Duracellkanin

Jag börjar förstå varför jag avskyr den här årstiden. Igår hämtade jag in en väldigt lerig Ariel från hagen, med både torr och blöt lera ihopgeggat. Dessutom har hon fått en ganska lång päls nu, så det kletar förstås ihop sig ännu bättre.

Först tänkte jag faktiskt låta henne stå, men det var så länge sedan jag red henne (en vecka...) så jag kunde inte låta bli. Ställde henne i spolspiltan, lade på fleecetäcket för att torka upp den regnblöta pälsen och spolade sedan av ben och mage. Jag fick spola en stund innan man kunde se hennes riktiga färg. Eftersom jag ändå tänkt låta Ariel stå och torka en stund, så passade jag på att tvätta svansen. Den kapades i förra veckan, men i skitigt tillstånd då det var så kallt ute. Den behövdes tvättas kan jag säga. Vidrigare tvättvatten har jag inte sett på länge. Ariel hade dessutom lite diarré så det blev tvätt av halva bakdelen också.

Sedan fick hon stå och torka medan jag förberedde för ridning och pratade lite med F och V. Därefter åkte fleecetäcket av, det var konstigt nog fuktigt på ovansidan men inte undersidan. Aldrig varit med om det tidigare.
 
Istället åkte sadel och reflextäcket på. Det kändes lite löjligt att rida ut med reflextäcke när det var ljust ute, men Ariel har ju inget annat ridtäcke och eftersom det regnade ville hönsmamman inte att hon skulle bli kall. Det får nog bli ett täckesinköp på Globen...

Ariel blev väldigt irriterad när bettet kom in i munnen och det var ett beteende som fortsatte genom hela ridturen. Tror hon är på väg att byta tänder igen, när jag ledde ut henne till hagen hörde jag att hon gnisslade en del och det brukar indikera tandbyte.

Vi red till klätterbacken för att klättra, men det blev bara ett varv. På grund utav regnet var det såphalt och ganska hopplöst att ta sig fram. Fast jag borde vetat bättre tog jag stigen genom skogen hem, vilken förstås också var hal. Ariel halkade omkring och var väldigt ofokuserad. Hon ville bara fram, fram men utan att ha någon egentlig balans.

På lite fastare gräsunderlag travade vi en stund, men det var en hetsig trav som jag inte alls tyckte om. Inte bara ivrig, utan på gränsen till överilad. F har ju sagt åt mig att jag måste plocka fram traven på Ariel, den där rejäla arbetande traven, men den får under inga omständigheter bli överilad. Så jag gjorde några övergångar till skritt som bara gjorde Ariel mer irriterad. Dumma matte, framåt skall det ju gå!

Vi kom sedan till asfalt och där blev det mest skritt. Men även lite trav då det är dags att börja introducera det också. Till min förvåning höll Ariel en riktigt fin och balanserad trav där, kanske för att hon lugnat ned sig lite eller för att hon hade ett mycket bättre grepp. Jag kunde sitta några ögonblick och njuta, tills det förstås kom en bil så vi var tvungna att sakta in.

När vi sedan styrt in på grusvägen till stallet bestämde jag mig för att fortsätta förbi stallet och vidare längs grusvägen. Ariel behövde mer trav och vi hade inte ridit så länge som vi fick. Så det blev hela fem minuter oavbruten trav, där hon på slutet taggade ned så pass att vi kunde trava på lång tygel. Sedan var hon trött i ungefär en minut och sedan ville hon vidare igen. Men då var matte lite mer ansvarsfull och bestämde att det var dags att skritta hemåt i lugn takt. Eller i lite lugnare takt i alla fall.

Åter i stallet blev det avduschning igen, då ben och mage var väldigt leriga och resten av hästen väldigt svettig. Ja, utom bakdelen förstås. Ariel verkade nöjd med behandlingen och stod även lugnt när jag stretchade. Sedan fick hon kraftfoder innan hon släpptes i hagen. Väl i hagen ville hon förstås torka, så hon attackerade halmbalen med stor energi. Först klev hon rakt på den och gnuggade bogen. Sedan vände hon som om och gnuggade bakdelen. Slutligen försökte hon lägga sig på balen för att gnugga sidan, men där någonstans tappade hon balansen och drattade på ändan. Sedan övergav hon balen för matvagnen.

Jag pratade med T efteråt och fick lite mer detaljer kring lördagens uteritt. De hade bara ridit i en halvtimme, men ändå hunnit med tre galopper. Min gissning blir därför att Ariel bara taggades upp av uteritten, hon fick inte så mycket lugn, monoton träning som hon egentligen behöver för huvudet. Så hennes beteende på min uteritt blev lite lättare att förstå. Sedan har jag lärt mig att när det är så här regnigt ute är det ingen idé att rida i skogen. Då är det bättre att jogga på grusvägarna eller asfalten och spara skogen till när det är hårt i backen så man ändå bara skrittar.
Trackback
RSS 2.0