Pulsträning!

Idag fick jag äntligen med mig pulsmätaren ut. Den har ju inte velat fungera tidigare, så jag har dragit in i det längsta på att ta med den ut. Men nu måste vi komma igång med riktig träning och då behöver jag veta Ariels arbetspuls.

Jag började med att blöta ned Ariel bakom manken och i sadelgjordsstaden. Ingen reaktion på pulsmätaren. Så då kletade jag dit massor med kontaktgelé och se där! Då började den slå och visade på 51 spm när hon stod på box. Kvickt på med sadeln och visst visades pulsen även då. Stor glädje!

Tog på hopptränset och skyndade mig upp i sadeln. Sedan skrittade vi iväg medan jag ideligen sneglade på klockan. Insåg för sent att klockan inte visar tiden när den visar pulsen, så nästa gång måste jag ha på mig två klockor. Blir ju lite svårt att veta intervalltiderna annars. ;-)

Alarmet var inställt på 60 som nedre gräns och 131 som övre, eftersom jag tänkt att fokusera på lågpulsträning, en skonsam träningsmetod som jag tror kan passa Ariel och mig. Efter igångskrittning kan jag konstatera att Ariel ligger på 80-90 spm i skritt och när hon travar avspänt ligger hon runt 120 spm. Det ändras dock drastigt när hon klättrar, redan i skritt kan pulsen komma upp i 120 spm. Eftersom jag undviker att trava i backar så blev det ingen sådan träning, men däremot fick vi till 5-6 galoppsprång uppför innan pulsen låg på 160 spm och klockan larmade upprört. Ariels flåsande var också intressant, jag har nog aldrig ridit henne så flåsig tidigare, men samtidigt visade ju pulsen att hon faktiskt inte var överansträngd.

Dock måste jag höja ett varningens finger, med överansträngd i det här läget menar jag förstås konditionsmässigt, inte ligaments- eller skelettmässigt. Det är mycket långsam grundträning för att få en stark häst och jag tror lågpulsträningen är en bra del i det, även om det inte räcker att titta på pulsen för att få en vältränad och stark häst för distansritt.

Träningsmässigt red vi en runda på enbart grusvägar, som på bortaväg mest bestod av nedförsbackar och därmed gav oss rejäla uppförsbackar på hemväg. Det var ett upplägg som passade Ariel bra, då var hon fokuserad på matte i nedförsbackarna och blev lite bromsad naturligt i uppförsbackarna när hemlängtan gör att turbon slås på. De enda gångerna hon självmant lade i bromsen på hemväg var när det fanns vatten att dricka i dikena. Lerigt dikesvatten är supergott enligt Ariel. Själv är jag mest glad att hon dricker när som helst, pulsmätaren visade 95 spm eller lägre.

Det var ändå en superpigg Ariel sista biten hem. Fast hon var sjöblöt i svett och hade flåsat ganska rejält innan, så var hon ändå redo att springa hela vägen hem. Den tjejen blir inte nådig när hon är tränad... Väl hemma igen var det avsvampning av Ariel innan vi tog oss en sväng ned till sjön. Där har hon inte varit tidigare och först var hon lite skeptisk. Men när matte plaskade i och hon insåg att det faktiskt var vatten, då var hon snabbt i och gick ut en ganska lång bit. Tur att jag hade longerlina att hålla i... Hon plaskade en massa och drack även en slurk. Sedan gick hon och betade sjögräs tills matte tröttnade och tyckte att vi skulle vända hemåt igen. Efter lite övertalning så klev hon upp igen. Sötnosen!

Kommentarer
Postat av: [email protected]

Härligt sommarliv med fungerande pulsklocka och sjövatten. All glädje för dig.

2011-05-09 @ 21:14:22
URL: http://viggartorp.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0