Parantesen i hennes liv...
När jag lämnade Ariel ikväll kände jag mig ganska deppig. Som en liten parantes i hennes liv, någon som kommer och stör ibland, stör hennes flockliv med de andra hästarna.
Ur människoperspektiv är det självklart viktigt att jag hanterar Ariel och utbildar henne. Men i hennes ögon är det fullständigt onödigt och något som tyvärr måste genomföras innan flocken äntligen kan återförenas.
Samtidigt blir jag alldeles varm i kroppen när jag tänker på vad vi gjorde idag, och allt eftersom jag repeterar för mig själv vad som hände, så känns det ändå som att Ariel och jag hör ihop. Att hon redan gör nästan vad som helst för mig. Kanske inte för att hon vill egentligen, utan för att jag vill så gärna och då vill hon inte göra mig besviken.
Idag hade Ariel träns på sig igen, inget hon verkar gilla. Vi gick ut och tittade på grillen (som stod på gårdsplanen) med tränset på. Ibland glömmer hon bort bettet, när hon ser något intressant eller spännande. Efter fem minuter fick hon slippa tränset och vi gjorde lite roliga saker i ladugården istället. Jag tyckte de var roliga i alla fall.
Först försökte jag få Ariel att sätta ett ben inuti ett gammalt bildäck. Onödigt, tyckte Ariel, som verkligen har koll på sina fötter... Matte fick lyfta dit foten om hon ville, det hade Ariel ingenting emot, men att själv sätta i den var dumt.
Sedan gick vi slalom runt flera bildäck. Spännande tyckte matte. Rätt så tråkigt, tyckte Ariel, men följde ändå med matte runt de där grejerna. Så fick Ariel ha ett litet däck på ryggen. Läskigt, tyckte Ariel, men om matte ändå står bredvid och säger att det inte är farligt så får väl den där grejen vara där då.
Slutligen tog vi oss en tur inne i foderladan, klev över en del brädor och bjälkar samt smög oss igenom ganska trånga passager. Lite kul tyckte Ariel att det var, mest för att det låg halm här och var. Speciellt roligt var det att hitta fodersilon, men den fick hon inte nosa på för matte.
Så gick vi ut till hagen igen. Ariel full av glädje över att matte ÄNTLIGEN hade förstått vad som var roligt i Ariels liv. När jag släppte henne sprang hon i kort galopp bort till resten av flocken. Det var ingen hysterisk galopp, men ändå ett tydligt tecken på vad som är viktigt i hennes liv.
Jag var som sagt ganska deppig efter det här. Samtidigt blir jag fascinerad över att hon gör allting jag ber henne göra. Att hon ändå följer med mig runt de där dumma bildäcken, att jag får henne att gå överallt där jag går. Förvisso kan hon ibland stanna och titta bort mot hagen, men inte en gång gnäggade hon efter de andra. Så fort jag lockar på henne vänder hon sig åter mot mig och följer mig framåt.
Jag vet inte vad jag skall tro längre.
Ur människoperspektiv är det självklart viktigt att jag hanterar Ariel och utbildar henne. Men i hennes ögon är det fullständigt onödigt och något som tyvärr måste genomföras innan flocken äntligen kan återförenas.
Samtidigt blir jag alldeles varm i kroppen när jag tänker på vad vi gjorde idag, och allt eftersom jag repeterar för mig själv vad som hände, så känns det ändå som att Ariel och jag hör ihop. Att hon redan gör nästan vad som helst för mig. Kanske inte för att hon vill egentligen, utan för att jag vill så gärna och då vill hon inte göra mig besviken.
Idag hade Ariel träns på sig igen, inget hon verkar gilla. Vi gick ut och tittade på grillen (som stod på gårdsplanen) med tränset på. Ibland glömmer hon bort bettet, när hon ser något intressant eller spännande. Efter fem minuter fick hon slippa tränset och vi gjorde lite roliga saker i ladugården istället. Jag tyckte de var roliga i alla fall.
Först försökte jag få Ariel att sätta ett ben inuti ett gammalt bildäck. Onödigt, tyckte Ariel, som verkligen har koll på sina fötter... Matte fick lyfta dit foten om hon ville, det hade Ariel ingenting emot, men att själv sätta i den var dumt.
Sedan gick vi slalom runt flera bildäck. Spännande tyckte matte. Rätt så tråkigt, tyckte Ariel, men följde ändå med matte runt de där grejerna. Så fick Ariel ha ett litet däck på ryggen. Läskigt, tyckte Ariel, men om matte ändå står bredvid och säger att det inte är farligt så får väl den där grejen vara där då.
Slutligen tog vi oss en tur inne i foderladan, klev över en del brädor och bjälkar samt smög oss igenom ganska trånga passager. Lite kul tyckte Ariel att det var, mest för att det låg halm här och var. Speciellt roligt var det att hitta fodersilon, men den fick hon inte nosa på för matte.
Så gick vi ut till hagen igen. Ariel full av glädje över att matte ÄNTLIGEN hade förstått vad som var roligt i Ariels liv. När jag släppte henne sprang hon i kort galopp bort till resten av flocken. Det var ingen hysterisk galopp, men ändå ett tydligt tecken på vad som är viktigt i hennes liv.
Jag var som sagt ganska deppig efter det här. Samtidigt blir jag fascinerad över att hon gör allting jag ber henne göra. Att hon ändå följer med mig runt de där dumma bildäcken, att jag får henne att gå överallt där jag går. Förvisso kan hon ibland stanna och titta bort mot hagen, men inte en gång gnäggade hon efter de andra. Så fort jag lockar på henne vänder hon sig åter mot mig och följer mig framåt.
Jag vet inte vad jag skall tro längre.
Kommentarer
Trackback
