Ariel 3525

Var ute som hastigast i söndags, mitt i flyttkaoset. Pappa hade med sig en cykel, så nu slipper jag gå sista biten (4 km) till Ariel, utan kan cykla istället.

Tog in henne i stallet, pussade lite på henne och kratsade hovarna. De såg bra ut, som tur var. Sedan blev det mätning och hon har växt två cm sedan sist, så nu är hon hela 134 cm hög. Jag är nöjd nu, hon behöver inte växa mer... Däremot har jag inte hunnit sammanställa siffrorna (då datorn är nedpackad), så jag vet inte hur mycket hon ökat i vikt. Men hon hade blivit större även där. Det var enbart skenbenet som inte förändrats, det är fortfarande 20 cm.

På fredag skall jag försöka hinna ut en sväng till Ariel igen, sedan är det även inbokat tandborttagning framöver...

Fredag och äntligen ut till Ariel! Jag har börjat träna på att vissla till mig hästarna istället för att själv leta reda på dem. Det är en väldigt enkel teknik, jag visslar, de kommer och så får de något gott. Det är, som alltid, väldigt lätt att lära hästar något som är förknippat med mat. Jag har tränat vissling ungefär tre gånger och den här gången kom de i full fart långt bort ifrån hagen så fort de hörde mig vissla. Dock hade jag glömt att ta med mig något (!) så det fick bli några repor av långt gräs istället för äpplen. Hästarna verkade tack och lov inte kräsna utan mumsade glatt. Ariel kom lite efter de andra, i trav och inte galopp. Undrar om hon är lite ensamvarg förutom lortgris och åsna. Har för övrigt fått höra från en kompis pojkvän att Ariel ser ut som en get. Hm...

Ariel och jag traskade iväg till stallplanen där vi för första gången tränade visning vid hand med uppställning. Det var något som Ariel inte riktigt förstod sig på. Först skulle hon stå stilla, sedan skulle hon gå ett enda litet steg framåt och så stå stilla igen. Konstigt värre. Efter att ha korrigerat några gånger gav jag upp och lät henne stå fel, så länge hon stod stilla, så domaren (flakvagnen) kunde inspektera henne ordentligt.

Skritten iväg från stallet gick sådär, hon var lite småspänd och spanade ut i mörkret. Hon har (i mina okunniga och subjektiva ögon) väldigt bra skritt, bara hon slappnar av och verkligen skrittar igenom kroppen. Jag hoppas det är en träningssak att få henne avslappnad. Traven gick bättre, men här blir hon lite för ivrig och vill rusa iväg så jag inte riktigt hinner med. Självklart skall hon ju länga traven, men jag har inte lika långa ben som henne. Frågan är om jag kanske får anlita en snygg (*visslar oskyldigt*) visare till henne istället.

Efter detta fick Ariel äntligen gå in i stallet, hon vet ju numera att kraftfodret väntar där inne. Och vänta fick även Ariel göra. För jag hade bestämt mig för att träna lite "varsågod" med Ariel. Så hon fick inte äta något, bara spana på maten... (Dum matte, tyckte Ariel). Efter en lång stund (20-30 sekunder) när Ariel gett upp och sorgset accepterat det grymma ödet, så sade jag varsågod och hon började glatt äta.

Kratsade hovarna, vilket numera går som en dans. Men jag tror att jag alltid måste vara petig med beröm i samband med kratsning, att lyfta på fötterna är inget hon tycker är nödvändigt. När hon ätit klart tränade vi "stanna" ett tag, där jag lägger grimskaftet framför Ariel och vad jag än gör så får hon inte gå iväg. Än så länge är det mest i samband med att jag borstar henne som hon skall stå själv, men ibland går jag även ifrån några steg bara för att se så hon inte följer efter. Men Ariel tycker att det här är svåååårt. Hon älskar att följa efter matte till spännande ställen, och förstår inte helt varför hon plötsligt inte får det längre, bara för att grimskaftet inte är i mattes hand längre.

Innan vi återvände till hagen fick hon även träna "varsågod" en gång till, den här gången med ett äpple. Det gick snabbare att få henne i "vänteläge" den här gången och således fick hon även äpplet snabbare. Jag hoppas hon tänker över det hela till på söndag och så får vi se om hon gör framsteg. På söndag kommer dessutom hovslagaren ut. Tänk vad fort åtta veckor går!

Egentligen var det inte tänkt att jag skulle åka ut till Ariel idag, men så hörde stallägaren av sig och undrade om jag inte kunde åka och fodra, då hon skulle komma hem så sent. Alltså var det bara att sätta sig i bilen och åka ut. Jag bestämde mig dock för att inte göra något, utan bara borsta lite i hagen.

Det är så fascinerande att kunna gå ut i hagen med en havrehink och låta den som egentligen är ranglåg äta, medan man håller borta de andra hästarna enbart genom ett fåtal knäppningar med fingrarna...

Sedan blev det avborstning med piggborsten en stund. Hon fäller verkligen kopiöst mycket nu och det är täta, tjocka strån som fastnar i borsten. Hon har blivit så där härligt fluffig bakom öronen också, så det enda jag vill göra är att stå och mysa... Hon föredrar dock när jag borstar.

Efter ett tag blev jag less på att stå i leran och borsta, så jag promenerade iväg genom hagen till bättre underlag. Hästarna följde nyfiket efter, så då var jag bara tvungen att prova och springa. Visst följde de med! Full galopp blev det och några bocksprång här och var. Ariel bockade mest, men både Idunn och Sunna kunde också.

Borstade och gosade en stund till, sedan kunde jag inte låta bli att vara "farlig" så de fick busa ännu mer. Och nu blev det fart på dem! De sprang som tokiga, åt olika håll och kanter. Ariel fick riktigt fnatt, varje gång hennes bakhovar nuddade marken studsade hon upp dem igen, högt, högt upp. Ett tag trodde jag nästan att hon skulle knäcka ryggen eller slå över, så vig var hon...

Till sist hade de rusat av sig den mesta energin och då blev det kvällshö och lite extra gos. Jag tycker att det är viktigt att gosa en stund efter att man varit "farlig", så hästarna inte får för sig att man faktiskt är farlig.

Tänk, Ariel blev aktiverad ändå, fast jag inte tänkt så...

Det skulle egentligen vara en ledig dag för Ariel i måndags, men jag tog ändå in henne i stallet för lite umgänge. Efter kraftfoder (med hovkratsning) och lite putsning av pälsen tog jag fram dressyrsadeln, framstrykkappor och Hampus gamla fleecetäcke. Oj vad Ariel blev nyfiken! Efter lite sniffande fick hon på sig sadeln, utan några som helst protester. Jag spände sadelgjorden och konstaterade att hon så småningom kommer behöva gå upp i vikt för att sadelgjorden inte skall bli för lång.Lyxproblem...

Sedan gick vi ett varv runt ladugården och Ariel brydde sig inte alls i sadeln. Så på med framstrykkapporna och gå ännu ett varv. Den här gången var hon så söt, för hon vevade med vänster framben några gånger för att markera att något var konstigt. Men eftersom jag mest skrattade åt hennes bryderier, så fogade hon sig i att hon måste ha dem och så kunde vi gå vidare i ladugården.

Efter lite gos tog jag av både sadel och framstrykkappor. DIngen reaktion då heller. Sedan fick hon nosa på täcket och det var tydligen jättespännande! Hon noppade och nosade en bra stund, innan jag lade på henne täcket. Sedan fortsatte hon nosa och noppa på det. Extra roligt var det när hon fick tag om täcket, för då flyttade det på sig! Ibland är hon väldigt lättroad...

Vi gick ett varv med täcket också, sedan var jag nöjd och gick ut med henne i hagen igen.

Igår åkte jag iväg till Ariel direkt efter jobbet. Jag hade bestämt mig för att inte jobba med henne någonting, utan bara gosa. Det kändes som om jag behövde det, och kanske även att hon behövde det.

Efter lite dividerande med mig själv beslöt jag mig för att inte ens ta in henne från hagen. Så jag gjorde i ordning en påse med hö, en hink med kraftfoder och rykthinken. Hästarna kom springande emot mig, de såg så himla lyckliga ut. Ariel bockade ett par gånger och sparkade även bakut så hon nästan slog knut på sig själv. Det var skönt att se henne så busig ändå, att hon inte alltid är så lugn och snäll som hon är med mig.

Medan hästarna åt försökte jag borsta Ariel, men hon ville bara gosa då, och inte äta, så jag fick avvakta tills hon ätit en stund. Jag borstade bort alla lerfläckar, tänk att hon alltid lyckas leta reda på lera... Gjorde ett försök att klippa manen och det gick faktiskt bättre än jag trodde. Särskilt vacker blev den inte, tror jag klippte den lite för kort den här gången. Men det är ju en vardagsklippning och ingenting som skall visas upp bland folk.

Sedan satte jag mig på en sten och vi gosade. Länge. Det var så härligt att bara få känna hennes doft, klia henne på halsen och förklara att hon var finast i världen. Sunna och Idunn traskade iväg och Ariel spanade efter dem, men hon stannade hos mig. Jag undrar om jag någonsin kommer att betyda lika mycket för henne som hon betyder för mig, men just nu spelar det inte så stor roll. Jag är betydelsefull för henne och det är det enda som räknas. Jag berättade lite hemligheter för henne också, hemligheter som har med henne att göra... Drömmar och högtflygande planer som jag vill genomföra.

Lugn till sinnet vände jag hemåt, men jag längtar redan till torsdag då vi skall promenera en sväng...

Fullt upp på jobbet kombinerat med en helgutbildning har gjort att jag inte varit hos Ariel på en vecka! Men igår var det äntligen dags, på med gummistövlar och regnjacka för att trotsa höstvädret. Påminner mig själv om ett gammalt blogginlägg ( http://habina.blogg.se/2007/october/gnall-gnall-gnall.html ) där jag bland annat längtade efter en blöt, lerig höst-häst. Hm...

Ariel är verkligen duktig på att uppfylla mina önskemål. För vad möter jag (efter 10 min letande i hagen) om inte en blöt, lerig höst-häst. Hädanefter måste jag tänka efter både en och två gånger innan jag önskar mig något.

Vi traskade iväg från de andra hästarna, in i stallet en sväng för lite pedikyr samt pussande på blöt mule. Däremot var det ingen mening att göra något åt pälsen, det regnade fortfarande och jag vill inte förstöra den vattenavstötande funktionen.

Ariel var något förvånad över att få återvända till hagen så snart. Men, skall vi inte göra något matte?! undrade hon och försökte noppa mig i armen. Leeeeka! föreslog hon sedan och ruskade på huvudet med bus i blicken. Men tråkiga matte släppte bara ut i hagen igen. Fredag blir det bus, det är tydligt att hon faktiskt uppskattar våra lekar i rundkorallen.

En sak som jag verkligen gillar med hästar är att man måste vara så flexibel. Jag är en nitisk planerare (har ju till exempel Ariels planering klar fram till 2017) och mår verkligen bra av att se planerna förändras hela tiden. Jag tycker det är viktigt att ha en plan att stödja sig emot, men lika viktigt är det att kunna ändra på planen utifrån verkligheten.

Igår hade jag planerat in en promenad, med både sele och träns på Ariel. Jag hade bestämt vart vi skulle gå och hur länge vi skulle vara ute. Precis som jag alltid brukar göra.

Men bara några sekunder efter att jag och Ariel lämnat flocken beslöt sig ledarhingsten (valacken Eldur) för att "blåsa drake". Det vill säga, signalera enorm fara för hela flocken. Blåsa drake är när hästen blåser ut en stor mängd luft genom näsborrarna samtidigt som hållningen är väldigt stram och alert.

Ariel reagerade som en riktig häst skall göra. Hon blev genast väldigt orolig och ville inget annat än att gå tillbaka till flocken. Jag försökte lugna henne så gott som jag kunde och lyckades lirka iväg henne till stallet. Där fortsatte hon att vara orolig och jag beslöt mig för att gå några varv på gårdsplanen och låta henne beta för att lugnas ned ännu mer. Men när vi kommer ut på gårdsplanen kommer en traktor med släp tuffandes och Ariel blev ännu oroligare. Så vi fick stå en bra stund och titta på traktorn, samt så småningom beta oss närmare och närmare detta rytande monster.

När Ariel äntligen var lugn och avslappnad kom gårdens ägare M gående med sina hundar. Vi stod och pratade en stund medan Ariel stod bredvid och väntade. Inget gräs i sikte, så hon pockade då och då på min uppmärksamhet och ville att vi skulle gå iväg. Jag markerade tydligt att hon fick vänta och då väntade hon. Änglahästen!

M påpekade (när vi stått och pratat i tjugo minuter) att Ariel verkligen var supersnäll som stod så där stilla hela tiden. Jag kunde inte annat än att hålla med. Det är omöjligt att tro att hon bara är ett år gammal, hon beter sig som om hon redan levt ett liv på jorden.

Precis när jag sagt hejdå till M (och traktorn åkt iväg för påfyllnad av råg) kom ägarna till Försenad och Nova. De skulle hämta transporten för att fylla på spån och eftersom deras hästar skall lämna betet om ett par veckor så tar de transporten med sig. Så de hoppades att jag tränat klart med transporten. Hehe... Fick tillfälle att skryta om hur duktig Ariel var på att kliva på och sedan såg vi på medan de åkte med transporten. Ariel reagerade inte på bilen överhuvudtaget.

Efter allt detta kände jag att det var helt fel att kräva något mer av Ariel. Hon hade visat mig den största tilliten genom att följa mig ifrån flocken (trots varningssignaler) och hon hade stått bredvid mig både när hon var rädd och när hon var uttråkad. Så vi gick tillbaka till hagen och så borstade jag av henne som hastigast.

Massor med guldstjärnor idag, jag är så glad att jag har fått en så fantastisk häst!

Idag var planen mest att pyssla om Ariel, inte göra något särskilt, varken lastträna eller betträna. Men jag kan ju aldrig riktigt hålla mig till planen...

Hittade hela fyra fästingar (plus två som inte bitit sig fast än) på Ariel, så det blev en hel del plockande och grejande med det. Ariel stod som en staty hela tiden. Överlag verkade hon vara väldigt harmonisk idag, som om hon visste att jag inte skulle kräva någonting nytt av henne. Kanske (förmodligen) kände hon vad jag utstrålade.

Borstade igenom henne, kratsade hovarna (utan protester!) och försökte få svansen fin. Den skulle behöva ett nytt bad igen... Gosade lite (klia bakom öronen matte!) och sedan så slog träningsdjävulen klorna i mig igen... Hämtade bröstselen, lät Ariel nosa på den och lade sedan på den (minus svanskappan). Ingen reaktion. Alls.

Lät Ariel stå med selen på medan jag rengjorde kroppsöppningarna och innan jag plockade av den drog jag åt bukgjorden lite mer. Fortfarande ingen reaktion. Den hästen alltså... Det verkar som om allt hänger på mig. Är jag lugn och harmonisk, är hon det, oavsett om det presenteras nya saker.

Klippte sedan manen på henne. Jag är inte riktigt nöjd med hur det blev, men hon skall ju inte visas upp bland hästfolk på ett tag. Den växer väldigt bra den där manen... Ariel stod och sov under tiden, hon har redan lärt sig att det inte är någon mening att protestera vid klippning. Det är ju trots allt bättre än ryckning av manen...

Sedan gick vi ut i hagen igen. Ariel blev nog lite förvånad över att vi inte gjorde något mer, för efter att jag tagit av grimman och släppt henne fortsatte hon gå bredvid mig, hela vägen till de andra hästarna. Sötnosen! Vi sprang ikapp sista biten och då sprang hon om mig förstås. Men hon ville fortsätta busa med mig, så vi lekte lite medan de andra såg på och undrade vad det var för konstig människa.

Stannade en stund med hästarna och bara myste. Det är så underbart med häst just nu. Lagom varmt, lagom blåsigt och ingen nederbörd. :-D

Eftersom vi kommit framåt i träningen mycket snabbare än jag räknat med, funderar jag på att ge henne ledigt även under oktober månad. Jag flyttar ju till en ny lägenhet då och det kan bli tight med tid för Ariel. Jag har inte riktigt bestämt mig än, men det lutar åt ledigt.

Jag var iväg en sväng till Ariel på eftermiddagen, men gjorde egentligen inget särskilt. Packade upp lite av hästgrejerna, men det känns som att det kommer att ta evigheter att få någon ordning på allt. Hängde upp selarna på en sadelhängare och satte fast vojlocken på dressyrsadeln. Försökte sortera ryktsakerna, men både putsbox och hink behöver rengöras, så jag kom liksom av mig efter en stund.

Ariel var glad att se mig, hon ville gärna bli kliad. Men hon brydde sig inte nämnvärt när jag traskade iväg heller. Jag är nog en trevlig parantes i hennes liv just nu, när vi ändå inte gör några aktiviteter.

En ny häst har kommit in i hagen också, det är Novas mamma Försenad (stackars häst...). Försenad försöker bli högst i rang och hon tar ofta ut sin frustration på Ariel. Gärna för mig, Ariel kan aldrig få för många påminnelser om att hon är lägst i rang. Jag lyckades fånga en sådan sekvens på film, visst är Ariel duktig på hästspråk!

http://www.youtube.com/watch?v=dWWfQ6aDOwA

Var iväg en sväng till Ariel idag. Först hade jag bara tänkt pussa på henne, men när hela hästflocken var så vänliga att följa mig till grinden, passade jag på att ta med mig Ariel. Hon tyckte, förstås, att det var en dum idé, men följde ändå snällt med.

Vi tog en sväng till transporten, där Ariel fick äta havre. Jag är inte säker på att hon fattat att hon kan stå kvar i transporten och äta upp all havre. Som det var nu gick hon in i transporten, proppade munnen full med havre, ryggade ut och tuggade i sig all havre, för att sedan gå tillbaka in i transporten. Hm... Efter tre vändor tyckte jag det räckte, så då gick vi in i stallet istället.

Alldeles ensamma... En ännu dummare idé tyckte Ariel och försökte visa att hon minsann var ett hetsigt fullblod som skulle explodera av hysteri om hon inte fick återvända till de andra hästarna. Jag fnös mest åt henne och allt eftersom lugnade hon ned sig. Försökte klippa manen, men det blev lite si och så när Ariel trampade fram och tillbaka i stallgången à la nervöst fullblod inför start. Jag passade på att klippa öronhåren också, och först när jag klippt klart insåg jag att Ariel ju är rädd om sina öron! Tydligen inte längre...

Sedan fick Ariel (äntligen matte!) gå tillbaka till de andra hästarna. Men så fort hon fick dem inom synhåll var de inte lika intressanta som gräset under hennes fötter. Trots att Ariel har en gigantiskt stor hage anser hon att gräset är grönare på andra sidan staketet...

Var hos Ariel igår. Hon är ju fortfarande ledig, men verkar inte vilja vara det längre. Jag kom in i hagen med grimman och då kom hon mig till mötes (!) och stoppade nosen i grimman med en iver jag inte sett tidigare. Kanske börjar hon sakna våra promenader och träningar? :-)

Tog en del kort, och eftersom det inte finns så mycket att rapportera om tänkte jag bombardera inlägget med bilder istället.

Hon ser jättekonstig ut på den här bilden, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Halsen verkar liksom för lång, som om den inte hör till resten av kroppen. Eller så är det huvudet som ser för litet ut.


Vackert öra...


Vackert öga...


Avslutar med en typisk Ariel-pose. Observera de där åsneöronen...

Ariel har en vecka ledigt ifrån aktiviteter, så hon hinner smälta allt hon lärt sig. Idag var jag förbi och kollade till henne, allt var bra, men hon ville gärna bli kliad. Borstade bort den lilla mängd päls hon fäller och kratsade hovarna. Kände igenom henne ordentligt. Hon har blivit lite tunnare tycker jag, men samtidigt har hon enorma bakdelsmuskler. Får se om det blir bättre efter avmaskning.

Harmonisk är hon just nu i alla fall.

I onsdags var jag en kort sväng till Ariel. Borstade bort så mycket lös päls jag bara kunde. Hon tycker att det är superskönt, men hon fäller liksom inte längre. Det är korta, mjuka hårstrån som sitter fast ganska hårt. Som om hennes kropp säger att hon inte får tappa all päls på en gång, eftersom det fortfarande är kallt. Hm...

Jag kunde inte låta bli att borsta Idunn, Eldur och Sunna också. De fäller långa, rejäla hårstrån så det bildas stora högar med hår där man står och borstar. Då känns det mer som att jag faktiskt gör något med hästen. Knepigt det där med hår.

Stod en lång stund och gosade med Ariel. Hon ville bli kliad bakom öronen, och det tänker jag inte säga nej till. Ju mer jag får klia kring öronen, desto mindre kommer hon att vara rädd om dem. Jag tycker att hon redan blivit mycket bättre med öronhanteringen.

Fick för övrigt veta att anmälningstiden till utställningen går ut redan 15 maj. Då blir det nog ingen utställning. Dels vet jag inte om vi är färdiga med träningen då och dels har jag ännu inte fått Ariels pass. *suck*

Jaha, så har det gått en vecka igen. Måste erkänna att jag blev lite chockad när jag såg Ariel igår. Jösses vad hon har byggt muskler! Plötsligt har hon fått en rejäl rumpa, sådär hjärtformad liksom. Dålig bild, men lite syns kanske?



Först fick damen mumsa kraftfoder. Aptiten är det inget fel på längre, känns väldigt skönt. Sedan testade vi att gå in ensamma i stallet, vilket ju inte hänt tidigare. Tydligen anser Ariel att jag är en okej surrogat till häst, för hon stod stilla hela tiden. Duktiga gumman!

Det var frisering av manen som gällde. Har inte klippt den på evigheter, och jag skäms nästan för att visa upp henne i bloggen med vippande man. Så det blev helsnagg. Kändes inte så snyggt när jag var klar, men på bilderna ser det ju helt okej ut!



Som alltid blir ju ena sidan snyggare än andra. Men håll med om att det är rätt okej för första manklippningen på fyra år...

Ariel tyckte det blev lite tråkigt med klippningen på slutet, men visst fortsatte hon uppföra sig när jag sade åt henne. Det är så härligt med fjordhästar, de är verkligen coola men ändå känsliga. Jag är så glad att jag faktiskt skaffade mig en till!

Efter klippningen gick vi på en minipromenad och tittade på några farligheter. Jag tycker att hon redan har blivit lite modigare, tidigare kunde hon steppa fram och tillbaka några minuter innan hon vågade fram helt och nosa, nu vågar hon nästan direkt.

Släppte henne sedan i hagen och hon galopperade genast iväg till Idunn. Noterbart att hon verkar mycket säkrare på foten, och obekymrat rörde sig mellan stenblocken. Ett par bocksprång blev det också, det är en hel del bus i henne. Jag kände mig manad att jaga henne lite, och då lättade hon i bak ett par gånger. Det kan nog bli en riktigt märr av den här damen också...

Onsdag betyder för mig oerhört mycket stress, mitt schema ser inte klokt ut och det känns som jag knappt hinner sitta ned fem minuter. Men tack och lov slutar jag tidigt och kan åka iväg till Ariel för avkoppling.

Eller inte...

Möttes av fröken "Jag-har-inte-haft-matte-här-på-tre-dagar-och-passat-på-att-göra-lerinpackning". Eh... Tack Ariel, jag älskar dig verkligen. Hur sjutton lyckas hon gnugga lera ÖVERALLT på kroppen? Till och med sådana där  luriga ställen som längst upp i ljumsken och inuti öronen.

Jag tog ut henne först och lät henne äta kraftfoder. Hon åt långsamt (eller normalt för en fölunge snarare) och på slutet ville hon inte riktigt äta upp. Så jag trugade på henne en tugga för matte och en tugga för husse, och hon gick på det tricket. Får väl börja leka med maten för att få henne intresserad. Typ låtsas att det är ett flygplan. Konstig häst jag skaffat mig.

Sedan började jag med lersaneringen, som tog ungefär en halvtimme. Hon njöt av varje borsttag, och varje gång jag avbröt för att rensa borsten så vände hon på huvudet och tittade uppfordrande. Det är rätt så tydligt att hon vet varför jag finns i hennes liv...

Gosade lite med Idunn också, för hon var lite kelsjuk. Efter en stund vände jag mig mot Ariel, som stod några meter ifrån, höll ut handen och sade "Ariel, kom då Ariel". Hon gick och betade det späda vårgräset, men höjde på huvudet, tänkte några sekunder och gick sedan fram till mig! Det är första gången hon gjort det och jag måste erkänna att jag blev väldigt rörd. Älskade Ariel, min ögonsten och bästis!

Någon gång medan vi stod och gosade/borstade/pratade insåg jag att jag en dag kommer att rida på henne. Jag har liksom inte tänkt i de banorna egentligen, att vi faktiskt kommer att uppleva massor med roliga saker tillsammans, att det här bara är början på ett fantastiskt kamratskap. Tänk att jag fått chansen igen, att få uppleva allt detta. Den här gången tänker jag njuta varje sekund.

Även fast armarna värker efter allt borstande...

Efter en lång och motig dag finns det inget så underbart som att borra ned näsan i Ariels päls och dra ett djupt andetag. Jag har bloggat om det förut, fjordlukt är något alldeles speciellt.

I onsdags hann jag inte göra så mycket med Ariel, mest stod jag faktiskt och bara höll om henne. Jag får hänga över hennes hals och rygg utan att hon bryr sig det minsta och självklart gör jag det ofta, så första uppsittningen inte skall bli så dramatisk.

Loka har börjat lära sig att jag är lektanten, hon kom ganska snabbt fram och krävde att vi skulle leka. Naturligtvis kunde jag inte säga nej, vem kan säga nej till livsglädje från tre tossiga unghästar? :-D

Medan Ariel återhämtade sig efter buset (lekte ungefär fem minuter) passade jag på att prata med uppfödaren om nya foderstaten. Ariel skall få börja äta lite mer kraftfoder, framför allt för att öka proteinintaget. Så nu skall uppfödaren långsamt fasa in henne på nya foderstaten som är 5 kg hösilage (allt hon orkar proppa i sig), 6 hg havre och 7 hg Hippo Alfa. Rent siffermässigt är foderstaten inte optimal, men det går inte att få i fröken så mycket mer foder. Har jag nämnt att jag längtar till sommarbetet?

Innan jag traskade hem i mörkret (bussen var för övrigt 20 min sen!) tog jag ett smärtfyllt farväl av Ariel. Både bokstavligt smärtfyllt (Ariel provsmakade min hästsvans) och bildligt (då jag inte träffar henne på åtta dagar). Ååååh vad jag älskar den här hästen! Min lilla ögonsten!

Bildsekvenser från dagens umgänge, skall skriva mer utförligt senare. Liggandes tillsammans med Ariel är Loka (u. Lovisa 2962 - Champis 160), den som håller vakt är Glittra (u. Gullviva 3219 - Knast Halsnaes 173).



Fina Ariel somnade senare i mitt knä och snarkade litegrann. Åh vad jag älskar henne! Efter tuppluren fick jag henne att lägga sig ned helt och hållet, det är därför hon inte sover på bilderna.

Det var så skönt att åka ut till Ariel idag, med vetskapen om att jag inte hade någonting annat som skulle hinnas med, utan att jag kunde slösa all min tid på henne.

Fann henne i hagen, där hon gärna ville gosa en stund, fast de andra hästarna också var lite nyfikna. Framför allt treåriga Alice tyckte att jag var larvig som ville gosa med en liten plutt istället för henne.

Funderade på om jag skulle ta in henne i stallet, som var tomt. Hon behöver ju träna på att vara själv, men samtidigt känns det som att vi inte känner varandra tillräckligt väl för att hon skall lita på mig i sådana situationer. Så det blev uppbindning i lösdriften istället. Så här söt är hon i sin nya grimma:



Konstaterade ganska snabbt att det viktigaste att göra idag var sanering av benen. Innan jag satte igång såg de ut så här:



Lagom kul, eftersom det var blandat torkad och blöt lera. Slet med vatten, rotborste och piggborste, men Ariels tålamod var inte det bästa. Hon tyckte inte det var nödvändigt att bli tvättad, utan kunde jag inte klia henne på halsen med piggborsten istället? Hon är så go, säger vad hon vill, men utan att kräva och gör som jag säger även om hon inte vill.

Hon stod väldigt bra uppbunden, det känns så skönt att få en fölunge som fått en vettig grunduppfostran och inte bara gått i hage. När benen var hyfsat snygga passade jag på att kratsa hovarna också. Det tyckte Ariel var en väldigt dum idé, men hon fogade sig snabbt. Intressant nog var det bara första hoven hon tjafsade med, sedan var det som att hon kapitulerade och förstod att jag skulle vara tjurigare än henne vid de andra hovarna. Jag gillar hennes skalle! Benen såg ut så här när de var rengjorda:



När jag stod och gnuggade och muttrade kändes de inte alls så rena som de faktiskt ser ut på bilden. Problemet är ju bara att direkt hon lämnade lösdriften så blev de ju leriga igen. *djup suck*

Var till uppfödaren och skrev kontrakt också, så nu är hon officiellt min. :-D Sedan blev det matdags för Ariel och jag passade på att lämna henne.



Älskar henne så... Längtar redan till onsdag...

Insåg ganska snabbt att jag inte skulle klara av att vänta ända till lördag på att se min nya häst, så efter jobbet åkte jag hem, kastade i mig lite mat och satte mig på bussen igen. Den var lite sen, vilket ledde till att jag var osäker om jag skulle hinna till landsortsbussen. Så jag sprang från hållplats till hållplats och hann precis!

Väl på bussen lät busschauffören lite förvirrad över hållplatsen, men jag uppfattade det mest som att han tyckte jag frågade "för tidigt" på resan. Tyvärr visade det sig att han inte alls visste var hållplatsen var, så jag klev av på tok för långt bort, virrade omkring i ett villaområde i Sigtuna och fick slutligen hjälp av en kvinna med hund.

Promenaden från rätt busshållplats till stallet tar ungefär 30 minuter, så det var ju bara att fortsätta gå. I bäckmörkret...

Väl framme var det raka vägen ut i hagen som gällde och Ariel var överförtjust att se mig. Än så länge tror jag inte det är mig egentligen,utan "någon, vem som helst som bryr sig". Vi provade hennes nya grimma och den passade perfekt! Sedan ledde jag in henne i stallet, hon är lätt att leda, lyssnar bra på kommandon, även om hon egentligen vill springa.

Min plan var att borsta igenom henne, få bort all lera på benen samt börja introducera rengöring av kroppsöppningar. Men unghäst som hon är, så blev hon otålig efter en stund. Därför blev det bara lite gos, borstning av kropp, huvud och svans (minus ben) och rengöring av ögonvrår. Sedan var tålamodet komplett slut och vi gick ut i hagen igen.

Väl i grindöppningen kunde hon inte alls förstå meningen med att gå i leran, så hon stod och tjurade ett bra tag innan hjälp i form av puttning på baken dök upp. Tack stallkamrater!

Så imorgon måste jag rengöra benen. Om jag har tid, och Ariel har tålamod kvar, så blir det även en liten promenad. Vi får se helt enkelt. Idag var jag totalt i stallet en timme, vilket är lite komiskt med tanke på att restiden är 60 min enkel resa, plus då promenaden till och från stallet. Men vad gör man inte för en liten Ariel?

Hon är så gosig, så nyfiken och såååå underbar. Jag fattar fortfarande inte att hon är min, min, min! :-D