Fram (!) med skänkeln

I lördags åkte vi till Dannero för att träna för S. Var tio månader sedan sist... Så det har ju hänt en del. Ariel älskar verkligen ridhuset i Dannero, jag vet inte om det är underlaget eller just att det är ett ridhus, men hon bara kliver på och är nöjd från första sekunden. <3
 
Värmde upp i alla gångarter, lite bättre plan än sist, men jag känner ändå att jag behöver bli bättre på att ha samma rutin varje gång jag rider fram... Får fila på det. 
 
S frågade hur det var och om jag ville träna på något särskilt. Jag sa att jag ville ha teknisk hjälp med hörnpasseringar och galoppfattningar, för där "gör jag nåt" bara, oklart vad. Och om det fanns tid över lite programlinjer inför tävlingen. Men så långt kom vi aldrig. :-P
 
Fick istället rida på volten i alla gångarter, med fokus att Ariel skulle forma sig kring innerskänkeln. S satte snabbt fingret på vårt problem, jag har innerskänkeln alldeles för långt bak. :-O Dessutom tyckte hon att sadeln försvårade för mig, då kåporna hamnade så långt fram. Jag satt av och sadlade om, dvs placerade sadeln lite längre bak. Satt upp igen och då kändes det så mycket bättre! Så lite längre bak med sadeln, så den kommer i en annan position, gjorde stor skillnad. 
 
På't igen och nu gick det lite lättare att få en reaktion från Ariel, även om hon blev ättikssur och tyckte jag krävde alldeles för mycket av henne. Jag måste lära mig att kräva mer (haha, hört den förut?), hon är ingen unghäst längre och hon går inte sönder av träning. 
 
I vänster galopp ska jag tänka att jag ska leda inåt med innerhanden, tom ibland vara kvar med handen "ute", då jag normalt tränger med den för att ha kvar balansen. När jag då har den "ute" är den egentligen i rätt position, men jag tycker det känns fel. 
 
S tyckte det hänt massor med galoppen sedan hon såg oss sist, men det betyder att vi MÅSTE ta nästa steg i utvecklingen dvs forma för innerskänkeln hela tiden! Även (!) i övergångarna. Det handlar bara om att nöta, nöta, nöta. 
 
Skrittade av en rätt så trött Ariel, det hade blivit många varv i galopp... Inte vad hon är van vid, men helt klart så klarar hon ändå av det. När vi sedan lastade upptäckte jag att det var pyspunka på högerhjulet på transporten. Suck! Så ut med hästen och beta, medan vi väntade på stackars pappa som kom med reservhjulet (som förstås var hemma = 7 mil bort). 
 
Nöjd och trött häst hemma, jag var också rätt så mör. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0