Ariel 3525

Idag kom kompis J förbi och kikade lite på Ariel. Vi visade upp oss på vändplanen, blev lite övergångar skritt-halt, lite volter och sidvärts samt övergångar skritt-trav. J tyckte att Ariel var jättefin, med bra skritt och driv i traven. Jag som varit lite bekymrad över hennes huvudviftningar behövde inte alls vara det, unghästfasoner bara. ;-)

Fick lite småtips som hjälpte enormt, men mest var det skönt att ha någon som kikade på oss och inte alls tyckte det såg tokigt ut. Ariel var som en dröm att rida, gjorde allt jag bad henne om.

J var dock mest imponerad av att Ariel inte brydde sig ett skvatt om att det var ojämnt underlag och diverse bilar som susade förbi hela tiden. Det är ju absolut inget jag tänker på, men visst har hon en poäng i att Ariel är en trygg och cool häst att rida. Men det är ju som det brukar vara, man tänker på vad hästen inte kan istället för vad hästen kan. ;-)

Det känns skönt att få bekräftat att vi är på rätt väg och nu vill jag bara rida dressyr för hela slanten. :-D Har anmält mig till en tränare på ridskolan i höst och hoppas att jag får en plats. Då blir det regelbunden träning varannan söndag, precis vad vi behöver!

J fotade en del också och så fort jag fått bilderna så kommer de upp på bloggen. Jag fick kika lite och blev förvånad över bilderna. Vi såg ju riktigt vettiga ut! Ariel var superfin förstås, men heffaklumpen på ryggen såg inte så tokig ut heller.

Efter passet fick Ariel beta en stund innan hon återvände till hagen, som alltid nöjd med livet. Imorgon hoppas jag hinna med ett sista långpass ut, sedan blir det en lite uppmjukande tur på söndag och hemfärd måndag.

Igår blev det dressyr, med framskrittning längs Storgatan. Dressyren reds förstås på vändplanen vid vägen och vi gjorde ungefär samma saker som sist. Jag nötte lite mer med halterna från skritt, som verkligen flyter på nu. Vi gjorde några skänkelvikning i skritt också, det tyckte Ariel var skoj.

Volter i skritt och trav kändes helt okej och övergångar mellan skritt och trav flyter på riktigt bra nu. Ja, rent allmänt flyter allting på bra, vilket får det att ringa en liten varningsklocka i mig. Förmodligen sitter jag och rider i undertempo, så vi behöver en tränare som tittar strängt på oss.

Jag skall försöka boka in träningar i massor framöver, så vi kan komma igång ordentligt. Den här semestern har visat mig att jag verkligen kan börja kräva saker av Ariel, hon kämpar och tar i för att lyckas.

Vi var väldigt nöjda bägge två när vi skrittade hemåt och faktiskt tycker jag att dressyr är lite roligare när det är Ariel jag rider. Hon kan ju!

I förrgår fick Ariel vila helt, vi myste lite i hagen ihop bara. Ja, sedan fick hon förstås beta också, hästarna hemma i Uppsala går ju i sommarhagen nu, så det gäller att Ariels mage är van vid gräs när hon kommer tillbaka.

Igår blev det ridning, fast på kvällen istället för efter lunch. Jag hade bestämt mig för att rida dressyr en stund på vändplanen, det minst ojämna stället häromkring. Vi värmde upp på pappas grusväg (Storgatan) i skritt och sedan travade vi på asfalten bort till vändplanen. Ariel var lite taggad i traven först, tills hon insåg att vi inte alls skulle hem.

Väl på vändplanen bestämde jag mig för att, oavsett hur det kändes, hålla fast vid min plan. Att lugnt och metodiskt göra det jag tänkt och när det fungerade bra avsluta och skritta hem. Jag hade dessutom förberett innan genom att länga stiglädren ett hål. Jag vet inte om det var den tydliga planen, min känsla av att sitta mer korrekt med långa, avslappnade ben eller att Ariel var på extra bra humör.

Men vi dansade tillsammans. Absolut inte hela tiden, men små korta ögonblick här och där, då jag fick en känsla av att vi var ett, att vi förstod varandra fullständigt.

Det var inga avancerade saker vi sysslade med, så duktiga är vi inte, i alla fall inte jag. Men de saker vi gjorde, gjorde vi i harmoni. Ja, inte hela tiden, men då och då. Det var mest övergångar, mellan skritt och halt och skritt och trav. Jag satt ned i traven och även om det inte blev så harmonisk, så var övergångarna flytande ändå. Vi gjorde även lite volter i skritt och trav, och jag flyttade Ariel för skänkeln ibland.

Jag är absolut ingen dressyrstjärna, även om jag tycker det blir roligare och roligare, men det fanns ögonblick när Ariel hade kontakt med bettet, ryggen uppe och allt kändes så lätt, så lätt. De ögonblicken lever jag länge på.

När vi gjort allt jag tänkt mig skrittade vi hem, nöjda bägge två. Ariel fick beta lite innan hon gick in för kvällen.

Det kommer bli en hel del skryt nedan, bara så ni är förberedda. För den som inte orkar läsa allt skryt kan jag sammanfatta med att Ariel och jag var på dressyrträning igår och det gick bra. ;-)

Jag kom till stallet ganska lång tid i förväg, nervös som jag var. Tog in Ariel från hagen och borstade igenom henne. Sedan såg jag hur vidrig svansen såg ut (igen) så det fick bli ett snabbad. Jag vill ju inte att Ariel är ett dåligt exemplar av fjordrasen!

Medan svansen torkade klippte jag manen, jag tyckte inte att jag fick till den så bra, men eftersom jag var så nervös och ville iväg så fick det duga. Även skägget och örontofsarna klipptes av, för nu är det vår på riktigt!

Sedan tog jag på Ariel sadel och träns, samt sadelväskor och hållare för vattenflaska. De grejerna har hon ju aldrig haft på sig förut, men hon verkade inte bry sig ett dugg. Dagen till ära hade hon rött schabrak och det snygga pannbandet som vi vunnit.



Vi skrittade iväg en halvtimme före planen, men hellre att vi är lite för tidigt på plats på ridskolan än att vi får stressa. Ariel tyckte det var lite farligt både här och där på bortaväg och stannade många gånger för att titta. Dessutom snubblade hon ett flertal gånger, då hon kollade på något i fjärran istället för var hon satte fötterna... När vi närmade oss ridskolan blev hon spänd. En massa hästar! Men hon fortsatte snällt att skritta allt närmare. När jag märkte att hästarna i hagen vi skulle passera var alldeles uppspelta över Ariel, så satt jag av och gick bredvid istället. Det hade säkert gått bra att sitta uppepå också, men varför chansa.

Jag gick med Ariel till stallbacken framför lilla stallet, som för tillfället står tomt. Där åkte all utrustning av och tränset byttes till grimma. Var lite tveksam först om jag skulle våga ha henne i grimma, men hon var så lugn att jag vågade. Sedan fick hon beta medan jag åt matsäck, helt okej tyckte hon. Visst höll hon koll på hästarna som rörde sig i området, men hon kändes inte spänd eller rädd, utan bara nyfiken.

Eftersom vi hade mer än en timme till träningen började, så gick vi på upptäcktsfärd i ridhuset. Jag hade trott att träningen skulle hållas där, men det var utebanan som gällde. Så ensamma i stora ridhuset traskade vi ett varv och tittade på alla konstiga saker. Ariel var skeptisk, men eftersom matte var med så följde hon mig runt utan protester. Efter ett varv fick hon gå ut och äta gräs igen, då var hon nöjd. ;-)

Jag sadlade på Ariel igen ungefär en kvart innan träningen började och sedan gick vi till ridbanan för att vänta. Givetvis drog gruppen innan oss ut på tiden, så jag satte mig på en stol för att vila lite. Ariel stod bredvid mig, på precis samma sätt som hon gjorde på premieringen året innan. Att vänta med Ariel är så enkelt! Hon vet att vi måste stå och vila tills matte säger till.

Så blev det uppsittning och skritt till ridbanan. Vi var fyra ekipage, förutom jag och Ariel var det två kvinnor på ridskoleponnyer och en tjej på en varmblodstravare (urläcker!). Vi skrittade något varv innan tränare H samlade oss för genomgång. Ariel och jag skulle få göra lite förenklade variationer av dagens övningar, de andra fick det lite svettigare.

Först jobbade vi med skritten. Där skulle vi göra en tiometersvolt mitt på kortsidan, halva långsidan skulle vi göra skänkelvikning och halva var det tempoökning. Så jobbade vi en stund innan vi bytte varv. Ariel var riktigt fin, jag fick inte till skänkelvikningen särskilt bra, men när jag fick ordning på hjälperna så klev hon snällt åt sidan. Får träna på Hampus...

Sedan var det trav, tre volter på kortsidan och en på vardera långsida. Mellan volterna (dvs på långsidorna) var det ökad trav som gällde. De andra skulle dessutom rida varannan volt i arbetstrav och varannan i samlad trav, men med Ariel fokuserade jag på ökningar och att bibehålla traven på volt. Vi lade in lite skrittpauser ibland också, när orken tryter räcker det att hon får pusta någon minut, så är hon pigg igen. Jag fick en väldigt härlig känsla i travvolterna, men puh vad jobbigt det är att använda skänklarna för att stötta Ariel hela tiden. När jag red ordentligt var hon förstås superfin.

Vi avslutade med galopp, där de andra skulle galoppera ökat på långsidorna, göra en tjugometersvolt på kortsidorna, följt av (om första volten kändes bra) en tiometersvolt på samma kortsida. Jag och Ariel nöjde oss med att trava tjugometersvolt på kortsidorna och fatta galopp och galoppera på långsidorna. De första fattningarna följdes av glada bakutsparkar, sedan förklarade H för mig hur jag skulle göra (dvs sitta) för att underlätta mer för Ariel i fattningarna. Så sista fattningen blev en riktigt fin fattning där Ariel inte sparkade bakut utan bara flöt in i fattningen. Den känslan kommer jag att leva på länge!

Sedan fick vi avsluta med trav på stora mittvolten och försöka trava av hästarna. Ariel hade verkligen kommit igång i sin trav då, hon blir bara bättre ju längre man jobbar. Under avskrittningen (jag satt av) pratade H enskilt med varje elev. Jag fick höra att hon var mycket nöjd med det hon sett, att Ariel var på rätt väg och att det egentligen mest hängde på mig och min hjälpgivning. :-P Sedan lade hon till att hennes fyraåringar inte alls var så färdiga som Ariel, så det värmde ännu mer.

Att sedan kunna sadla av Ariel, ge henne lite vatten (som hon drack!), låta henne beta en stund medan jag svampade av henne och sedan sadla på henne för att rida hem igen, det kändes som ännu en seger. Ett av kriterierna för en distanshäst är ju just att kunna sadlas på och av flera gånger under en ritt och Ariel är helt obrydd i denna nya rutin.

Sedan skrittade jag hemåt på en überpigg Ariel som tyckte att vi skulle skynda oss! Vi tog en lite annan väg hem, men jag tror inte den var kortare. Ändå gick det mycket snabbare hem, så vi var hemma redan efter en timme. Precis innan vi var framme vid stallet mötte vi T i sin bil, så givetvis stannade vi och pratade lite om hur det hade gått. Jag satt av Ariel och spände upp sadelgjord och nosgrimma, sedan fick hon stå och vänta på matte (igen...). Vi stod och pratade i en kvart, Ariel stod och sov trots att hon visste att hon var så nära stallet och sina hästkompisar. Där vann hon ännu mer av mitt hjärta kan jag säga!

Jag tog av Ariel sadel + väskor vid grinden, så jag kunde släppa ut henne i hagen direkt. Hon gick och drack vatten en lång stund, sedan skrittade hon nöjt iväg till hösilagebalen.

Jag tog reda på all utrustning och gjorde klart Ariels kraftfoder. Sedan gick jag ut i hagen, borstade av henne och kratsade hovarna innan jag lade grimskaftet om halsen på henne och bad henne följa med mig. Trots allt vi gjort under dagen så följde hon mig direkt ut ur hagen igen. Älskade fina tjejen! Hon åt lite kraftfoder men lämnade ungefär hälften. Det har hon gjort flera gånger nu, tror att hon inte tycker det är gott längre. Eller så har hon inte ro att äta när det finns annat att titta på.

Sedan fick hon gå in i hagen igen och jag åkte hemåt. En helt otrolig dag var till ända. Ariel hade visat mig det jag hoppats, att hon är en lätt häst att resa ensam med, oavsett om vi rider till nya stället eller åker transport. Det känns skönt att veta, eftersom jag är helt ensam i mitt hästeri och bara ibland kan räkna med stallkompisars hjälp på tävlingar. Att hon dessutom fick beröm från alla möjliga håll för att hon var så lugn och en så fin och välvårdad fjordhäst, det bara ökade på min egen stolthet över min häst. Jag har någonstans accepterat att Ariel är nummer två efter Hampus, men nu går det inte längre att särskilja dem. Jag älskar bägge av hela mitt hjärta.