Ariel 3525

Igår blev det hoppning, med fokus på vändningar, böjt spår och evighetsbanor. Riktigt rolig träning där vi fick hoppa massor! 

 

Började med att trava över två serier med travbommar på stora mittvolten och vända utåt och göra en volt (med travbommar även på den volten) på vardera "kortsida" av volten där det inte var bommar. Ariel var inte riktigt mjuk i sidorna, så vi fick jobba en del med det. Men bomjobbet skötte hon galant, som vanligt. Hon älskar verkligen bommar. :-)

 

Sedan gjordes travbommarna på volt om till galoppbommar, så vi fick trava över bommar på rakt spår, fatta galopp, galoppera på volt över två bommar (en på vardera halva av volten), gå ned till trav och trava över de sista travbommarna. Jag blev förvånad över hur mycket lättare det gick att galoppera på volt när jag hade bommar som riktmärke. Påminner mig själv om att det är en perfekt övning att göra själv, kräver lite material men hjälper mig enormt mycket. Så det får vi göra mer framöver!

 

Därefter red vi som en mindre fyrkant, med stor volt på ena långsidan och stå upp i lätt sits på andra långsidan. Att hålla igång galoppen trots lite tvärare vändningar var det svåraste för Ariel, mer galoppträning behövs!

 

Sedan gjordes galoppbommarna om till koppelräck, så vi fick rida som en evighetsbana med travbommar på rakt spår, fatta galopp, hoppa ett koppelräck snett igenom, ned till trav igen, travbommar på rakt spår, fatta galopp, hopa det andra koppelräcket snett igenom, ned till trav igen och så vidare. Ariel skötte sig superbra, men hon hade lite svårt att förstå varför vi skulle blanda in trav när vi hade börjat hoppa. ;-) Så det blev lite studs i galopp ibland före bommarna, men inte värre än att vi alltid hann komma ned i trav över dem. Sedan hade jag lite dålig styrning i vändningarna, först vände jag för stort, sedan vände jag för snävt. Men så småningom fick jag ordning på vägarna lite bättre. 

 

Sedan fick vi hoppa en annan evighetsbana, där det var två koppelräck efter varandra, på ett lite böjt spår, sedan snett igenom över en oxer och innan man kom ut på fyrkantsspåret hoppade man ytterligare en oxer. Sedan genom kortsidan och över första koppelräcket igen. Ariel och jag hade svårt med vägen mellan de två koppelräcken, det vinglade rätt friskt. Oxrarna kändes mycket lättare att hoppa faktiskt. Efter några varv var P nöjd i alla fall. ;-)

 

Tredje evighetsbanan blev egentligen samma som den första, men istället för travbommar blev det två oxrar på rakt spår, så oxer, snett igenom, koppelräck, andra oxern, snett igenom, andra koppelräcket. Den här gången fick jag till svängarna bättre, men P tjatade på mig att verkligen titta dit jag skall. Det gör jag, men Ariel är så känslig att hon då svänger, dvs hon svänger tidigare än hon skall. Därför vill jag inte titta hela tiden dit jag skall, för då blir det helt tokigt. Men egentligen handlar det ju om att jag måste lära mig att använda innerskänkeln, för att få Ariel att inte tvärvända. Att titta dit jag skall, driva och parera med innerskänkeln är dock överkurs just nu. :-P

 

Vi avslutade med att hoppa en bana på nio språng. Först över ett koppelräck på diagonalen, genom kortsidan och över en oxer. Sedan fortsatt rakt fram över ett annat koppelräck, genom kortsidan, över en oxer, vidare längs diagolanen och tillbaka över oxern som var hinder nummer två. Genom kortsidan, över koppelräck nummer ett fast åt andra hållet, över koppelräck nummer tre igen, genom kortsidan och diagonalen, över ett nytt koppelräck, genom kortsidan och över en till oxer. Puh! Trodde återigen att jag inte skulle komma ihåg banan, men den satt som ett smäck när jag väl red. Ariel var fantastisk, jag vet inte vad det är med banhoppning som tänder henne, men hon vill bara vidare, ta nästa hinder och nästa. <3 Jag kan tappa drivningen i galoppen så hon går ned i trav i någon sväng, men hon fattar ny galopp och bara bjuder vidare. Underbara häst!

 

Vi fick ta om en linje, i övrigt var P mycket nöjd med oss. Det var linjen som vi red i den andra evighetsbanan, koppelräck - koppelräck. Det hade vinglat precis lika mycket nu när vi tog linjen i banhoppning och P påpekade att det var en svagt böjd linje det handlade om, inte en diagonal. Aha! Tog linjen igen och plötsligt var det hur lätt som helst att få Ariel att komma rätt på bägge hindren utan att vingla. Nu visste ju jag hur jag skulle rida. ;-)

 

Vår bana bestod av hinder på 60 cm och det känns äntligen enkelt! Tidigare kändes 60 cm som lagom högt för mig att bli nervös över, nu är det en sådan höjd att jag inte tänker på hindren överhuvudtaget, utan bara på vägarna och hur jag skall rida. Hurra! Vi gör framsteg även om jag inte alltid märker det...

 

Nu blir det ingen mer hoppträning innan fälttävlanslägret, men det känns toppenbra med hoppningen och jag skall försöka hinna ett par pass själv med lite enklare övningar och travhoppning innan vi åker iväg.