Tittig men ändå underbar
Igår sjönk äntligen temperaturen. Jag längtar efter snö att pulsa i... Fördelen med att temperaturen sjönk var att leriga pållen i hagen inte var så lerig längre.
Hämtade in henne efter lite småprotester. De har fått nät över hösilagebalen och hon hade definitivt inte tid med mig. Förhoppningsvis gör nätet att hon inte behöver munkorg. Hon är fortfarande för tjock, men jag hoppas att den ökade motionen skall hjälpa henne att slimma till sig lite mer. I och för sig måste hon vara lite rundare, då det snart är kall vinter. Men matte vill gärna ha en lite smalare dam. ;-)
Inne i stallet slapp hon avspolning av benen, det räckte med att dra av leran med svettskrapa. Så skönt! Sedan krats av hovar och på med sadel och boots. Fipplade lite med nya bettet, jag har köpt ett tredelat med parerstänger, men då de inte hade 10,5 eller 11,5 i butiken tyckte personalen att jag skulle testa med ett 12,5. Enligt dem så är hästarna oftast mycket bredare längre upp på noset, så även om 10,5 passar normalt, så behöver de bredare bett om inte parerstängerna skall skava.
Tränsade Ariel och kunde konstatera att ovanstående inte stämde på henne. Hon har massor med utrymme mellan parerstängerna och nosen, så det får bli byte av bettet. Om jag nu någonsin kommer iväg till butiken, den är ganska svår att nå med buss. :-(
Sedan gav vi oss iväg på tur. Jag slog igång min iPhone (som går under namnet Fåntratten för övrigt) och tryckte igång programmet som skall tala om hur långt vi rider. Den gnällde över att det var dålig gps-mottagning, men sedan fungerade den superbt hela ridturen.
Vi red den "vanliga" lågpulsrundan, där vi mitt i passet får massor med asfalt att trava på och sedan tar oss en tur i klätterbacken innan det avslutas med slingrande stigar och grusvägar. Det är verkligen en perfekt tur har jag insett, framförallt för att asfalten kommer innan Ariel blivit trött och tycker att det är lite småjobbigt att gå i balans.
Vi skrittade först tjugo minuter innan vi kom igång med joggtraven. Bland annat travade vi förbi en skock får som glatt följde med Ariel i full fart. Ariel sneglade lite på dem men höll sig snällt på vägen i rätt tempo ändå.
Rent allmänt var hon lite tittig, men jag har vant mig vid att hon studsar till lite här och där. Jag vet inte varför hon har blivit så, det har kommit lite smygande senaste året. Jag hoppas hon snart växer ifrån det... I början var det lite svårt att hålla sig till lugn trav, men efter att hon fått trava av sig ordentligt på asfalten (skritt när vi mötte bilar) så var hon ganska färdig för dagen. Att på det sedan klättra två gånger i klätterbacken gjorde att Ariel blev rejält trött.
Vi joggade sedan lite på skogsstigarna, men efter ett tag tyckte Ariel det blev för svårt med balansen och saktade klokt nog av. Lite mera klättring och sedan ut på kanten av ett par ängar där vi kunde trava en ganska lång sträcka. Eftersom nosen pekade hemåt blev det lite mer fart på Ariel, men när vi sedan vände bortåt längs asfalt igen så blev hon lite tvär. Hon hittade givetvis någonting att bli livsfarligt rädd för, så vi stod och jazzade en stund innan jag fick henne att gå förbi utan att svänga ut bakdelen. Fjanthäst!
Jag tror det är en kombination av att hon är lite trött och att vi rider så mycket ensamma. Men det är bara att traggla vidare, man vet aldrig vad som händer på distansbanorna.
Sista travsvängen gick utan problem och sedan skrittade vi tjugo minuter hem. Då fick hon ganska snart ett riktigt driv i skritten och ville bara fram, fram, fram. Busfröet!
Hemma igen kunde jag konstatera att vi ridit 10,1 km vilket är en perfekt runda att jobba med framöver. Så den kommer att vara ett stående inslag varje vecka. Tyvärr kommer den ta längre tid att rida än den gjorde nu, då jag vägrar att trava på asfalt med broddar. Har jag nämnt att jag längtar tills snön kommer? Eller ännu bättre, tills broddarna åker av!
Ariel var svettig och fick stå under fleecetäcket och mysa. Jag stretchade henne och fixade sedan med utrustningen en stund. Bland annat fick sadeln en rumpvärmare på sig, så får vi se om jag fryser mindre framöver.
När jag var klar så fick Ariel gå ut i hagen igen och jag fick lyxigt nog skjuts hem av stallkompis E. Mycket trevligt!
