Skitpass
Idag passar ett citat från en av mina favoritbloggar (http://distansritt.blogspot.com) väldigt bra in:
Kräv inte bättre resultat av hästen än du skapar förutsättningar för.
Dagens pass blev helt värdelöst. Någon liten ljusglimt fanns det, men inte mycket. Alltihop började med att jag krånglade med pulsmätaren och lyckades inte få den att visa någon puls. Försökte ändra om elektroderna medan jag satt till häst, men det enda som hände var att pulsen som visades ändrades, för att sedan bli konstant igen (från 86 spm till 126 spm, trots att hästen fortfarande skrittade). Jag blev inte lite irriterad, jag som tänkt lågpulsträna en riktigt lång stund.
Nä, egentligen började allting med att jag inte ville ut och rida. Det har känts så flera dagar i rad nu, trist väder ute, trista ridvägar (nä, de är de inte, men nu har jag ju ridit på alla vägar minst en gång...), trist ryttare, trist häst. Blä-stämning helt enkelt! Ändå släpar jag mig ut för att rida, för jag har betalat dyra pengar för det här, fraktat hästen långt och helt enkelt drömt om det här så länge. En sådan här träningsmöjlighet får jag aldrig igen, så det gäller att utnyttja den till 100 %.
När jag väl fipplat klart med pulsmätaren och argt gett upp, hade sadeln dessutom kasat långt bak (!) och jag kände det som om jag satt i en nedförsbacke. Hur jag än gjorde hamnade jag fram på framvalvet och Ariel kändes också besvärad. Eller så var hon mest besvärad över att jag var så irriterad. Hm...
Vi provade att rida lite dressyr på ängen, för det kändes larvigt att rida tillbaka när jag precis passerat grannens skällande hundar. Det blev lite halter och volter samt lite trav, men allt kändes bara så fel, så tråkigt, så dumt. Ariel var dum också, eller så var det jag som var hopplös i sadeln. Förmodligen det senare.
Gav upp och red hemåt, arg som ett bi. Allt kändes bara så onödigt och dumt, varför håller jag på med hästar egentligen? Simning verkar mycket mer avkopplande, eller varför inte börja slappa framför tv:n istället.
Hemma igen tog jag av pulsmätare och sadel, irriterad ryttare och irriterad häst. Röt till på skarpen när Ariel ville beta, kändes som om hon var på bristningsgränsen även hon. När jag fått av grejerna tog jag av mig jacka och chaps av bara farten. Regnet som hängt i luften hade förvandlats till solsken och jag var ruskigt varm. När jag blivit lite svalare var det som om all irritation bara rann av mig och jag insåg att Ariel stod bredvid mig, helt stilla i väntan på nästa order.
Så jag sadlade på igen och så begav vi oss iväg rakt upp i skogen. Det är ingen bra väg egentligen, den är kort och ganska blöt året om. Men jag ville bara göra någonting helt annat än vi gjort tidigare. Så vi plaskade i vattenpölar, snirklade runt träd i skogen och gick på upptäcktsfärd. Ariel travade genom ett par vattenpölar efter tillsägelse från matte. Det krävs en ordentlig ram, med tydliga skänklar och tyglar, men då går hon precis där jag vill att hon skall gå. Som alltid hänger det på ryttaren. ;-)
Det sista jag gjorde var att lura henne riktigt långt in i skogen och ge henne långa tyglar. Tror ni inte min fantastiska häst hittade hem ändå! Hon har verkligen en inbyggd kompass som leder henne rätt.
Hemma igen blev det avskötsel, lite betande och så hagvistelse igen. Ariel verkade nöjd, äntligen hade hon fått matte att bli glad igen...
Tre veckor kvar här uppe, jag tror att jag lyckades bli av med prestationsångesten idag. Det känns roligare på något vis, mindre allvarligt. Imorgon blir det dressyr vid hand, kanske en liten promenad avsuttet också. I övermorgon kommer J och kikar på oss, så då blir det uppsutten dressyr. Så spännande! Sedan tänker jag rida ut en tur och bara ha skoj, trava där jag känner för det och galoppera när Ariel känns pigg. Oavsett vad pulsen visar. ;-)
