Årspremiär i Nyland

I lördags åkte jag med Ariel till Nyland. Jag hade noll lust och med facit i hand skulle jag lyssnat på mig själv. Kanske jag lär mig någon gång? 
 
Det regnade och var lerigt överallt, men bil och transport var ju både nybesiktade och färdigpackade. Bara att lasta och åka... Ariel klev upp på rampen och vände sedan huvudet mot mig och frågade om jag VERKLIGEN var i form att åka. Skulle ha lyssnat på henne. Jaja, till nästa gång lär jag göra det. Jag smackade och Ariel klev lydigt in i transporten. Stod som ett ljus hela resan. 
 
Halvvägs till Nyland (körde 30 km/h pga dålig grusväg) lossnar avgassystemet... Inte skoj! Satt i en resonanslåda resten av färden och var arg och irriterad när jag lastade ur Ariel. Det smittade av sig på henne, som istället för att bli lite på tårna över att vara i Nyland, blev helt hysterisk...
 
Här skulle jag (återigen) ha lyssnat på mig själv. För jag tänkte "äh, jag släpper henne lös på ridbanan och så får hon löshoppa lite". Men eftersom jag inte hade någon pisk med (som om Ariel behöver det...) och bilen var packad med grejerna, så ignorerade jag återigen mig själv och gjorde i ordning Ariel för ridning. Fick sitta upp och sitta av en gång då Ariel inte ville stå stilla. Rent trams som hon har börjat med och jag måste verkligen bli mer petig med uppsittningarna. 
 
Sedan skrittade vi iväg på grusvägen och gräsvägen mot Hammar. Ariel var rejält på tårna, skyggade flera gånger på några meter, bland annat för brevlådorna som hon passerat massor med gånger. Tyvärr var jag fortfarande arg och irriterad, så jag lotsade henne inte lugnande förbi utan blev arg på henne. Likaså när hon några meter senare inte ville gå förbi en vit presenning. Vi kom förbi, men jag önskar att jag hade varit en lugn och trygg ryttare. Eller ännu hellre, suttit av...
 
Ariel hade handbromsen i hela tiden vi skrittade, så jag provade att trava och då släppte det mesta. Jag blir bara mer irriterad av att hon vill hålla på och vända, så det var faktiskt ett bra beslut. Successivt började min irritation att släppa och jag kunde fokusera på Ariel istället. 
 
När vi ridit förbi gamla huset och längs de slingriga stigarna kom vi ned vid vita presenningen igen. Den här gången var jag mer mig själv och kunde lugnt lotsa Ariel förbi. Hon var fortfarande spänd när vi gick förbi den, men det märktes att hon blev lugnare av att jag var lugn (logiskt...).
 
Väl inne i paddocken bestämde jag mig för att inte göra någon stor grej där inne. Vi hade redan haft ett tufft pass egentligen, så åtminstone avslutet kunde få bli lite bättre. Mycket nöjd med mig själv för att jag tog det beslutet. 
 
Travade runt Ariel ett par varv (med snett igenom som varvbyte över ett par bommar) och fick henne att slappna av lite mer och bli något mer fokuserad på mig. Skrittpaus och sedan vänster galopp. Kunde stå i lätt sits och bara låta henne rulla på (så sjukt skönt med bra underlag!), vi tog oss igenom två kortsidor utan några problem, heja oss! Skrittpaus igen och sedan höger galopp. Den är lite trixigare, men kändes också mycket lättare än tidigare, så visst har det hänt saker som jag inte märkte av i fjol för jag var så inne i min prestationsångest. 
 
Skrittpaus igen innan vi travhoppade en cavaletti på 50 cm två gånger. Bra språng, galopp efteråt och fin häst i traven också. Joggade några meter så hon fick bli lite lång och låg, avsaktning och beröm. Skrittade av i paddocken för att slippa nytt bråk ute. 
 
Ariel fick stå och äta hösilage medan jag packade in i bilen och mockade transporten. Sedan gick hon raka vägen in igen och stod som ett ljus hela vägen hem. Jag var så besviken på mig själv, men lyckades ändå se några positiva saker. Bland annat att vi faktiskt gjorde ett ok jobb i paddocken. Nu ska bara bilen fixas så vi kan åka iväg igen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0