Ariel 3525

Dressyrträning igen, gjorde en chansning och tog på micklemtränset för första gången. Skrittade iväg längs gamlandsvägen och när den tog slut vände jag och kortade tyglarna. Då började protesterna... Ariel tyckte jag var konstig och att bettet kändes fel. 

 

Framme på vändplanen försökte jag först jobba med halter, men hon ville inte ta förhållande hjälper och när hon väl stannat så ville hon gå framåt igen. Inte likt henne, halter brukar vara hennes paradnummer... Försökte jogga fram lite i trav, men det var ännu värre, överilad i takten och när jag försökte dämpa så blev hon ännu mer frustrerad och sprang fortare (!). Verkligen inte likt henne. 

 

Tänkte att hon kanske var allmänt spänd och ofokuserad, så jag provade vår fyrkantsövning med framdelsvändningar, som alltid brukar få henne avslappnad och fokuserad. Men icke! Ju fler gånger vi försökte göra framdelsvändning, desto mer frustrerad blev hon. Till sist gav jag upp och lät henne jogga runt vändplanen istället, försökte verkligen dämpa henne med min sits, men hon var överilad hela tiden. SUCK!

 

Som tur var så kom P då och räddade oss. Red fram till henne och bara öste ur mig min frustration. Aldrig i livet hade jag trott att ett träns kunde påverka så mycket... P förklarade att då skippade vi hennes plan och gjorde lite basic-jobb istället. 

 

Så vi fick börja i skritt på volten. Ariel kändes tung i handen och "trutig" liksom, men P var nöjd och tyckte att hon gick riktigt fint i formen. Eh? Fortsatte i trav, red lätt främst för att vänja min fot vid mer lättridning. Fick jobba med att forma och ställa. P var fortfarande nöjd, speciellt när Ariel fick igång bakbenen lite mer. 

 

Fick sedan sitta ned i traven, för att lättare kunna öka och minska volten. P påpekade att det blev samma typ av jobb för Ariels bakben som när vi jobbade med tempoväxlingarna, så som en varation på det jobbet kunde jag även göra olika stora volter. Ariel jobbade på suveränt och vid ett tillfälle var P riktigt, riktigt nöjd. Själv kände jag bara hur "fel" det kändes hela tiden. :-P

 

Sedan fick vi galoppera... Försökte få ordning på sitsen och får jag bara till den där innerskänkeln så går det faktiskt att galoppera på volt. Tom lite böjd och ställd kunde Ariel vara ibland! Stooort framsteg, speciellt som vi inte hade bästa underlaget precis. Det har verkligen hänt massor med galoppen, jag måste bara lära mig rida i den...

 

Intressant nog var jag tvungen att ha kortare tyglar än när jag rider på vanliga tränset, så något annorlunda gör det här tränset helt klart... Jag vet inte... P tyckte att Ariel var stadigare och fick en rundare form än annars, så jag ska inte förkasta tränset ännu utan prova några gånger till. P jämförde det med ett par nya skor, de är ju inte precis bekväma första gången man går i dem...

 

Så jag joggade av en nöjd Ariel (!) och sedan skrittade vi hemåt med tankarna snurrande i huvudet.