Ariel 3525

Igår var jag på plats i stallet strax efter sju på kvällen och trodde det skulle vara helt tomt. Men M som äger Maggie var där och borstade. Vi pratade lite och så blev det plötsligt bestämt att jag inte alls skulle rida i paddocken utan hänga med på skrittur.

Hämtade in Ariel och drog av ett par lerfläckar samt borstade sadelstaden. Det har uppenbarligen torkat upp väldigt snabbt i hagen för hon är knappt lerig numera. Så skönt att bara behöva dra några borsttag och sedan vara klar för ridning.

Tog på sadeln och funderade än en gång på om jag vänder sadelgjorden fel. Lovade mig själv att testa att sätta åt "rätt" håll nästa gång jag rider.

Vi gav oss iväg på samma väg som sist, kändes som en trygghet i sammanhanget. M red dessutom barbacka och då blir jag lite nervös över vad min unga tossiga ponny kan hitta på.

Ariel var turbomotor bortåt igen. Speciellt när vi kommit en bit på vägen och hon fick syn på SHETTISARNA!

Jag vet inte riktigt vad det är som hästar hakar upp sig på när de träffar shettisar, men Ariel har tagit fasta på det. Hon blev ett par decimeter högre än vanligt och trampade på i något som M kallade blandning mellan passage och tölt.

Shettisarna kom fram och ville hälsa, vilket givetvis inte förenklade situationen för Ariel. Men hon vågade gå närmare och titta på dem, det får ändå betraktas som en seger. Däremot vill jag inte att hon hälsar på främmande hästar, speciellt inte när det är ett staket emellan.

Resten av ridturen var hon väldigt stabil, lyssnade bra och hade lagom med motor. Märkte att när jag berättade något för M och blev entusiastisk av mig, så ökade Ariel till ökad skritt eller gick över i trav. Snacka om att känna av mattes sinnesstämning.

När vi vände för att skritta hem ville Ariel inte vara med. Hennes optimala ridtur är uppenbarligen en där man aldrig går hem... Trots att Maggie försvann iväg många meter så spelade det ingen roll. Ariel ville vidare, mot de stora vidderna... Efter lite övertalning var vi ändå på väg åt rätt håll enligt mig och Ariel försökte släpa fötterna efter sig.

När vi närmade oss shettisarna igen (de stod längre bort nu) så fick hon lite mer fart och behöll sedan den skritten ända fram till stalldörren. Jag berömde Ariel väldigt mycket när jag suttit av, och sedan grejade jag med sadelgjord + stigbyglar. M hann gå in med Maggie och vi stod kvar ute någon minut till, men det bekom inte Ariel det minsta. Matte var ju där. Så skönt att hon inte stressar efter de andra hästarna.

Det blev både stretchning och rejäl avborstning (hu vad hon fäller!) innan Ariel fick gå ut i hagen igen. Men då var det en nöjd dam som traskade Ella till mötes.