Reflexer på uteritt

Äntligen kunde jag åka ut till Ariel igen! Det känns som det var hundra år sedan jag var där, fast det egentligen bara var fem dagar. Börjar definitivt få abstinens oftare nu.

Ariel var glad att se matte, men tyckte att den nya jackan (reflex) var lite konstig. Sedan kom matte med en ny grimma också. Den passade alldeles utmärkt, så förmodligen blir den för stor till sommaren.



Ariel fick förstås stå och äta hö medan jag borstade av henne. Sedan åkte tömkörningsgjorden på för tillprovning och trots mina förväntningar så behövde Ariel ha den lilla gjorden. Jag som trodde jag hade ett fetto... Spände inte fast svanskappan, utan lade den bara tillrätta.



Ariel reagerade ingenting på gjorden, inte förrän matte knappt kunde få av den och den snurrade runt hela magen på henne. Då vände hon sig om och undrade om matte möjligtvis kunde sluta med det där? Det störde hennes höätande...

Lade på fleecetäcket istället och kanske har det blivit liiite mindre i sidorna. Men absolut inte i längden. Det blir roligt att köpa täcken till damen framöver, när ingenting verkar passa som det skall. Kratsade hovarna, tog på sidepull och hämtade sedan sadeln. Ariel nosade nyfiket på de nya stigbyglarna (distansstigbyglar med korgar) men tyckte sedan att det var helt okej om matte använde dem.

Med sadeln på var jag nästan på väg att gå ut när kom på att ridtäcket ju skulle användas! Inte för att jag tror att det hinner bli mörkt innan vi kommer tillbaka, men man vet ju aldrig. Värsta scenariot är ju att Ariel slänger av mig och rusar iväg någonstans, då kan hon ju mycket väl vara på rymmen när det blivit mörkt. Ariel tyckte täcket prasslade lite konstigt, men eftersom matte sade att det inte var en sabeltandad tiger, så accepterade hon det. Tog på reflexbenskydden fram och reflexband bak också.

Kameran lade av, så ni får se bilden i huvudet istället. Komplettera gärna med en ryttare med pösig reflexjacka och reflexöverdrag på hjälmen... Tror alla ser oss när vi är ute nu.

Tog på bettet innan uppsittning. Tyglarna är fortfarande fästade i sidepullen, men jag vill börja vänja Ariel vid att alltid ha bett vid ridning. Ett steg i taget... Ariel fipplade väldigt mycket med bettet innan jag insåg att det ju låg för långt ned. Har ju spänt ned sidostyckena på sidepullen ett hål, då Ariel vuxit lite. Och eftersom sidostyckena till bettet knäpps fast i en ring på sidepullen så åkte ju förstås bettet automatiskt ned ett hål. Så det var bara att korta av lite och sedan var Ariel nöjd.

Satt upp utan problem, Ariel ville hemskt gärna iväg men jag dämpade henne. Hon blev lite irriterad när matte ville greja med spöet och handskarna innan vi gav oss iväg. Men även om man är en liten bebis skall man faktiskt stå stilla tills matte säger till!

Vi skrittade iväg i rätt så livlig skritt fram till hagens grind. Sedan tyckte Ariel det var tillräckligt och började göra små motorstopp. Jag fick smacka, använda skänklarna och ibland även spöet. Allt eftersom hästarna i hagen kom längre och längre bort så fick Ariel fler och fler motorstopp. Kände att det är så här det kommer bli i början när vi inte har sällskap ut. Bara att bita ihop och framhärda. Ariel var på intet sätt dum, utan bara fundersam över varför vi inte kunde stanna och vända hemåt nu. Eller nu. Eller nu. Tålamod...

Travade ett par pass och lyckades för första gången få henne att fortsätta trava när hon börjat sakta in av sig själv. Sedan kan jag även konstatera att hon faktiskt kan framåtdrivande skänkel nu. Tänk vad fort de fattar, jag har inte ens tänkt på att medvetet använda skänkeln.

Efter att vi smugit oss förbi läskiga huset så fick Ariel lite mer driv i skritten. Undrar om proppen går ur just där, eller om det var en tillfällighet just idag? Hursom så var tiden ute, så jag gjorde halt till Ariels förtret (Hallå matte, nu är vi ju igång!), satt av och vände hemåt.

Jösses vilken skritt hon visade de första meterna. Hon hade garanterat fyra dm övertramp och gick verkligen genom hela kroppen. Tänk om hon kan visa detta på premieringen! Jag ser det framför mig (Ursäkta domaren, är det okej om jag rider hästen en stund innan visning?)...

Det blev powerwalk hem, vilket förstås resulterade i att vi kom hem på en mycket kortare tid än vi ridit bortåt, fast vi travat några pass. Tänk när hon verkligen får bjudningen bortåt.

I stallet fick Ariel äta hö igen medan jag tog av all utrustning samt vägde upp nytt hö. Sedan fick hon gå ut i hagen och få middag. Inte dumt att vara häst.

K kom förbi och berättade att de fått dubbla ransoner hö medan det varit så kallt, så jag har definitivt oroat mig i onödan för Ariel. Med 8 kg hö bör hon klara av kylan helt okej. Trots detta har hon faktiskt gått ned i vikt, så jag tänker ändå inte sluta med min stödutfodring. Jag längtar inte till våren (än...), men kan det inte bli liiite varmare?
Trackback
RSS 2.0