Ariel 3525

Igår var jag ganska sent ut i stallet, men eftersom det var lördag dagen därpå bestämde jag mig för att rida som planerat och strunta i hur sent det blev.

Fick gå och leta en stund efter Ariel i hagen, hon hade tagit av sig munkorgen (igen), men den här gången såg jag den inte. Den trasiga flughuvan hade hon dock fortfarande på sig, för den tycker hon om. ;-)

Tog in i stallet, borstade och tog på utrustning. Pulsmätaren åkte på igår, för planen var att intervallträna i galopp. Skrittade iväg bort mot rakbanan, första fem minuterna fick vi sällskap av D och Totte. Givetvis skulle Ariel tävla i skritten och hugga efter Totte. Men när Totte vände hemåt igen brydde hon sig inte alls, utan fortsatte ivrigt framåt med spetsade öron. Då var hon förlåten för sin tävlingsinstinkt. :-P

Vi travade lite på asfalten som uppvärmning till galopperandet, sedan var vi framme vid rakbanan. Jag kollade klockan och även pulsklockan. Så galopperade vi iväg i en helt okej galopp, hon har definitivt ett annat driv i kroppen ute jämfört med på banan. Fattade galopp direkt på hjälpen också. Vi fick bryta av ett par korta sekvenser till trav, då hästarna parallellt med rakbanan var lite för spännande att titta på och när en presenning fladdrar. Men jag föredrar att hon bryter av framför att hon rusar, så det var bara att fatta om när hon kändes lugn igen.

Vid rakbanans slut kunde jag konstatera att vi galopperat nästan exakt två minuter, fast nu kommer jag ju inte ihåg hur lång rakbanan är. :-S Vi pustade ungefär en minut innan pulsen gått ned under 100 spm, sedan galopperade vi hela vägen tillbaka. Arbetspuls runt 130-160 spm. Jag stod upp i lätt sits bägge gångerna, men när vi nått rakbanans början igen och Ariel fått pusta lite till (tog lite längre tid att komma under 100 spm, men så började pulsmätaren krångla också) så blev det två kortare galopper, runt 1 min vardera, där jag satt ned i sadeln.

Jag är lite fånig har jag märkt, så fort jag känner mig osäker på om hon kommer att hålla galoppen så ställer jag mig upp istället för att sitta kvar. Jag känner mig uppenbarligen tryggare i lätt sits på henne. Det är bara att träna bort det. ;-)

På hemväg blev det lite blandat trav, skritt och galopp. Pulsmätaren hade fått fnatt, så ibland visade den riktigt konstiga värden. Framförallt när vi skrittade, då hade Ariel 59 spm, men det har hon garanterat inte efter att hon travat eller galopperat en stund, runt 80 spm är mer korrekt. Vilket också var vad klockan visade när jag försökte ändra läge på elektroden under sadeln. Suck! Teknikkrångel vill jag inte ha...

Åter vid stallet skrittade vi in på ridbanan (till Ariels förvåning) och jobbade lite med galoppen där med. Ariel tar definitivt inte skänkelhjälpen lika lätt på banan som ute, så något mindre bjudning är det. Men sedan blir hon extremt känslig när jag ger vändande hjälper i galopp, så hon skär av kortsidan som en omhoppningssväng och jag (den oerhört skickliga ryttaren... not...) hamnar på utsidan av henne i svängen, hon tappar balansen och saktar (snällt) av till trav. Jag tror att mycket har att göra med att jag inte använder innerskänkeln tillräckligt och hon inte lyssnar till den så mycket som hon borde, men nu har jag i alla fall börjat förstå vad det är som händer. Vi fick till några hyfsade svängar på slutet, men det berodde mest på att jag fuskade och stöttade med yttertygeln. Ponnybusridning kallas sådant, men ibland måste man fuska så man kan sluta med en övning som känns bättre. ;-)

Ariel var ganska trött när vi skrittade av och jag kan erkänna att jag också var det. När vi väl var tillbaka vid stallet hade det börjat mörkna, så Ariel fick sig en välbehövlig dusch (mycket intorkad svett i pälsen!) innan hon fick gå ut i hagen med de andra. Jag rengjorde bootsen och pulsmätaren, sedan ignorerade jag övrig utrustning och åkte hem. Får synda för det idag istället. :-P