Ariel 3525

Igår blev det uteritt igen. Ariel verkade fokuserad redan vid intaget och känslan höll i sig under hela ridturen. Nu när broddarna är borta slipper jag använda boots, vilket är så himla skönt! Inget krånglande innan ridturen och inget tvättande efteråt.

Däremot tog jag på mitt andra träns, eftersom vi skall hoppa på lördag tänkte jag prova att rida i hopptränset en gång innan. Det är samma bett som vi har i dressyren (novabett) men hopptränset har pullarnosgrimma och gummityglar. Först kändes det lite konstigt, men jag vande mig snabbt.

Vi fick inget sällskap, utan skrittade själva iväg bort till klätterbacken. Enligt V var det tillräckligt torrt för att klättra där, så den chansen fick vi inte missa. Ariel var lite småspänd på vägen förbi villorna, men med ett mjukt stöd i handen och lite skänkel då och då gick hon ändå vidare och låtsades som om det inte var farligt.

Klättringen gick över förväntan. Ariel ville trava ett par gånger, men lyssnade bra på förhållning. Vi klättrade två gånger och hon var mycket mer balanserad i nedförsbackarna än i fjol. Det märks att det hänt grejer med hennes kropp!

Sedan fortsatte vi genom stigen i skogen, nyttigt för Ariel att hålla reda på sina fötter, även om hon var mer fokuserad på en traktor som kördes en bit bort. Hon hörde den, men såg den inte och då blev den lite läskig. Så fort skogen glesnade och hon fick syn på den slappnade hon av. Inget hästätande monster. ;-)

Vi travade en bit längs ängskanten och när den vägen sedan vände hemåt blev det lite slängtravskänsla. Först försökte jag dämpa genom halvhalter, men när det inte fungerade fick det bli massor med övergångar mellan halt, skritt och trav, så Ariel hela tiden var tvungen att lyssna. Det fungerade superbra! Inte så att hon flöt i övergångarna varje gång, men så hon i alla fall flyttade över fokus från hemåt till matte.

Sista biten var det asfalt, där provade vi också att trava lite. Jag fick en grym känsla några steg här och där, när hon verkligen hade kontakt med bettet och motorn igång. Berömde varje gång, men än så länge har hon inte riktigt fattat tycke för den här idén med stöd på bettet längre än någon sekund.

Vi avslutade med avskrittning på grusvägen hem och äntligen fick vi till en lång, lugn skritt där hon behåller fyrtakten. Så himla skönt! Åter i stallet var det en rejält trött Ariel. Vi hade absolut inte ridit tuffare tidsmässigt eller tempomässigt än tidigare, men det var uppenbart att hennes hjärna fått jobba lite extra.

Efter att alla grejer tagits av och jag kollat hovarna riktigt noga (mycket stenar nu) fick hon gå ut i hage och få kraftfoder. Jag provade att ge loppfrö igår, men det föll inte damen i smaken. Istället valde hon att rata allt kraftfoder... Inget mer loppfrö alltså.

På fredag kommer hovslagaren och skor Ariel, snälla K tar in Ariel och ställer i Maggies box och snälla M tar ut henne igen. Själv sitter jag på jobbet och hoppas att Ariel sköter sig, första gången hon skos utan att jag är med. Nu vet jag ju att hovis kan sin sak, så jag är inte bekymrad.

Sedan blir det hoppning på lördag, hurra vad skoj!