Händelserik uteritt
Igår när jag kom gående förbi hagarna såg jag att Ariel hade rullat sig i leran, så istället för att ta in henne gick jag ut i hagen med svettskrapan och sanerade. Hon släpper massor med päls nu, så det är skönt att stå ute och borsta. För att inte tala om när leran yr omkring. ;-)
Sedan gick vi in i stallet för att spola av hovar, kratsa hovar och tempa. Vi har ett par snoriga hästar i stallet, men än så länge har Ariel hållit sig frisk.
Eftersom det fungerat så bra utan förbygeln sist, så provade jag utan även igår. Så skönt att bara behöva ta på sadel och träns! Satt upp och skrittade iväg med nosen mot flygfältet. Vi gjorde en avstickare till den farliga traktorbron och nu var den ännu läskigare eftersom snön var borta och man kunde se det porlande vattnet. Fick nog stå där ett par minuter och diskutera innan Ariel gav upp och klampade över. Som belöning fick hon trava efteråt och när vägen började slutta lite uppför flöt hon helt sonika upp i galopp. Hm...
Sedan vände vi och skrittade över bron utan några problem. Men det blir definitivt mer broträning framöver, speciellt som vi tänkt rida Uppsalaritten med nedanstående bro...
Bild lånad från http://www.4trail.se
Sedan travade vi ända bort till asfalten tog vid. Ariel var inte alltför glad att vi vände bortåt och inte hemåt, men hon höll traven i alla fall. När vi tagit oss fram till första grusvägen till vänster (långt innan flygfältet) så vände vi in på den och travade. Hela vägen... Efter en tredjedel av vägen insåg jag att Ariel inte skulle öka traven, så hon fick faktiskt långa tyglar. Riktigt härlig känsla att kunna sitta på henne och reglera tempot med enbart sitsen.
När vi kom nära bebyggelse blev det skritt en snutt, men vi travade faktiskt förbi de flesta hus. Det tar sig... Sedan var det lång skrittsträcka igen längs asfaltsvägen, jag längtar något enormt till broddarna ryker och vi kan trava istället. Sedan vände vi in på farliga villaområdet och Ariel skötte sig alldeles utmärkt. Lite spänd men hon höll skritten hela tiden. Så jag belönade henne med lite trav när vi kommit bort från husen. Därefter blev det klättring i klätterbacken. Tre varv... Inte det roligaste, tyckte Ariel, som pustade och frustade. Dessutom skrämde vi en stackars hare säkert fyra, fem gånger. Den flydde ju hela tiden åt "fel" håll, dvs till den del av stigen vi strax därefter skulle passera.
Sedan blev det slingerstigen i skogen, första biten hade vi följe av en hund med husse och då blev Ariel förstås lite taggad. Resten av stigen blev det omväxlande skritt och trav, beroende på hur balanserad hon var. Därefter trav längs åkerkanterna och här blev hon alldeles för taggad för min smak. Hon tar ju halvhalterna, men blir lite för stark och vill hänga lite i handen. Jag vet ju att det är för att nosen pekar hemåt, men det är ändå inte okej. Joggtrav betyder att vi tar det lugnt, även om det är hemåt.
Skritt på asfalt och sedan trav på grusvägen genom Åloppe. Faktiskt trav förbi alla husen också, även om det var en ganska spänd trav och Ariel försökte titta på allt utom dit hon skulle. När vi sedan passerat asfaltsvägen igen fortsatte vi i trav längs grusvägen, ända tills den tog slut. Jag är så stolt över Ariel som vågade sig igenom den lilla byn i trav, där har vi alltid skrittat tidigare. När vi precis vänt hemåt mötte vi en traktor, men det var inga som helst problem.
Ariel var lugn och avslappnad och jag var så himla nöjd! Sedan, precis när vi passerar ett garage, bestämde sig en idiot till gubbe att vrida på full gas på sin motorcykel. En sådan där gammal knattrig sak som låter värre än värst. Ariel reagerade blixtsnabbt och satte av i galopp. Jag reagerade också blixtsnabbt och fick henne efter några språng på tvären ned i trav, varvid vi vände på en femöring i traven och travade ikapp (!) motorcykeln. Gubben såg inte så glad ut, han hade nog tänkt sig att få se lite rodeo...
Jag gav honom onda ögat när vi möttes, men det som betydde något är Ariels tillit till mig, att hon faktiskt vågade passera det farliga i lugn trav. Finaste tjejen! Sedan kunde vi äntligen vända hemåt över åkrarna och skritta ivrigt men ändå avspänt in på stallplanen.
13,57 km blev det totalt och ganska precis två timmar var vi ute. Rundan kommer ju att gå så mycket fortare när vi kan trava även på asfalten, men jag är ändå nöjd med turen som sådan. Speciellt min fina tjej...
Åter i stallet fick Ariel en snabb dusch (hallå, kallt vatten matte!) innan hon fick gå ut i hagen och rulla sig ordentligt. Hon var väldigt nöjd och lerig efteråt... Jag mockade och fixade foder innan jag susade hemöver, fick skjuts av snälla M.
Sedan gick vi in i stallet för att spola av hovar, kratsa hovar och tempa. Vi har ett par snoriga hästar i stallet, men än så länge har Ariel hållit sig frisk.
Eftersom det fungerat så bra utan förbygeln sist, så provade jag utan även igår. Så skönt att bara behöva ta på sadel och träns! Satt upp och skrittade iväg med nosen mot flygfältet. Vi gjorde en avstickare till den farliga traktorbron och nu var den ännu läskigare eftersom snön var borta och man kunde se det porlande vattnet. Fick nog stå där ett par minuter och diskutera innan Ariel gav upp och klampade över. Som belöning fick hon trava efteråt och när vägen började slutta lite uppför flöt hon helt sonika upp i galopp. Hm...
Sedan vände vi och skrittade över bron utan några problem. Men det blir definitivt mer broträning framöver, speciellt som vi tänkt rida Uppsalaritten med nedanstående bro...
Bild lånad från http://www.4trail.se
Sedan travade vi ända bort till asfalten tog vid. Ariel var inte alltför glad att vi vände bortåt och inte hemåt, men hon höll traven i alla fall. När vi tagit oss fram till första grusvägen till vänster (långt innan flygfältet) så vände vi in på den och travade. Hela vägen... Efter en tredjedel av vägen insåg jag att Ariel inte skulle öka traven, så hon fick faktiskt långa tyglar. Riktigt härlig känsla att kunna sitta på henne och reglera tempot med enbart sitsen.
När vi kom nära bebyggelse blev det skritt en snutt, men vi travade faktiskt förbi de flesta hus. Det tar sig... Sedan var det lång skrittsträcka igen längs asfaltsvägen, jag längtar något enormt till broddarna ryker och vi kan trava istället. Sedan vände vi in på farliga villaområdet och Ariel skötte sig alldeles utmärkt. Lite spänd men hon höll skritten hela tiden. Så jag belönade henne med lite trav när vi kommit bort från husen. Därefter blev det klättring i klätterbacken. Tre varv... Inte det roligaste, tyckte Ariel, som pustade och frustade. Dessutom skrämde vi en stackars hare säkert fyra, fem gånger. Den flydde ju hela tiden åt "fel" håll, dvs till den del av stigen vi strax därefter skulle passera.
Sedan blev det slingerstigen i skogen, första biten hade vi följe av en hund med husse och då blev Ariel förstås lite taggad. Resten av stigen blev det omväxlande skritt och trav, beroende på hur balanserad hon var. Därefter trav längs åkerkanterna och här blev hon alldeles för taggad för min smak. Hon tar ju halvhalterna, men blir lite för stark och vill hänga lite i handen. Jag vet ju att det är för att nosen pekar hemåt, men det är ändå inte okej. Joggtrav betyder att vi tar det lugnt, även om det är hemåt.
Skritt på asfalt och sedan trav på grusvägen genom Åloppe. Faktiskt trav förbi alla husen också, även om det var en ganska spänd trav och Ariel försökte titta på allt utom dit hon skulle. När vi sedan passerat asfaltsvägen igen fortsatte vi i trav längs grusvägen, ända tills den tog slut. Jag är så stolt över Ariel som vågade sig igenom den lilla byn i trav, där har vi alltid skrittat tidigare. När vi precis vänt hemåt mötte vi en traktor, men det var inga som helst problem.
Ariel var lugn och avslappnad och jag var så himla nöjd! Sedan, precis när vi passerar ett garage, bestämde sig en idiot till gubbe att vrida på full gas på sin motorcykel. En sådan där gammal knattrig sak som låter värre än värst. Ariel reagerade blixtsnabbt och satte av i galopp. Jag reagerade också blixtsnabbt och fick henne efter några språng på tvären ned i trav, varvid vi vände på en femöring i traven och travade ikapp (!) motorcykeln. Gubben såg inte så glad ut, han hade nog tänkt sig att få se lite rodeo...
Jag gav honom onda ögat när vi möttes, men det som betydde något är Ariels tillit till mig, att hon faktiskt vågade passera det farliga i lugn trav. Finaste tjejen! Sedan kunde vi äntligen vända hemåt över åkrarna och skritta ivrigt men ändå avspänt in på stallplanen.
13,57 km blev det totalt och ganska precis två timmar var vi ute. Rundan kommer ju att gå så mycket fortare när vi kan trava även på asfalten, men jag är ändå nöjd med turen som sådan. Speciellt min fina tjej...
Åter i stallet fick Ariel en snabb dusch (hallå, kallt vatten matte!) innan hon fick gå ut i hagen och rulla sig ordentligt. Hon var väldigt nöjd och lerig efteråt... Jag mockade och fixade foder innan jag susade hemöver, fick skjuts av snälla M.
Kommentarer
Trackback
