Det blir nog bra till slut

I söndags red jag ut själv med Ariel igen. Hon var väldigt tittig i början, allt hon fick syn på var farligt och hon stod emot i varje steg. Så tröttsamt! Jag pushade henne så mycket jag vågade, tar man i för mycket så kan det sluta med att hon rusar istället för skrittar förbi det farliga.
 
Efter några minuter lossnade det dock, och när vi travat första gången var hon sedan helt igång i skritten igen. De två första travpassen var varianten älgtrav, men tredje passet (dessutom på hemväg!) kändes riktigt hyfsat. Hon var i balans och med stöd på bettet, så framstegen kommer smygandes ändå.
 
Hon tycker att det är så spännande med alla nya vägar som vi har, även om det är en del att titta på och många olika typer av farligheter.
 
Hemma igen var det dags att släppa ihop henne och Miranda med Spirit. Han är en äldre valack som är korsning fjordhäst/appaloosa. Ser rätt cool ut, med både de typiska fjordhästtecknen (ål, zebraränder, mörka örontippar) och de typiska appaloosatecknen (melerad hud, sclera).
 
Spirit blev lite upprörd över inkräktaren, så det blev lite mer race än dagen innan. Men så länge Ariel höll sig på "rätt" avstånd, så var Spirit nöjd med livet. Det viktigaste var tydligen att hålla Miranda på behörigt avstånd från Ariel, så han fick lite att jobba med. ;-) Han brukar valla Miranda genom att bita henne i baken och försökte sig på det med Ariel också. Hon svarade med att sparka bakut och Spirit skyndade sig raskt därifrån. Han är inte så tuff egentligen, men har fått bossa över Miranda. Får se vilken plats Ariel tänker ta, hon är egentligen inte heller ranghög men kan säga ifrån när det inte passar. ;-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0