Tuff travhoppning

Igår blev det ändrade planer, så istället för terrängträning hoppade jag Ariel på ridbanan. Satte bara upp ett koppelräck på medellinjen, 50 cm högt. 
 
Red fram ute, skritt och trav bortåt med en lite motvillig Ariel. Sedan vände vi och växlade mellan trav och galopp på hemväg. Jag blir så lycklig när vi galopperar nu, att jag vågar trycka på henne så jag får ett stöd i handen. Jag tror att en hel del av våra galoppbekymmer beror på att jag oroar mig över att tappa kontrollen, så Ariel har hela tiden blivit mentalt "bromsad" i galoppen. Dvs hon har en väldigt långsam och försiktig galopp. Nu har det börjat släppa, så Ariel törs ta i mer och jag törs mana på henne. Underbart!
 
På ridbanan gjorde vi sedan en övning där vi fokuserade på just det vi verkligen behöver träna på. Trav över ridbanan mot hindret, hoppa i trav och landa i galopp. Vartannat varv vänster och vartannat varv höger. Hålla galoppen genom hela kortsidan, sedan avbrott till trav och ny anridning.
 
Den här övningen tränade dels Ariels bakbensstyrka (travhoppning) och dels att hålla igång galoppen på böjt spår (kortsidor i galopp). Men den tränade även mig i att titta dit jag skall samt att jag fortsätter att rida efter hindret. Det sistnämnda är jag rätt duktig på att inte göra, när jag hoppat ett hinder så pustar jag ut, Ariel känner av det, ramlar ned i trav och efter någon meter så skrittar hon som om hon var helt slut...
 
Läser jag igenom gamla träningar (både dressyr och hoppning) är det något tränarna påmint mig om flera gånger. Jag är medveten om det själv, men det var nyttigt med ett pass där jag verkligen fokuserade på att avbrotten kom när jag ville och utan att Ariel liksom dör i rörelsen. Dvs från en snärtig galopp går vi mjukt ned i en pigg trav och därefter (återigen när/om jag vill) i en energisk skritt. 
 
Vi hoppade totalt kanske 15 språng, men det var galoppen efteråt som gjorde Ariel mest trött. Vi varvade med lit skrittpauser ibland, när hon hade gjort det extra bra eller jag behövde pusta lite. Vi galopperade verkligen genom hörnen varje gång och ett par gånger när jag tyckte att hon förekom mig i avsaktningen så fortsatte vi på volten runt hindret så att säga. Det blev en bra mittpunkt att ha och därmed också tydligare hur liten volten oftast blev. 
 
Ett till ljus i mörkret var att Ariel äntligen började ta min innerskänkel i vänster varv (fortfarande svårt i höger). Förmodligen är det jag som börjar använda den på rätt sätt. :-P
 
Skrittade av avsuttet medan jag byggde bort hindret, sedan fick Ariel äta betfor medan jag skötte om henne. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0