Längre tur än jag tänkt mig

Igår var det skrittklättring och dags att prova den näst sista vägen man kan rida på här uppe. Ja, sedan finns det ju en drös med avtagsvägar som behöver undersökas också, men ofta är de ganska korta och mer en utdrygning av ridtiden.

Ariel har äntligen börjat sova liggandes, men hon sover inte i boxen (lägger sig inte ens) utan det är i hagen som hon är trygg. Det känns bra att veta inför kommande äventyr, bättre att hon får en egen hage än att hon får en box om vi åker iväg någonstans.

Vägen vi red på igår började med samma klätterstig som vi ridit på tidigare, men den här gången fick Ariel stanna och leka i vattenpölarna en stund. Hon tycker att det är så roligt, så jag hoppas att hon tar med sig den glädjen till terrängbanans vattenhinder också. När klätterstigen tog slut provade vi den nybyggda grusvägen som för femton år sedan mest var en lervälling till väg. Nu var den riktigt bra preparerad, och även den med små avstickare som gjorde mig väldigt nyfiken. Det får bli många små upptäcktsfärder framöver!

Givetvis var den väldigt backig, både uppför och nedför gick det medan vi skrittade mot vägens slut. Som aldrig ville komma... Förvisso skrittar Ariel ganska långsamt, så vägen var kanske bara 3-4 km lång, men det gjorde ju att vi ändå var ute i nästan två timmar och skrittade. Vi träffade på en grävskopa och en skogsmaskin, men bägge var övergivna, så det var inga problem att gå förbi. Givetvis hittade vi även en liten plaskdamm som Ariel roade sig i. Den hästen och vatten... Synd bara att jag inte är 100 % säker på botten, så hon inte kan stå där och plaska hur länge som helst. Mardrömmen vore ju att hon fastnar och måste dras loss...

Hemvägen blev en lite jobbigare historia. Turbon var i för fullt och med många branta nedförsbackar var det mycket jobb med att bromsa henne och försöka stötta. Hon har ingen förståelse för mina försök, utan tycker att jag är skitjobbig. Fick hon bestämma skulle vi rusa nedför alla backar och givetvis gå omkull sådär tio gånger innan vi är nere på plan mark igen. Förståndiga matte försökte ignorera protesterna och såg till att det blev ett ganska vettigt skrittempo ändå.

Halter tränade vi på hemväg också, vilket gjorde henne ännu mer irriterad och frustrerad. Här har vi en hel del att arbeta på... Men jag är envisare än henne, så till sist står hon stilla så länge som jag vill. ;-) Eftersom det var så varmt (och hon var irriterad) var hon förstås plaskvåt av svett vid hemkomsten. Jag svampade av henne och sedan fick hon rulla sig i hagen.

I snitt borstar jag igenom henne tre gånger om dagen. Först får hon sig en borstning på morgonen, precis när hon kommit ut i hagen. Sedan borstar jag henne innan jag skall rida, då hon oftast har torr lera på kroppen. Sedan blir det en avborstning medan hon betar på kvällen, så hon är snygg i boxen. Jag har helt gett upp att borsta med mjuk borste, utan det är en riktigt hård som gäller.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0