Regnig galopp

Igår hade jag en riddate med M inplanerad. Hon ville ut och galoppera på rakbanan och efter dressyrträningen så var det ju vad Ariel behövde också. Vi gick tillsammans och hämtade hästarna, Ariel kom i snabb trav och ville gärna hitta på något roligt.

På med grejerna och ut i det ostadiga vädret. Lite regnstänk, men inte så illa att vi inte gav oss iväg. M ville galoppera fort på Maggie, medan jag mest tyckte att lugn galopp lät trevligt... Vi skrittade hela grusvägen, sedan blev det lite lugn trav på asfalten så de var uppmjukade till vi var framme vid rakbanan.

Ariel och jag höll oss bakom M och Maggie och det fungerade bra. Vi galopperade i en lugn, fin galopp där jag kände mig balanserad och Ariel kändes stabil. Efter halva sträckan blev det skritt, då det var intag från hagen som går bredvid rakbanan. Det är ju dumt att göra sig ovän med de som äger den genom att skrämma hästarna. ;-)

Sedan var Ariel väldigt taggad i galoppen, då Maggie försvann i fjärran. När jag kände att hon inte riktigt ville sänka tempot så blev det trav istället. När inte heller traven gick att få lugn, så fick hon skritta. Lite sur var hon över det, men hellre det än att jag tappar henne.

När rakbanan var slut vände Ariel och jag först tillbaka hemåt och så fick hon galoppera ensam. Då blev hon en riktig kålmask som skulle slingra sig än hit och än dit för att få återvända till Maggie. Men galopp fick jag henne i ändå, även om den då och då blandades med trav. Sedan kom Maggie om oss i full galopp och då tog jag ned Ariel till trav igen. Ingen idé att utmana ödet...

Jag avslutade med att galoppera lugnt bortåt igen, fick tillbaka den där fina känslan från början av passet och sedan travade jag till början av rakbanan och väntade på M och Maggie som drog en snabb repa igen. Ariel var nöjd med att vänta. Här någonstans började himlen att öppna sig också och regnet vräkte ned på oss...

Skritt hela vägen hem med en väldigt nöjd Ariel som exprimenterade med var hon kunde ha huvudet för att få eftergift. Hon gick riktigt fint på tygeln några meter här och där, men det märks att hon inte riktigt har orken än. Men snart så!

Hemma drog jag av allt vatten och tänkte ett ögonblick slänga på ett täcke. Men så insåg jag att det var jag som frös och inte Ariel, så då fick hon gå ut utan. Till hennes stora lycka slapp hon flughuvan och munkorgen också, så det var en väldigt nöjd Ariel som skrittade iväg i hagen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0