Vargtänder
I fredags var det dags för veterinärbesök. Vargtänderna skulle bort. Hämtade in Ariel från hagen och försökte få henne hjälpligt torr. Det spöregnade ute och hade nog gjort det ett bra tag innan jag kom dit. Tog faktiskt på henne Hampus gamla fleecetäcke och det verkade hon inte ha någonting emot.
Veterinär A kom nästan exakt i tid (imponerande!) och vi småpratade lite medan hon förberedde allt. Ariel tyckte att det var trevligt med all uppmärksamhet, ända tills A envisades med att sticka henne i halsen. Ariel ryckte till i precis "fel" ögonblick hela tiden, så till sist var A tvungen att be mig vrida nosen lite på henne. Inte så det behövdes brems, utan bara lite med ena handen. Då stod fröken som ett ljus och A kunde ge henne lugnande.
Hua vad otäckt det var när Ariel började svaja och dåsa till. Jag oroade mig väldigt mycket ett tag, men A lugnade med att Ariel följde skolboken helt och hållet. Efter några minuter när Ariel hade stabiliserat sig lite fick hon på sig munstege och så placerades huvudet på ett stöd. A hann spola rent munnen, ge lokalbedövning och greja med vargtanden i vänster överkäke ganska länge, innan Ariel började få en tjurig glimt i ögonen igen. Jag varnade A för att Ariel började vakna till lite för mycket och visst var det så. I med lite mer lugnande och så stod hon snällt även när höger överkäkes vargtand togs bort. Dock fick inte A loss hela roten på vänster sida, så den får vi ta bort i nästa vecka istället.
I övrigt såg tänder och slemhinnor mycket bra ut, men A påpekade att mycket kan hända när de permanenta tänderna väl dykt upp. Så än kan man inte pusta ut helt. Jag fick kika lite också och det var väldigt fascinerande att få se hur det egentligen ser ut inuti en hästmun. Min spontana tanke var nog mest att det var myyyycket längre käke än jag tänkt mig. Trots att Ariel har ett litet och nätt huvud.
Jag fick vara hos Ariel i två timmar medan hon kvicknade till. Den första timmen ville hon mest mysa, men sedan var hon less på att stå i boxen. Vi vandrade runt i stallet en hel del och visst blev det lite trav också. Hon blev för ivrig några gånger och då slänger hon med huvudet för att visa att hon blir irriterad över att inte få springa förbi mig. Hm... Undrar om hon tänker bete sig så på distansbanorna också?
Lagom till utsläppet hade det slutat regna, men Ariel passade ändå på att gå in i vindskyddet och rulla i halmen. Sedan höll hon sig inne där ett tag till, åtminstone så länge jag var kvar.
Veterinär A kom nästan exakt i tid (imponerande!) och vi småpratade lite medan hon förberedde allt. Ariel tyckte att det var trevligt med all uppmärksamhet, ända tills A envisades med att sticka henne i halsen. Ariel ryckte till i precis "fel" ögonblick hela tiden, så till sist var A tvungen att be mig vrida nosen lite på henne. Inte så det behövdes brems, utan bara lite med ena handen. Då stod fröken som ett ljus och A kunde ge henne lugnande.
Hua vad otäckt det var när Ariel började svaja och dåsa till. Jag oroade mig väldigt mycket ett tag, men A lugnade med att Ariel följde skolboken helt och hållet. Efter några minuter när Ariel hade stabiliserat sig lite fick hon på sig munstege och så placerades huvudet på ett stöd. A hann spola rent munnen, ge lokalbedövning och greja med vargtanden i vänster överkäke ganska länge, innan Ariel började få en tjurig glimt i ögonen igen. Jag varnade A för att Ariel började vakna till lite för mycket och visst var det så. I med lite mer lugnande och så stod hon snällt även när höger överkäkes vargtand togs bort. Dock fick inte A loss hela roten på vänster sida, så den får vi ta bort i nästa vecka istället.
I övrigt såg tänder och slemhinnor mycket bra ut, men A påpekade att mycket kan hända när de permanenta tänderna väl dykt upp. Så än kan man inte pusta ut helt. Jag fick kika lite också och det var väldigt fascinerande att få se hur det egentligen ser ut inuti en hästmun. Min spontana tanke var nog mest att det var myyyycket längre käke än jag tänkt mig. Trots att Ariel har ett litet och nätt huvud.
Jag fick vara hos Ariel i två timmar medan hon kvicknade till. Den första timmen ville hon mest mysa, men sedan var hon less på att stå i boxen. Vi vandrade runt i stallet en hel del och visst blev det lite trav också. Hon blev för ivrig några gånger och då slänger hon med huvudet för att visa att hon blir irriterad över att inte få springa förbi mig. Hm... Undrar om hon tänker bete sig så på distansbanorna också?
Lagom till utsläppet hade det slutat regna, men Ariel passade ändå på att gå in i vindskyddet och rulla i halmen. Sedan höll hon sig inne där ett tag till, åtminstone så länge jag var kvar.
Kommentarer
Trackback
