Ariel 3525

Jag har saknat Ariel något enormt de senaste dagarna, så när min kollega U ville byta sen dag med någon, var jag snabb att erbjuda ett byte. Det gjorde att jag kunde sluta ganska tidigt igår och hinna ut till Ariel.

Bilen står där den står, så buss var enda alternativet. Jämfört med när jag tog bussen ut till Alunda så är det väldigt smidigt. Då tog det en kvart till bussen, sedan åkte jag buss i fyrtio minuter och promenerade en timme till stallet. Nu tar det åtta minuter till bussen, jag åker i tjugo minuter och sedan är det en lika lång promenad. Om man går i rask takt förstås.

Hämtade in Ariel från hagen, hon verkade glad att se mig. Fick hälsa på nya hästen Tuva också, en kallblodstravare som blivit bästis med Ariel. Hon var inte alltför glad när jag tog Ariel ifrån henne.

Inne i stallet blev det avborstning och visitering. Ariel har blivit rejält mycket rundare sedan jag såg henne sist, så nu åker munkorgen på! Det var nästan hopplöst att spänna sadelgjorden, tror jag får gräva fram någon gammal tygvariant och använda istället. M var där med Maggie också och vi bestämde att vi skulle rida ut tillsammans.

Vi red iväg längs åkerkanten, det var mörkt ute men månen lyste upp en del. Ariel var så glad att vi gav oss iväg på äventyr, hon hade ett riktigt härligt driv i steget. Vi skrittade nästan hela tiden och jag jobbade med att få fram den där power-känslan som är allra nyttigast för Ariel. Snälla M lät Maggie trava iväg några gånger, så Ariel hela tiden fick skritta ivrigt för att komma ikapp.

På hemvägen fick jag några steg i en överväxel som jag inte visste att hon hade. Tänk att hon fortfarande kan överraska mig med att utveckla skritten! Det är så skönt att vara igång igen, nu blir det massor med skrittande framöver.

Tillbaka i stallet fick jag stressa lite då jag ville hinna med bussen så jag slapp vänta ytterligare en halvtimme. Ariel fick kraftfoder och jag röjde undan all utrustning. Sedan åkte munkorgen på till Ariels förtret och hon fick gå ut i hagen. Jag kände mig som en dålig matte som inte stretchade eller rengjorde utrustningen, men tiden rusade verkligen iväg.

När jag skyndade mig till bussen lovade jag mig själv att aldrig mer låta det bli så här. Aldrig att jag tänker stressa i stallet mer, det är inte värt det. Istället får jag acceptera att jag vissa kvällar kommer hem väldigt sent och så får jag utnyttja flex-tiden vi har på jobbet och komma in till jobbet lite senare. Det är ju ingen som kommer att tacka mig för att jag alltid är på plats halv åtta...