Ariel 3525

Idag var jag inte sugen på att rida, men så tänkte jag på de tre veckor som jag inte fått rida och hur mycket jag längtat efter att få komma ut på grusvägarna efter vintern. Så jag tog mig ut ändå! ;-)

 

Ariel ville inte komma in från hagen, så jag tog in Ricky och ställde honom i boxen innan jag hämtade henne. Då hade hon hunnit jaga upp sig rätt rejält och det blev ännu värre när jag inte tog in henne i stallet utan gick direkt till skötselplatsen. Hon var uppjagad och stressad en stor del av ridpasset... Till och med så hon stannade mitt i skogen vid ett tillfälle och gnäggade, det brukar hon verkligen inte göra.

 

Gjorde klart henne för ridning och tog även på pulsmätaren. Jag använder den på tok för sällan och har egentligen ingen bra ursäkt. Den kan krångla, men det händer oftare på vintern när hästarna har för tjock päls. Idag beslöt jag mig för att den fick följa med på och om den inte fungerade så var det inte hela världen. Men den fungerade perfekt hela turen!

 

Skrittade iväg på övertaggad Ariel som upptäckte tre livsfarliga bilar hos en granne (brukar inte finnas bilar där), så hon gick i sidled förbi. Vilket inte precis är likt henne. När hon fick trava så började hon spänna av lite. Blandade sedan trav och galopp längs grusvägen uppför berget. Ariel taggade till lite och verkade tycka att det var kul. Jag älskar när hon blir så där fokuserad på arbetet så hon bjuder fram till bettet av sig själv. <3 

 

Efter uppvärmningen fick Ariel pusta lite i skritt medan jag fipplade med mobilen. Startade runkeeper och så började vi med galoppjobbet. Galopperade tre minuter på grusvägen mot vändplanen. Ariel bröt av till trav en gång och äntligen lät jag henne komma ned till bra trav innan jag bad om galopp igen. Dvs inte jaga på henne så hon ramlar in i galopp igen, utan hellre få en bra galoppfattning igen. Nöjd med mig själv! :-) Enligt runkeeper låg galopperna på runt 18 km/h eller 300 m/min om man hellre vill veta det. Pulsmätaren började larma efter två minuters galopp, larmet är satt till 150 spm, så det var intressant att ha i bakhuvudet. När vi kom fram till vändplanen var tredje minuten precis klar, så jag bröt av till skritt och kollade pulsen. Den låg då på 151 spm och efter två minuters skritt på 92 spm. Ariel ville väldigt gärna fortsätta uppför backen mot Nyland, men jag fick vara tråkiga matte och hindra henne. Den vägen är väldigt kuperad, så det är inget som fungerar med intervallträning. 

 

Galopperade hemåt igen och Ariel bjöd hyfsat. Blev inga avbrott i alla fall, men jag började redan bli less på träningen. Fy vad tråkigt att galoppera på en grusväg fram och tillbaka! Efter tre minuter var vi framme vid T-korsningen, då hade hon 150 spm och efter två minuters skritt låg den på 96 spm. Ariel trodde att jag hade blivit knäpp när jag vände henne bortåt igen, hon vinglade som ett fyllo i skritten för att försöka få mig att låta henne vända hemåt igen. 

 

Fick henne i galopp igen, med ett par avbrott i trav och med massor av pepp från min sida lyckades vi galoppera tre minuter bort till vändplanen igen. Jag var fullständigt kräkless på hela idén med intervallträning, men försökte ändå stötta Ariel att galoppera. Efter sista galoppen hade hon 154 spm (klockan larmade varje gång efter två minuters galopp) direkt och 100 spm efter två minuter. Enligt schemat vi följde skulle vi sedan skritta i tio minuter, vilket kändes konstigt. Jag skulle hellre jogga ned henne och bli av med eventuell mjölksyra än att skritta, men eftersom jag är en lydig ryttare (...) så skrittade vi. Efter tio minuters skritt var pulsen på 82 spm. 

 

Sedan fick hon faktiskt både galoppera och trava lite på hemväg, annars skulle det tagit extremt lång tid hem igen, det regnade och vi var bägge rätt less. Det piggade upp att få röra på oss lite snabbare, men jag grubblade över hur sjutton vi skall kunna motivera oss själv att göra det här var fjärde dag framöver. Aldrig mer, var lite känslan jag hade när vi skrittade sista biten hem. 

 

Kul det där med pulsmätare förresten, Ariel hade 78-80 spm när vi närmade oss grannen med bilarna igen, hon blir precis lika hysterisk som på bortaväg och plötsligt har hon 130 spm... Hon frös fast (vilket jag lärt henne att göra istället för att kasta sig iväg/rusa) och stod stilla. När hon kändes som att hon var beredd att ta min skänkel kikade jag på pulsmätaren och då var pulsen nere i 80 spm igen. :-)

 

Hann inte mer än sitta av så larmade klockan att pulsen var under 60 spm, mycket skönt att veta att hon lugnar sig. När grejerna var avplockade så fick Ariel sig en välbehövlig dusch. Hon var rätt svettig och det hade krupit fram ganska mycket smuts med hjälp av svetten. Tror hon tyckte det var skönt att duscha, det är så lyxigt nu när jag kan välja temperatur på vattnet. :-)

 

Hämtade Ricky och släppte ut dem i sommarhagen inna jag tog reda på grejerna. Gick in och skrev av mig exakt vad jag kände på ett diskussionsforum om fälttävlan och fick tack och lov kloka tips om hur jag skulle tänka istället. Nu blir det ett pass/vecka med konditionstänk, dvs pulsmätare på, där vi rider med lite mer galopp än annars och så ett pass/vecka med rejält med klättring, så hon får både styrka och kondition i de passen. Dessutom på olika ställen, så vi inte rider på samma ställe hela tiden. Känns mycket roligare och motivationshöjande, så pass att jag blev sugen på att gå ut och rida ett pass till. ;-)