Ariel 3525

Gårdagen (sista lägerdagen) var upplagt som en startfälttävlan. Redan när jag värmde upp Ariel förstod jag att hon var extremt trött. Inte bara i kroppen, utan även mentalt. Det var liksom slut på bensin samtidigt som hon inte kunde fokusera öht. Jag försökte få tillbaka känslan vi hade på dressyrträningarna genom att rida mycket övergångar och skänkelvikning, men vi kom aldrig riktigt dit. Hon tog inte mina hjälper lika bra längre och vissa gånger stod hon emot skänkeln. :-/

 

Så det var inte konstigt att dressyrprogrammet blev lite av en katastrof. Skritt- och travdelarna gick hyfsat, men i galoppen bröt hon av flera gånger och ville inte fatta ny, så jag fick kämpa värre än någonsin. Ändå belönades vi med 53 %, så vissa bitar var inte helt hopplösa. Några 6:or fick vi, bland annat på första uppridningen och mellanskritten. 

 

Ariel fick skritta på långa tyglar bort till stallarna, sedan åt hon gräs medan jag bytte sadel och träns samt satte på senskydd. Hon var inte särskilt intresserad av att återvända till utebanorna, jag fick säga till på skarpen... Kändes inte bra i mattehjärtat, men jag ville se om hon kunde piggna till med hjälp av lite hinder. 

 

Vi red fram så lite som möjligt, tog bara ett halvt varv i galopp. Hoppade ett koppelräck på 75 cm i trav två gånger, sedan fick hon skritta tills det var vår tur. De första ekipagen hade valt hinderhöjd 85 cm, sedan var det några på 75 cm innan vi skulle hoppa på 65 cm. När det var vår tur valde jag att bara hoppa fram en gång på en oxer innan vi red själva banan, det kändes ändå inte som att det skulle ge någonting med mer framhoppning. 

 

Jag var så glad att jag inte blivit övermodig och tagit en högre höjd på banhoppningen. Visst klarar vi säkert 75 cm nu, men inte i det skick Ariel var i... Hon hoppade alla hindren (samma bana som vi tränade på dag 3) men orkade inte riktigt komma upp med bakbenen och rev två hinder. De sista sprången var väldigt matta (det var där hon rev också) och jag kände hur hon kämpade för att hon tyckte det var roligt, men egentligen inte riktigt orkade...

 

Skötte om henne och berömde massor efteråt (notering: vi klarade tiden!) medan jag grubblade över hur jag skulle göra med terrängen. Det kändes inte snällt mot Ariel att vara med, men inte heller av säkerhetsskäl. Man vill helst inte ha en trött häst när man rider mot ett fast hinder...

 

Pratade med tränaren som tyckte att jag skulle prova, men bryta ifall hon kändes för trött. Vi hann ju vila några timmar emellan, så kanske skulle hon vara piggare? 

 

Ariel ville inte komma fram till mig i hagen när jag skulle hämta henne, ett klart tecken på att hon är för trött... Men hon vände inte bort huvudet och hon följde mig snällt till stallet. Gjorde i ordning henne, joggade lite i trav på ridbanan. Tog sedan lilla banken två gånger, utan att egentligen få något gensvar från Ariel. Inget sug i bettet, ingen hoppvilja. Hm...

 

Beslöt mig för att hoppa stocken i trav nedför, den som hon tyckte var så himla rolig att hoppa. Kände hur hon bjöd till emot den men samtidigt sade "åh, roligt matte, men jag är sååå trött, så jag vet inte om jag orkar". Hon hoppade den, landade i galopp och jag styrde mot vedtraven. Höll om med benen och hon hoppade även den. Då blev det skritt, klapp och beröm. Kände att risken var stor att hon skulle stoppa på något hinder i terrängen och det vill jag inte riskera. Jag älskar hur hon bjuder på hindren hela tiden och tycker att det är så skoj, den glädjen vill jag ha kvar. 

 

Så jag skötte om henne och packade in alla grejer i bil och transport. Efter att de andra hoppat och vi haft avslutningsfika, var det enskilt samtal med tränaren. Hon var mycket nöjd med Ariel och mig, vi skulle bara fortsätta att ha en positiv attityd i terrängen. Jobba vidare med galoppen, men det vet jag ju redan. ;-) Sedan påpekade tränaren att Ariel verkligen litar blint på mig (åh vad jag älskar den hästen!), men det gör också att mitt ansvar blir desto större. Jag får aldrig låta henne hoppa något jag inte är helt säker på att vi klarar, för om vi misslyckas på ett hinder kommer hennes självförtroende verkligen att få sig en törn.

 

Så hem och träna vidare! :-D 

 

Ariel klev direkt in i transporten och stod helt stilla den långa resan hem. Hon var väldigt nöjd med att få gå ut i hagen med Ricky efteråt. <3