla fick vi skritta runt på spåret och fortsätta att svänga med sittbenen. Jag tyckte det fungerade lite bättre, men bäst blev det när vi fick börja upptäcka våra höfter. De skulle pendla med i hästens rörelser och vi skulle tänka på en höft i taget. Höften skulle "rulla" bakåt för varje steg och genom att peka med höften (inner eller ytter, vi varierade oss lite) kunde man vända hästen på en volt.
Det var en sådan otrolig känsla! Att enbart genom att "lyfta" höften få Ariel att vända på sig. Jag höll en mjuk kontakt med munnen, men det var inga skänkel- eller tygelhjälper som stöttade, utan endast sitsen. Ariel tyckte det var så trevligt, så hon gick i form (!) med lugn, stängd mun hela tiden. Det var som hon sade "äntligen har du förstått hur du skall göra matte"...
Vi fick avsluta med att "peka" med ytterhöften in mot ridbanan i en ganska snäv rörelse, vilket resulterade i att Ariel gjorde de mest perfekta bakdelsvändningarna. Om och om igen... Allt kändes så lätt, verkligen som att föra en annan varelse i dans.
Jag kom på mig själv med att småfnissa hela tiden, att ridning kan vara så lätt! Så flytande och mjukt... Här avslutade vi lektionen, det var två mentalt trötta varelser, Ariel gäspade flera gånger och jag kunde inte sluta le. Ljuvligt!
Det låter kanske flummigt när jag skriver, men det är svårt att förklara på ett bättre sätt. Jag slutade helt enkelt att tänka och började istället känna. Som vanligt gör Ariel rätt när jag gör rätt, det är ju ingen nyhet att allt hänger på mig som ryttare. Men nu är vi ett litet myrsteg närmare de stora hemligheterna i ridningen och det känns fantastiskt!
Ariel fick återvända till hagen utan flughuva och munkorg, då hon hade ett litet sår vid läppen som jag inte ville ha förvärrat. Hon var så glad hela hon när vi skrittade iväg, att dansa med matte är verkligen något som gör oss bägge lättare till sinnet.
Efteråt stannade jag kvar länge i stallet med M och pratade om våra upplevelser och meningen med ridning. Jag tror vi är ganska överens om vad vi vill uppnå. Harmoni och glädje, det är det allra bästa!
Ariel stod längst bort i hagen och när vi skulle ut genom grinden försökte de andra hästarna trycka henne mot staketet. Inte okej! Jag får ta med spö i fortsättningen för att hålla hästarna borta. Den här gången räckte det med rösten, men man vet ju aldrig. Ariel var också irriterad, hon känner verkligen direkt vad jag är på för humör och tar efter. Jag som lovat mig själv att inte rida när jag är stressad och irriterad, men nu hade jag ju en träning inbokad. Dessutom med en tränare jag inte träffat tidigare. Hm...
Inne i stallet gnällde jag för M, som också skulle träna. Hon kände likadant, usch varför gick vi med på det här? Kan vi inte bara skippa allt och rida ut istället. Eller bara gosa med hästarna. Men hur det än var, bokad tid är bokad tid, så fick vi på hästarna utrustningen och satt upp.
Där var jag nära att ge upp. Någon har lyckats bända ut (!) min högra stigbygel så den var förstörd. Jag förstår inte hur det kan ha hänt, jag har inte använt stigbyglarna på flera dagar utan de har stått i mitt skåp. Först ville jag bara sitta av och grina, de här stigbyglarna har jag haft sedan 1993 och ridit in både Habina, Hampus och Ariel med. Men sedan tog jag mig samman (usch vad trött jag var!) och kopplade loss stiglädren från sadeln. Sittandes på hästen dessutom, men det tänkte jag inte på då.
Sedan skrittade vi ned till ridbanan för att få vår första lektion i Centrerad ridning. Vi fick berätta om våra hästar för A och höra lite grundläggande om vad centrerad ridning går ut på. Jag har ju hört det förut, byggstenar, mjuka ögon, andningen i magen och tyngden i bäckenet. Men nu var det dags att testa i praktiken!
Vi fick två bollar vardera att placera under sittbenen. Sedan fick vi skritta omkring och följa med i hästens rörelser. Jag tyckte det gick riktigt bra, även när vi skulle tänka på andningen och andas "ut i korsryggen". Än så länge inget knepigt, även om det kändes som jag satt i hängsits hela tiden. Sedan skulle vi göra volter genom att rulla inner boll bakåt alternativt trycka bollen mot marken. Det sista fungerade bäst för mig, men det gällde att både jag och Ariel var 100 % fokuserade, annars blev det bara halvdant.
Så stannade vi, ställde oss i fältsits, plockade bort bollarna och satte oss ned. Jag upplevde ett enormt tomrum som jag fick försöka fylla med min sits, det var en oerhört häftig upplevelse. Ariels ganska platta sadel (jämfört med Hampus i alla fall) blev plötsligt väldigt djup och jag kände mig nära henne. Det var så fascinerande!
Med denna nya känsla fick vi skritta runt på spåret och fortsätta att svänga med sittbenen. Jag tyckte det fungerade lite bättre, men bäst blev det när vi fick börja upptäcka våra höfter. De skulle pendla med i hästens rörelser och vi skulle tänka på en höft i taget. Höften skulle "rulla" bakåt för varje steg och genom att peka med höften (inner eller ytter, vi varierade oss lite) kunde man vända hästen på en volt.
Det var en sådan otrolig känsla! Att enbart genom att "lyfta" höften få Ariel att vända på sig. Jag höll en mjuk kontakt med munnen, men det var inga skänkel- eller tygelhjälper som stöttade, utan endast sitsen. Ariel tyckte det var så trevligt, så hon gick i form (!) med lugn, stängd mun hela tiden. Det var som hon sade "äntligen har du förstått hur du skall göra matte"...
Vi fick avsluta med att "peka" med ytterhöften in mot ridbanan i en ganska snäv rörelse, vilket resulterade i att Ariel gjorde de mest perfekta bakdelsvändningarna. Om och om igen... Allt kändes så lätt, verkligen som att föra en annan varelse i dans.
Jag kom på mig själv med att småfnissa hela tiden, att ridning kan vara så lätt! Så flytande och mjukt... Här avslutade vi lektionen, det var två mentalt trötta varelser, Ariel gäspade flera gånger och jag kunde inte sluta le. Ljuvligt!
Det låter kanske flummigt när jag skriver, men det är svårt att förklara på ett bättre sätt. Jag slutade helt enkelt att tänka och började istället känna. Som vanligt gör Ariel rätt när jag gör rätt, det är ju ingen nyhet att allt hänger på mig som ryttare. Men nu är vi ett litet myrsteg närmare de stora hemligheterna i ridningen och det känns fantastiskt!
Ariel fick återvända till hagen utan flughuva och munkorg, då hon hade ett litet sår vid läppen som jag inte ville ha förvärrat. Hon var så glad hela hon när vi skrittade iväg, att dansa med matte är verkligen något som gör oss bägge lättare till sinnet.
Efteråt stannade jag kvar länge i stallet med M och pratade om våra upplevelser och meningen med ridning. Jag tror vi är ganska överens om vad vi vill uppnå. Harmoni och glädje, det är det allra bästa!
Kommentarer
Trackback
