Broar över forsande vatten

I fredags red vi ut längs grusvägen till höger om stallet. Jag hade fått tips om att jag kunde följa den hela vägen till Långsele, men inte riktigt registrerat att tipsaren även nämnt de två broarna som skulle passeras.
 
Ariel skrittade på bra, men utan att vara stressad. Hon gick i form då och då i skritten, medan traven mest bestod av långa, snabba steg som var nästan omöjliga att rida lätt i. Takt och balans verkar ha försvunnit på egna äventyr. ;-)
 
Framme vid första bron var Ariel lite skeptisk, men vi höll oss i mitten och hade noga fokus rakt fram. Det hjälpte att underlaget var densamma både före, under och efter bron, dvs grusväg. Kände mig så stolt över Ariel och hon frustade en del efteråt för att släppa på spänningarna.
 
Sedan kom vi mot nästa bro och då höll jag helt ärligt på att ge upp. Det var en stor, asfalterad bro som var högt upp i luften ovanför älven. Ariel hade stenkoll på att det forsade vatten under oss, men i och med att bron var så stor, så verkade hon tycka att det inte var så läskigt ändå. Däremot ekade hovslagen väldigt mycket och det ljudet ogillade hon. Men över kom vi!
 
Att det sedan var dags att vända hemåt och ta sig över broarna igen, det var inga problem för Ariel. Hem är alltid lättare än bort, så hon reagerade knappt på hemvägen.
 
Hemma igen var hon mycket nöjd med strapatserna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0