Ariel 3525

Igår kom J för att hjälpa mig med inkörningen av Ariel. Det är så skönt att jag har vänner som kan komma och hjälpa mig, annars skulle vi aldrig komma någon vart med inkörningen...

 

Ariel var extremt stressad, då Ricky strax innan varit "försvunnen" tillsammans med mig. Hon kunde inte fokusera överhuvudtaget på vad jag ville, utan jazzade mest runt på skötselplatsen. Gjorde i ordning henne och fick på selen, men hon var fortfarande halvt okontaktbar. Förvarnade J om att vi kanske inte ens spänner för, eftersom hon är så uppstressad och ofokuserad. 

 

Med ivriga steg gick hon mot vagnen och stod sedan helt stilla medan jag checkade av vad jag behövde justera för att få henne att hamna mellan skaklarna. Återigen visar hon hur mycket hon älskar att bli körd, när hon kom något för nära höger skakel med bakhoven, flyttade den ett halvt steg och sedan bara fortsatte bakåt. <3 J blev imponerad av hur enkelt hon ryggade in mellan skaklarna, det är inte precis så jag behöver guida henne. ;-)

 

Eftersom hon stod så lugnt mellan skaklarna, så beslöt vi oss ändå för att spänna för. J stod framför ställ och jag fixade med alla remmar. Ariel var helt stilla och totalt fokuserad på uppgiften. <3 Sedan bad jag henne att ta ett steg framåt och då blev hon rädd för något och började rusa iväg. Högerskakeln tog emot och kanske kändes det lite läskigt också, jag vet inte. Men några meter gick hon väldigt snabbt framåt/i sidled med mig bredvid huvudet hennes i ett försök att få henne att stanna. Tror inte hon hade gjort det om hon inte litade på mig, men hon stannade (tack och lov, fy vad rädd jag blev att något skulle hända) och frågade mig om det var farligt eller lugnt nu. 

 

Pratade med henne och så fick hon svänga lite åt bägge hållen för att känna skaklarna. Det blev ingen som helst reaktion, så det måste ha varit någonting annat som skrämde henne. Kanske pisken, som för första gången satt i piskhållaren? 

 

Gick nedför min lilla backe och sedan stod J framför ställ medan jag klev upp och ned i vagnen ett par gånger. Ingen reaktion, så jag satte mig tillrätta och tog tömmarna. J gick åt sidan, men Ariel stod fortfarande stilla och väntade på min signal. Riktigt duktig tjej!

 

Körde ett halvt varv runt gården innan jag stannade och lät J komma upp i vagnen. Ariel brydde sig inte alls om att vi var två stycken, utan stod fortfarande stilla och gick sedan lugnt när jag bad henne. Insåg att det skulle bli lite trångt att komma förbi ett par bilar längre fram på vägen, så jag provade att köra in Ariel på den större gräsmattan och vända runt där. Hon tog dock de vändande hjälperna bättre än jag räknat med och gjorde en snäv sväng till vänster. Hon känns så lätt att vända runt, hon bryr sig inte i skaklarna utan går i sidled så mycket som behövs. Tydligen har hon tänkt tävla i precisionskörning när hon blir äldre. ;-)

 

Efter ytterligare ett lugnt och stabilt varv runt gården nöjde vi oss och spände från vagnen. Ariel var mycket nöjd med sig själv och det var jag också. Min fina körhäst, snart kan vi ge oss ut på vägarna tillsammans!