Lång skrittur med brobråk
Imorse hade jag utsläppet, men det var mycket softare än vanligt. Två hästar var på hopptävling och F tog ut två av hästarna från utestallet. Så för mig var det bara sex hästar att ta ut, så jag var färdig rekordsnabbt.
Mockade och slet en hel del med den frysta hösilagebalen. Packade bara det jag absolut måste packa, förhoppningsvis är balen mer tinad imorgon. Sedan vägde jag upp mineraler och vitaminer innan jag hämtade in Ariel från hagen igen.
Hon fick stå med täcke på medan jag kratsade hovarna, sedan borstade jag henne etappvis med täcket kvar på de delar som just då inte borstades. Jag vill gärna att hon blir lite varm i kroppen innan vi skrittar iväg. Tog på sadel, förbygel och träns innan vi skrittade iväg bort mot flygfältet. Ariel var lite allmänt fladdrig, men inte värre än att jag kunde vara fokuserad åt henne.
Efter gården med de skällande vovvarna provade jag att göra en avstickare längs en traktorväg som slutar i en kohage. Till min förvåning var kohagen öppen och en helt fantastisk traktorbro fanns framför oss. Perfekt distansträning! Ariel var inte av samma åsikt och vi bråkade fram och tillbaka vid bron i fem minuter innan jag fick nog och satt av. Först ville hon inte gå över då heller, men så gav hon med sig och vi klampade över. Vände och promenerade över, lite mer tempo åt "rätt" håll.
Vände och promenerade över ett par gånger igen, återigen med en mycket tveksam Ariel bakom mig. Fjanthäst! Gick bort till en slänt, parkerade Ariel och satt upp. Då blev jag lite mer nöjd med henne. Det underlättar att hon alltid står stilla när jag behöver krångla mig upp.
Skrittade till bron igen och efter lite fjant gick hon faktiskt över bron med mig på ryggen. Då fick hon en handfull pellets, vi gick över bron igen och kunde äntligen skritta vidare mot flygfältet. Nästan framme vid flygfältet testade jag en annan avsticksväg och Ariel traskade glatt på då hon trodde vi skulle hemöver. ;-)
Framme vid stickvägens slut vände vi tillbaka och red äntligen på vägen bredvid flygfältet. Ariel hade vid det här laget rejäla styltor, så jag fick vara petnoga med att hålla henne i vägrenen där det var mer snö än is. Ariel tyckte jag var lite halvjobbig, men hon lyssnade tillräckligt bra för att jag skulle vara nöjd.
Vi traskade förbi de farliga ställena sådär lagom på snedden, jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag hade en mycket mindre tittig häst, men det kommer förhoppningsvis med lite mer tävlingsrutin. När vi skrittat tillräckligt långt borta vände vi äntligen och skrittade hemåt. Då kom turbon igång med råge! Plötsligt glömde Ariel helt bort farligheterna och att hon hade styltor. ;-)
Vi tog samma avstickare som på bortaväg, med resultatet att bron traskades över utan några större protester mer än en fnysning. Men det lär bli en bro vi traskar över många, många gånger...
Sista halvtimmen hem var hon nästan vidrigt pigg, så fort jag satt till i sadeln så höjde hon ryggen och började trava. Busfröet! Toppnoteringen hastighetsmässigt blev 7,41 km/h, så visst kan hon skritta på om hon bara bestämt sig. Hemma i stallet igen var jag rätt så djupfryst, men Ariel var svettig både på bringa och insida lår. Vi red totalt 2 timmar och 35 minuter vilket ger en snitthastighet på 5,2 km/h. Det hade ju gått mycket snabbare om vi inte slösas så mycket tid vid bron, men det var ju också nyttig träning. Sträckan blev 13,51 km så kanske lyckas vi klara veckans mål trots att jag varit bortrest.
I stallet fick Ariel äta lunchhösilage medan jag skötte om henne. Försökte stretcha frambenen men det var hopplöst. Hon begriper inte sitt eget bästa utan står nästan på näsan när hon skall äta samtidigt som jag håller upp ett framben. :-S Istället blev det täcke och stretch av bakbenen och det verkade vara tillräckligt.
När jag fått bort nästan all utrustning så hade Ariel tröttnat på att äta och fick gå ut i hagen igen. Jag lade in lunchhösilaget som lite extra middagsmat istället. Huvudsaken är ju att hon får i sig 9 kg per dag.
Mockade och slet en hel del med den frysta hösilagebalen. Packade bara det jag absolut måste packa, förhoppningsvis är balen mer tinad imorgon. Sedan vägde jag upp mineraler och vitaminer innan jag hämtade in Ariel från hagen igen.
Hon fick stå med täcke på medan jag kratsade hovarna, sedan borstade jag henne etappvis med täcket kvar på de delar som just då inte borstades. Jag vill gärna att hon blir lite varm i kroppen innan vi skrittar iväg. Tog på sadel, förbygel och träns innan vi skrittade iväg bort mot flygfältet. Ariel var lite allmänt fladdrig, men inte värre än att jag kunde vara fokuserad åt henne.
Efter gården med de skällande vovvarna provade jag att göra en avstickare längs en traktorväg som slutar i en kohage. Till min förvåning var kohagen öppen och en helt fantastisk traktorbro fanns framför oss. Perfekt distansträning! Ariel var inte av samma åsikt och vi bråkade fram och tillbaka vid bron i fem minuter innan jag fick nog och satt av. Först ville hon inte gå över då heller, men så gav hon med sig och vi klampade över. Vände och promenerade över, lite mer tempo åt "rätt" håll.
Vände och promenerade över ett par gånger igen, återigen med en mycket tveksam Ariel bakom mig. Fjanthäst! Gick bort till en slänt, parkerade Ariel och satt upp. Då blev jag lite mer nöjd med henne. Det underlättar att hon alltid står stilla när jag behöver krångla mig upp.
Skrittade till bron igen och efter lite fjant gick hon faktiskt över bron med mig på ryggen. Då fick hon en handfull pellets, vi gick över bron igen och kunde äntligen skritta vidare mot flygfältet. Nästan framme vid flygfältet testade jag en annan avsticksväg och Ariel traskade glatt på då hon trodde vi skulle hemöver. ;-)
Framme vid stickvägens slut vände vi tillbaka och red äntligen på vägen bredvid flygfältet. Ariel hade vid det här laget rejäla styltor, så jag fick vara petnoga med att hålla henne i vägrenen där det var mer snö än is. Ariel tyckte jag var lite halvjobbig, men hon lyssnade tillräckligt bra för att jag skulle vara nöjd.
Vi traskade förbi de farliga ställena sådär lagom på snedden, jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag hade en mycket mindre tittig häst, men det kommer förhoppningsvis med lite mer tävlingsrutin. När vi skrittat tillräckligt långt borta vände vi äntligen och skrittade hemåt. Då kom turbon igång med råge! Plötsligt glömde Ariel helt bort farligheterna och att hon hade styltor. ;-)
Vi tog samma avstickare som på bortaväg, med resultatet att bron traskades över utan några större protester mer än en fnysning. Men det lär bli en bro vi traskar över många, många gånger...
Sista halvtimmen hem var hon nästan vidrigt pigg, så fort jag satt till i sadeln så höjde hon ryggen och började trava. Busfröet! Toppnoteringen hastighetsmässigt blev 7,41 km/h, så visst kan hon skritta på om hon bara bestämt sig. Hemma i stallet igen var jag rätt så djupfryst, men Ariel var svettig både på bringa och insida lår. Vi red totalt 2 timmar och 35 minuter vilket ger en snitthastighet på 5,2 km/h. Det hade ju gått mycket snabbare om vi inte slösas så mycket tid vid bron, men det var ju också nyttig träning. Sträckan blev 13,51 km så kanske lyckas vi klara veckans mål trots att jag varit bortrest.
I stallet fick Ariel äta lunchhösilage medan jag skötte om henne. Försökte stretcha frambenen men det var hopplöst. Hon begriper inte sitt eget bästa utan står nästan på näsan när hon skall äta samtidigt som jag håller upp ett framben. :-S Istället blev det täcke och stretch av bakbenen och det verkade vara tillräckligt.
När jag fått bort nästan all utrustning så hade Ariel tröttnat på att äta och fick gå ut i hagen igen. Jag lade in lunchhösilaget som lite extra middagsmat istället. Huvudsaken är ju att hon får i sig 9 kg per dag.
Kommentarer
Trackback
