Ariel 3525

Sov dåligt i natt, var lite orolig över flytten av Ariel. Tänkte igenom alla skräckscenarier som kunde inträffa. Kände mig ganska lättad när klockradion ringde så jag fick kliva upp och förbereda det sista.

Åkte till kompis J som skulle hjälpa till med flytten. Kopplade på släpet och så vi gav oss iväg på äventyr. J:s man N var med och hjälpte mig att släpa bommar, hinderstöd och cavaletter. Det blev fullt i släpet, jösses vad hinderstöd jag har.

Det var enklare än jag trott att hitta till nya stallet, tiden gick dessutom fort då det blev en hel del hästsnack under resan. Dumpade av hindren på närmast lediga plats och susade tillbaka till gamla lösdriften.

Hästarna blev väldigt nyfikna på transporten, Idunn till och med gnäggade. De hoppades kanske på att få en ny stallkompis? Beslutade mig för att inte ha några "kläder" på Ariel, då hon dels är oskodd och dels var så pass kort i kroppen att svansen inte skulle komma åt baklämmen. Så det var bara att hämta ett stycke fjording i hagen (Heeeej matte!) och traska rakt in i transporten. Ariel stannade och provsmakade spånet innan hon lugnt klev in och stod stilla medan lämmen stängdes och grimskaftet knäpptes fast.

Sedan körde vi iväg och med J:s mjuka körning blev det en väldigt lugn och behaglig resa för min ögonsten. Hon var inte ens svettig när vi kom fram.

Lastade av och sin vana trogen drar hon lite till vänster. J fick peta lite på henne för att påpeka att det är smartare att gå rakt ned från rampen. Ariel blev väldigt uppspelt och på tårna när hon fått fast mark under hovarna, men elaka matte band fast henne så F kunde sopa samtidigt som hon höll ett öga på Ariel.

Städade ur transporten, tackade J och N för att de var så snälla och hjälpte till och återvände sedan till Ariel. Hon såg glad ut när matte kom, men ännu gladare blev hon när hon fick se en massa hästar på håll! Hon blev stor som ett hus och balanstravade bredvid matte. Fick säga till henne ett par gånger innan hon kom ihåg att hon faktiskt fått en uppfostran en gång i tiden.

Ut i hagen med lugna travsteg och spetsade öron. Gammelponnyn var mest förbannad över det nya besväret, medan tvååringen var supernyfiken. Blev lite race men inte så farligt. Ariel varvade föltuggande (!) med brunstskvättning och rejäla bakåtsparkar. Någon har dessutom lärt min häst hitlerhälsning. Men jag är glad över att hon tuffat till sig lite mot andra hästar. Inte så att hon blir högre i rang, men så att hon åtminstone kan säga ifrån när det behövs.

När jag sett att det fungerade i hagen flyttade jag på hindermaterialet till en mer lämplig plats, började stuva om min utrustning i sadelkammaren och försökte reda ut allt trassel med vad som bör vara hemma och vad som behövs i stallet. Det lär ta några dagar.

Gick ut i hagen för att visa Ariel var hösilaget var någonstans och passade även på att dra loss lite päls med svettskrapan. Hon höll sig noga undan från de andra hästarna och åt glatt av fodret som bjöds. När jag styrde kosan hemåt såg jag på håll hur hon hade parkerat sig vid hösilageplatsen. Det lär inte gå någon nöd på henne i natt.

Avslutar med en liten bildkavalkad, inte de bästa bilderna kanske, men lite action blev det i alla fall!

Fuxen till vänster blev Ariel kär i...











Mumsig gran enligt Ariel.