Känsla vs uttryck

Igår åkte Ariel och jag till Nyland för programridning för P. Vi fick rida fram själva, rida igenom LC:1 och sedan rida om vissa bitar som behövde förbättras. 
 
Skrittade fram på grusvägen, först på långa tyglar och sedan kortade jag dem. Stämde av med halter några gånger, det kändes hyfsat. Ännu bättre blev det när jag checkade av ställningen i nacken samt gjorde skänkelvikning. Jag tror jag börjat få ordning på hjälpgivningen, yttertygeln är verkligen superviktig om jag skall få med mig bakbenen... 
 
Gjorde några riktigt trevliga tempoväxlingar, innan vi red ned på lägdan där framridningen även kommer att vara på tävlingen. Joggade runt i lugn trav, gjorde lite stora serpentiner samt galopperade uppför (den sluttar svagt) två gånger, en gång i vardera galopp. Stod upp i galoppen och det kändes helt okej. 
 
Red sedan upp till ridbanan och hann göra några hörnpasseringar i arbetstrav innan det var vår tur. Checkade av att det var okej att jag red med spö (som jag använde en enda gång) och att jag pratade (vilket jag gjorde successivt mindre ju längre jag red...). 
 
Red igenom LC:1 och kände hur Ariel fick allt mindre motor och blev tyngre i handen. Suck! Hon gjorde det hon skulle rätt så hyfsat, så programmet som sådant kändes ändå okej. Men jag vill ha mer tryck i henne och en lätthet i fronten. Jag vet ju att hon kan! 
 
P tyckte det var helt okej och hon såg inte alls det jag kände. Hopplöst... :-P Vi fick rida igenom galoppdelen ett par gånger till, vi mixtrade både med volterna och var exakt halten skulle vara. Sedan testade vi olika alternativ för när jag skulle göra övergången till trav, efter hörnen blev det allra bästa (haha, minst dåliga alltså). Avslutningsvis gjorde vi halvvolten en gång och så uppridningen med halt och hälsning. 
 
Det blev dock lite dramatiskt när vi skulle rida upp, G höll på och testade att ha ett parasoll vid domarbordet och Ariel blev LIVRÄDD. Fick känna lite på hur mycket hon litar på mig egentligen... Hon fick order om att fortsätta framåt, men det var som en vägg, dvs hon kunde verkligen inte gå fram. Hon ville därifrån, men eftersom jag hindrade med skänklar och tyglar, så började hon kasta sig från sida till sida (vi snackar flera meter i sidled här!) utan att vi kom längre fram. Efter flera hysteriska kast lugnade hon sig och började gå framåt, men det berodde mest på att G fällt ihop parasollet igen... 
 
Fick göra om uppridningen ett par gånger innan P var nöjd med den också. Sedan fick Ariel nosa på parasollet (ihopvikt) innan jag skrittade av henne på lägdan. 
 
Jag var ändå rätt så nöjd med programridningen. Vi behöver träna massor mer på det, men samtidigt behöver jag ha i bakhuvudet att vi hållit på med det här i ett års tid. Det är inget man lär sig över en natt och vi kommer att bli bättre ju mer vi tränar. :-)
 
Nu ser vi fram emot torsdagens tävling (LC:1 och LB:2) och lördagens tävling (LB:2). Målet med alla programmen är att Ariel skall behålla bjudningen på banan och tycka att det är kul. Den känsla jag får i mellangaloppen i LB:2 vill jag att hon har hela tiden. ;-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0