Tittig och tjurig
Igår fick jag hämta Ariel vid balen igen. Det tar definitivt längre tid för dem att äta med nätet, men det behöver ju inte garantera att de äter mindre. ;-)
Inne i stallet blev det snabb avborstning då det fortfarande är lite hårdare i marken och en väldigt mycket mindre lerig häst. Sedan åkte grejerna på och vi skrittade iväg på nya äventyr.
Ariel var inte alltför förtjust i att lämna stallet och jag fick driva en del för att få henne att jobba bortåt. Vi skrittade längs en ny väg då jag ville se hur underlaget såg ut där. Tanken var att rida där varje vecka framöver, men då de första fem kilometerna nästan enbart bestod av asfalt så tappade jag verkligen lusten. Frustrerande med all den här asfalten som är runt stallet! :-(
Ariel smittades av min frustration och blev bara jobbigare och jobbigare. Hon var tittig för minsta grej och tjurade ihop om hon var tvungen att följa mina vägval (vilket hon förstås var). När vi vände hemåt skulle hon först takta en massa, sedan hittade hon i alla fall en vettig skritt i snabbt tempo.
Lagom till att vi skrittat oss genom hela rakbanan kom urladdningen. Ariel fick syn på något livsfarligt långt borta i fjärran och blev totalt okontaktbar. Vi hade en rejäl fight om vem som egentligen bestämde, även om det inte blev värre än att hon snurrade runt på stället och jag sade arga saker om henne så kändes det ändå så himla onödigt. Hon var superfin sista biten hem och väl hemma träffade jag F och kunde prata av mig.
Hon hade analysen klar för sig, frustrerad matte = frustrerad häst. Sedan blir det en ond cirkel som avslutas med en urladdning. Stämde ganska bra på gårdagens ridtur. ;-) Sedan tror jag Ariel testar medryttaren en del och i och med det blir lite unghästtrotsig och testar även mig. Så det är bara att bita ihop, tuffa till sig och fortsätta se till att vinna alla diskussioner.
Ariel var svettig, inte för att vi ridit en mil, utan för att hon hetsat upp sig för alla möjliga konstiga saker. Så onödigt... Hon fick vila i stallet under fleecetäcke ett tag.
