Katastrof
Jag har medvetet väntat med att skriva eftersom jag tänkte att humöret skulle svänga uppåt och jag skulle se lite mer positivt på ridturen. Men ingen förändring i sikte, så nu blir det en deppig rapport.
Red ut igår med M och Maggie. Planen var att rida till rakbanan och träna galoppfattning. Redan när jag skulle sitta upp höll Ariel på och tramsade. Hon ville inte stå rakt framför uppsittningsrampen, trots att hon alltid stått bra tidigare. Fick säga till henne ordentligt, vilket inte kändes bra. Sedan stod hon som ett ljus, jag fick dåligt samvete och kände mig som världens värsta hästägare.
Vi skrittade och travade igång hästarna bort till rakbanan. Mötte några bilar utan reaktion. M fick instruktionen att bara låta Maggie rulla på i galopp och endast om jag ropade hennes namn skulle hon sakta av. Ariel travade på i en lugn fin trav tills Maggie kommit tillräckligt långt borta. Jag bad om galopp och fick en sjudundrandes trav istället. Hon kan trava lika fort som Maggie galopperar... När vi nästan var ikapp och jag fått lite ordning på allt så fick jag henne äntligen i galopp. Mycket hjälpt av att hästarna som går på andra sidan vägen om rakbanan också galopperade. Jag hade verkligen noll kontroll, så jag ropade åt M att stanna. Hon saktade in men Ariel fortsatte. Jämsides med oss kom sedan fyra motorcyklar i full fart, som givetvis ökade farten när de såg oss. Ariel brydde sig inte ett dyft om det dock, utan tyckte bara att livet var lattjo.
När vi lugnat ned oss lite i skritt och trav (jo, jag fick stopp på Ariel) försökte vi ett par gånger till. Med precis samma resultat. Hon är superfin i trav, kanske lite överilad och så fort jag ber om galopp så kastar hon sig fram i ökad trav några steg, följt av ökad galopp. Jag tror att hon bara fick upp intresset för galopp, att det blev lite för roligt så att säga, men en del av mig är rädd att jag gör någonting fel. Jag är nog värdelös som ryttare och bör hålla mig på marken.
Vi skrittade och travade en del på hemvägen och då var hon kanonfin. Men det var ju i skritt och trav. Satt av en bit innan stallet och ledde henne, då var hon så där nöjd som hon brukar vara. Skönt i alla fall att hon inte blev upprörd.
Åter i stallet blev det avspolning av svettig häst och kylning av benen med lera. Mest för att jag tyckte att hon gått ett alldeles för tufft pass, hade jag fått bestämma hade vi inte ridit så där.
På tisdag skall T rida dressyr på henne, då skall jag höra vad hon säger och om hon vill prova att fatta galopp. Kanske är det bara styrkan i galoppen hon saknar, men hon har ju inte gjort så här tidigare.
Just nu känns det som att jag bara skulle vilja strunta i att rida Ariel, bara lulla runt på lång tygel ut i skogen. T kan rida henne, hon kan ju rida riktigt och inte bara göra fel hela tiden. Jag kan rida på Hampus och få lektioner så jag lär mig någonting. Synd bara att jag inte både har råd med privatlektioner och att T rider Ariel.
Nä, nu gräver jag ned mig i väntan på Ariels vintervila.
Red ut igår med M och Maggie. Planen var att rida till rakbanan och träna galoppfattning. Redan när jag skulle sitta upp höll Ariel på och tramsade. Hon ville inte stå rakt framför uppsittningsrampen, trots att hon alltid stått bra tidigare. Fick säga till henne ordentligt, vilket inte kändes bra. Sedan stod hon som ett ljus, jag fick dåligt samvete och kände mig som världens värsta hästägare.
Vi skrittade och travade igång hästarna bort till rakbanan. Mötte några bilar utan reaktion. M fick instruktionen att bara låta Maggie rulla på i galopp och endast om jag ropade hennes namn skulle hon sakta av. Ariel travade på i en lugn fin trav tills Maggie kommit tillräckligt långt borta. Jag bad om galopp och fick en sjudundrandes trav istället. Hon kan trava lika fort som Maggie galopperar... När vi nästan var ikapp och jag fått lite ordning på allt så fick jag henne äntligen i galopp. Mycket hjälpt av att hästarna som går på andra sidan vägen om rakbanan också galopperade. Jag hade verkligen noll kontroll, så jag ropade åt M att stanna. Hon saktade in men Ariel fortsatte. Jämsides med oss kom sedan fyra motorcyklar i full fart, som givetvis ökade farten när de såg oss. Ariel brydde sig inte ett dyft om det dock, utan tyckte bara att livet var lattjo.
När vi lugnat ned oss lite i skritt och trav (jo, jag fick stopp på Ariel) försökte vi ett par gånger till. Med precis samma resultat. Hon är superfin i trav, kanske lite överilad och så fort jag ber om galopp så kastar hon sig fram i ökad trav några steg, följt av ökad galopp. Jag tror att hon bara fick upp intresset för galopp, att det blev lite för roligt så att säga, men en del av mig är rädd att jag gör någonting fel. Jag är nog värdelös som ryttare och bör hålla mig på marken.
Vi skrittade och travade en del på hemvägen och då var hon kanonfin. Men det var ju i skritt och trav. Satt av en bit innan stallet och ledde henne, då var hon så där nöjd som hon brukar vara. Skönt i alla fall att hon inte blev upprörd.
Åter i stallet blev det avspolning av svettig häst och kylning av benen med lera. Mest för att jag tyckte att hon gått ett alldeles för tufft pass, hade jag fått bestämma hade vi inte ridit så där.
På tisdag skall T rida dressyr på henne, då skall jag höra vad hon säger och om hon vill prova att fatta galopp. Kanske är det bara styrkan i galoppen hon saknar, men hon har ju inte gjort så här tidigare.
Just nu känns det som att jag bara skulle vilja strunta i att rida Ariel, bara lulla runt på lång tygel ut i skogen. T kan rida henne, hon kan ju rida riktigt och inte bara göra fel hela tiden. Jag kan rida på Hampus och få lektioner så jag lär mig någonting. Synd bara att jag inte både har råd med privatlektioner och att T rider Ariel.
Nä, nu gräver jag ned mig i väntan på Ariels vintervila.
Trackback
