Droppen som fick bägaren att rinna över

Det blev lite stressigt igår, då tåget var mer försenat än vanligt (hm...) och jag även var lite sen från början. Hade överenskommet med M att rida med som stöd åt hennes Alektor och ett tag trodde jag att hon skulle ha gett upp innan jag var ute i stallet. 

Hämtade in Ariel från hagen, de hade fått en ny halmbal så alla var upptagna med att mysa/äta i halmen. Inne i stallet blev det bara hastig koll, knacka bort snö från hovarna, på med reflexer och sidepull och så upp på hästryggen.

Från början var vi fem ekipage som gav oss iväg, men två ekipage gav sig iväg åt ett annat håll, så det blev jag och Ariel, M och Alektor och M och Maggie som traskade iväg mot vägen bredvid lösdriften. Där blev det några motorstopp från Alektors håll och jag och Ariel (!) fick agera lugn och stabil draghjälp. Gissa om jag älskar min häst! Hon var helt med på noterna när vi fick gå varv efter varv förbi Alektor för att till sist faktiskt få med honom åt rätt håll.

Jag har ju själv nyss kommit ifrån stadiet där jag behöver mycket sällskap och stöd ute, så jag hjälper gärna M nu när hon har unghäst. Här någonstans försvann M och Maggie tillbaka till stallet, medan vi andra tog en sväng till bort längs sommarhagarna och även ett varv i den plogade hagen.

Sedan följde jag och Ariel med till stallet, vi gick ett par varv i paddocken och återvände sedan och gick samma runda som vi gått allihopa. Sedan styrde jag Ariel mot den upplogade hagen, men där någonstans kände jag hur det liksom klickade i henne. Inte så att hon tjurade ihop, men jag fick en känsla att nu var det nog, nu var måttet rågat.

Jag förstår henne. Att gå längs samma vägar hela tiden, varv efter varv, är fruktansvärt enformigt i en situation som redan från början är enformig (skritt, skritt, skritt). Så istället provade vi att ge oss iväg längs vägen och till min glädje gick det riktigt hyfsat att gå där. 

Lagom till Ariels favoritkorsning vände vi hemåt igen och det var ett riktigt trevligt driv i henne på hemväg. Fascinerade nog halkade hon ingenting på hemvägen, fast hon halkat flera gånger på bortaväg. 

Åter i stallet var det en trött tjej som direkt ställde sig och sov. Jag tinade upp mina fötter lite och gav sedan Ariel kraftfoder. Eftersom det redan var väldigt sent på kvällen blev det sedan direkt ut i hagen, slarvade med både efterskötsel och stretchning. 

Jag hoppas det blir varmare de närmaste dagarna, inte plusgrader men ett par minusgrader vore lagom. Annars måste jag köpa termobyxor och nya skor så jag inte förfryser fullständigt...
Trackback
RSS 2.0