Sluta när det går bra...

Igår var det dags för ett riktigt dressyrpass igen. Jag började med att värma upp Ariel ute, red i alla gångarter men fick henne inte sådär mjuk i kroppen som jag vill ha henne, dvs bara varm men inte lösgjord. Klurar lite på hur jag behöver ändra min ridning för att vi skall snäppa upp oss lite, tror vi behöver ändra en hel del tänk för att få till det.
 
På ridbanan fick hon först skritta ett varv på lång tygel och pusta, innan vi kom fram i trav och därefter red igenom LC:1. Det gick över förväntan, hon gjorde alla momenten på ett bra sätt. Galoppvolterna blev kanske lite små, men det jobbar vi ju vidare på. Sedan fick hon pusta på lång tygel igen ett varv, innan vi red igenom LB:1. Samma känsla här, galoppen är det som vi behöver fila mer på, men vi gör programmet helt ok. Hon kändes inte riktigt fokuserad och med mig, inte heller helt lösgjord, så istället för att nöja mig där (vilket var planen), bestämde jag mig för att rida igenom galoppen lite mer...
 
Dumt beslut. Jag blir bara frustrerad, så Ariel blir frustrerad, vilket gör att hon blir spänd, så hon galopperar ännu sämre, så jag sitter ännu sämre, blir ännu mer frustrerad över att jag inte kan rida och hon inte kan galoppera och så bygger vi bara vidare på frustrationen.
 
Trots att jag gjorde några skrittpauser samt ett par andra övningar (övergångar/tempoväxlingar i skritt och trav) fortsatte galoppen att bara vara skräp. Minst dåligt blev det dock när jag släppte stigbyglarna, så de kommer jag att skippa när vi galopperar ett tag framöver. Jag har på något vis lättare för att spjärna emot med benen om jag har stigbyglar till "hjälp". 
 
Hur som så lyckades vi till sist faktiskt få till en helt okej galoppvolt + en näst intill normal galopp längs en kortsida, så då skyndade jag mig att bryta av till skritt, berömma och avsluta. Jag kan tyvärr inte säga vad det var som gjorde att det faktiskt blev bättre, det hade varit bra för framtida pass...
 
Men efter gårdagen, då allt bara kändes skräp, är det skönt att vi har träning ikväll. Har bett om att få hjälp med en plan för framridning, för det känns som att det är där vi måste börja. Jag kan inte kräva något av Ariel innan hon är helt lösgjord och för att bli det behöver jag ha en bra plan, som jag håller mig till varje gång. Om inte annat, så vi bägge blir trygga i vad det är vi skall göra. 
 
En (klen) tröst är att vi hade ett precis lika värdelöst pass strax innan första tävlingen ifjol också, men det skulle vara skönt att slippa prestationsångest och bara njuta av ridningen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0