Världens bästa unghäst!

Igår mötte Ariel mig vid grinden, jag behövde inte gå många meter. Det är tydligt att hon vill att det händer lite mer nu, hon är med i gänget i hagen och vill ha lite mer action! Så jag tog in henne i stallet, borstade av som hastigast och tog på både sadel och sidepull. Skulle precis leda ut henne när J frågade om jag skulle ut på tur. Svarade att jag tänkt rida lite i paddocken, eftersom det är första gången jag rider på nya stället. J funderade på att gå en sväng, då hennes häst Friday är konvalescent, och hon ville gärna ha sällskap. Toppen! Jag svarade att jag först måste se hur hon reagerar i paddocken, men om det går bra där så går vi gärna ut en sväng.

Så därefter bar det av till paddocken. Ariel fick nosa på pallen medan jag fixade med sadelgjorden, sedan satt jag upp. Ariel stod stilla tills jag böjde mig ned för att spänna sadelgjorden, då började hon gå framåt. Sade åt henne att stå stilla, vilket hon gjorde men hon kändes väldigt spänd. När jag var klar såg jag mig omkring och upptäckte att ena stallkatten jagade en mus runt oss, och att de för tillfället var UNDER MAGEN på Ariel. Inte undra på att hon velat gå när jag spände sadelgjorden eller att hon hade varit spänd. En vild musjakt hör ju inte till vanligheterna precis!

Kände hur jag blev så full i skratt att jag inte kunde annat än berömma Ariel och be henne gå runt i paddocken. Vi tog ett par varv med diverse vändningar och halter (eh, jag vet verkligen inte vad man gör i en paddock) innan jag skrittade upp till stallet och ropade på J. Förklarade vad som hänt och att en uteritt nog skulle vara lugnare än att rida i paddocken. 

J kom ut med stooora Friday och så gav vi oss iväg. Vi gick på en grusväg som Ariel och jag aldrig gått på tidigare, men Ariel hade öronen spetsade framåt och var så ivrig! J gick bakom oss, men förmodligen får Ariel lite stöd av sällskapet ändå. Vi hade inte kommit långt när vi mötte en bil, vägen är så smal att man knappt kan mötas. Ariel började spänna sig oroligt och gjorde sedan det jag försökt lära henne från det att hon var liten. När man blir rädd, så skall man stanna och titta. Så blickstilla stod Ariel medan bilen passerade. Jag fick en alldeles varm lyckokänsla i magen när jag insåg vilken duktig och modig unghäst jag har!

Längre fram på vägen provade jag att trava några meter, inga problem men det känns inte som viktigt i dagsläget. Vi fortsätter med våra långa skrittpass istället. Mötte även en traktor och tre personer med stavar, men nu hade Ariel ångan uppe och ingenting stoppade hennes ivriga (men taktmässiga) skritt. 

Vi vände efter en stund, vilket Ariel tyckte var en väldigt dum idé. Nu hade vi ju äntligen kommit iväg på äventyr, varför vända då? Hon var mycket lugnare på hemväg, helt tvärt om hur hon brukar vara. Vi hade hunnit halvvägs hem när C på Mysac kom ikapp oss. Det tyckte Ariel var spännande, så då fick hon lite luft under hovarna. Jag undrar just om hon faktiskt föredrar att gå först, för när hon får hästar framför verkar hon bromsa sig själv.

En bit innan stallet satt jag av, då jag ridit tillräckligt länge. Ariel var så mallig över sin bedrift och jag var förstås stolt över henne. Men väl i stallet var det en väldigt trött Ariel, hon stod och gäspade när jag skötte av henne, glömde bort ibland att matte faktiskt var där och en gång höll hon på att ramla när jag skulle kratsa hovarna. Tror hon sov väldigt gott i hagen efteråt.

På tavlan i stallet kunde man anmäla sig till gemensam löshoppning på söndag, så nu har jag anmält Ariel. Vet inte alls hur hon kommer att reagera på det hela, men jag ser det bara som ett roligt tillfälle där hon får hoppa av sig lite. Förmodligen blir det inte höjder, utan bara lite roliga övningar.

Frågade för övrigt om hösilaget, men det är inte analyserat. Eventuellt blir det analys till hösten (annars analyserar jag själv), men det var inte bestämt än.
Trackback
RSS 2.0