Ariel 3525

Igår var det äntligen dags att rida Ariel igen. Hon var på tårna redan innan jag satt upp, skulle ha bettet i munnen när jag höll på och värma det och då vet man att hon är sugen på att ge sig iväg. ;-)

 

Vi inledde med att hon skyggade för någonting inbillat vid brädgården, så att sadeln och jag åkte på sned. Kunde ha kravlat mig upp igen, men eftersom jag ändå måste sitta av och sadla om, så valde jag att kliva av henne. En "avramling" av det elegantare slaget. :-P

 

Sedan satt jag upp igen och så skrittade vi iväg längs en grusväg. Ariel var übertaggad, hon skulle inte skritta utan bara takta och studsa. Jag försökte rida med mjuka händer och hålla en jämn kontakt, men hon envisades med att dra in nosen mot bringan och sedan rycka upp huvudet så hon fick ett ryck i munnen. Suck! Svårt att göra något åt också, jag vågade inte rida med långa tyglar när hon var så uppjagad.

 

Jag hade fått instruktioner om att jag kunde följa grusvägen hela tiden, och sedan vända när det gått en kvart och rida tillbaka igen. Men innan vi hunnit så långt spärrades vägen av en vägbom. Då ingen sagt någonting om det i stallet och det var hovspår på andra sidan om bommen, styrde jag Ariel till höger om bommen för att vi skulle ta oss runt den.

 

Ett steg hann hon ta, sedan försvann fötterna under henne. :-S Jag flög av och hon gled omkull. Under ett tunt lager med ris visade det sig vara ren blankis. Hon hade inte en chans att få fäste och jag blev så arg. Både på mig själv, som inte kollade underlaget innan jag red där och på att ingen sagt till att det inte gick att rida på grusvägen om bommen var nere.

 

Vi tog oss i alla fall upp därifrån och jag hittade en förstutrapp som jag kunde sitta upp ifrån. Inga synliga skador på Ariel (tur att hon hade terrängskydd runt om!), men jag hade ont i vänsterknäet. Inte värre än att jag fortsatte rida i alla fall... Ariel fortsatte som om ingenting hade hänt, med huvudkastningar och studsningar. Jag vet ju egentligen att det är överskottsenergi och att det kommer vara så här tills hon jobbar lite mer. Men det är så frustrerande och jobbigt. :-(

 

Åter hemma var hon väldigt kontaktsökande och ville ha trygghet, så jag får känslan av att hon inte känner tryggheten lika mycket när jag sitter på ryggen. Det får bli någonting att jobba med framöver. Är hon stressad blir det inte bättre om jag också blir stressad. :-S

 

Så nu blir det fokus på Ariel framöver. Det viktigaste i år är ändå hennes bruksprov, så nu kommer hon få gå före alla andra hästar och bli den jag jobbar mest med. I och med att det är påsk framöver + att jag är ledig första veckan i maj, så blir det jobb nästan varje dag. Dessutom kommer vi börja med trav till helgen, så förhoppningsvis kommer hon att trava av sig lite överskottsenergi.