Lång spännande tur

I morse var det frost på backen när jag släppte ut Ariel i hagen. Dimman låg tät över lägdorna och jag var väldigt glad över plastbanden. Det var nästan hopplöst att se var tråden var någonstans...

Jag passade på att borsta igenom henne ordentligt, till och med ge henne en lättare massage, innan hon fick spankulera i hagen hela förmiddagen, då jag hade lite annat inplanerat. Men lagom till att solen tittat fram så fick hon gå in i stallet igen. Givetvis hade hon rullat sig i leran, så det blev ännu en rejäl borstning innan sadel och hoppträns åkte på. Vi skrittade iväg lite tveksamt samma väg som igår, men med den skillnaden att vi istället för stigen rakt fram gick till vänster på grusvägen. Skrittade i tjugo minuter innan hon fick trava och galoppera. Vi kom fram till vändplatsen alldeles för snabbt, så vi fortsatte vidare längs en gammal traktorväg där det endast gick att skritta. Ariel var lite halvt tveksam till att fortsätta, men lyssnade ändå på matte. Sedan kom vi till eldprovet...

Stigen slutade vid en korsande grusväg (som i sin tur sträcker sig milsvida bort), men smältvattnet hade gjort en gyttjig sjö av sista biten. Dessutom sluttade det rejält. Jag tvekade själv om vi skulle våga oss igenom, men det skulle vara så himla roligt att få trava eller galoppera en längre stund på en bra grusväg. Därför gav jag Ariel fria tyglar och manade på henne. Hon provade lite olika ställen, men alla slutade med att hon fick dåligt fotfäste och blev tveksam. Jag uppmuntrade henne och så kastade hon all osäkerhet överbord och bara plöjde genom vattnet. Lerig och blöt stod hon sedan nöjt på grusvägen och ville vidare.

Vi travade och galopperade varvat med lite skrittpauser bortåt. Det blev inte så långa galoppass, tror inte Ariel orkade mer än 10-15 språng per gång, innan det blev vingligt och hon bröt av till trav. Men det var helt okej fattningar och framförallt inga bakutsparkar. Själv kunde jag stå i fältsits utan några problem, vilket förstås underlättar för Ariel.

Som en parantes måste jag erkänna att jag älskar mina distansstigbyglar. Jag kan trava hur länge som helst i dem utan att få ont i knäna. De är värda varenda liten krona!

När vi ridit en timme vände vi hemåt. Ariel var väldigt taggad på hemväg, så det blev lite längre travstunder och ett par galopper också. Sedan var vi tillbaka vid lersjön, den här gången stannade Ariel upp ett ögonblick i vattnet för att dricka (!) vilket gjorde att hon sjönk ned i gyttjan ända till hasen. Otäckt, men hon fastnade inte utan det var väldigt lös lera. Men den vägen vågar jag tyvärr inte rida någon fler gång, vill inte riskera att vi fastnar eller att hon skadar sig.

Sista biten hem ville Ariel absolut inte skritta, så jag fick vara lite bestämd. Hon är mycket tuffare än jag trott, så det är jag som får vara den kloka av oss och inte kräva för mycket. Fick hon bestämma skulle vi galoppera non stop i en halvtimme. ;-)

Tillbaka hemma blev det avklädning i boxen, sedan direkt ut i hagen för stretchning och avborstning (av all lera...). Ariel var inte svettig (fortfarande svalt i luften) men varm och passade på att rulla några gånger innan matte fick stretcha igenom.

Efter ytterligare några timmar i hage blev det lite gräsätande i snöre innan hon fick gå in i stallet igen. Jag hoppas så att hon sover liggandes i natt, hon behöver lite riktig sömn nu. Fintjejen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0