Lagom med bus

Idag var tanken att Ariel skulle få busa av sig hela veckans havreranson i rundkorallen. På väg från hagen misstänkte jag att det skulle bli en del bus, för hon studsade omkring bredvid mig som en liten studsboll.

Först skulle dock benen spolas och det blev ett fasligt snurrade första minuten, innan Ariel insåg att det fortfarande bara var vatten och att matte inte tänkte ge sig. Därefter stod hon som en staty medan jag spolade av alla benen. Mycket duktig tjej!

Vägen till rundkorallen var ganska spännande, då stallägarna höll på och grejade med både bil och fyrhjuling. Ariel tyckte det var lite småläskigt och smög bakom trygga matte. Så släppte jag henne i rundkorallen och förväntade mig rodeo. Eh... Som alltid gör ju Ariel tvärt emot vad jag tänkt mig. Hon travade snällt några varv, galopperade ungefär ett halvt varv i vänster- respektive höger galopp. Sedan var hon nöjd och ville gå in igen. Jaha, det var den havreprilligheten... Nåja, skönt att veta att det inte stiger henne åt huvudet åtminstone.

På hemvägen hoppade vi diken och då vaknade busfröet igen. Förmodligen för att diket var hemåt, för hon hoppade stooort, stack iväg allt vad hon kunde efter landningen och måttade en spark åt matte dessutom. Fick sig en rejäl åthutning och så tog vi diket en gång till. Den här gången hoppade hon mer moderat och kunde skritta efteråt.

På hemvägen mötte vi stallägarna som lastade in ved i källaren. Oerhört spännande tyckte Ariel, som fick stå och titta en bra stund. Stallägare M åkte till och med iväg med bilen en sväng, utan att Ariel brydde sig. Jag blir glad varje gång vi får chans att miljöträna, i grunden är det ju ett ganska lugnt samhälle Ariel bor i.

Passade på att klippa manen medan Ariel mumsade hö. Sedan blev det väldigt bråttom till bussen och Ariel fick stå kvar i ligghallen när jag traskade iväg. M lovade dock att släppa ut henne senare på kvällen.

Longering

När jag skulle hämta Ariel från hagen igår kom hon självmant fram till mig och stack nosen i grimman. Det har aldrig hänt förut och jag blev så himla glad. :-) Hon var inte så farligt lerig heller, men det blev ändå avspolning av benen när vi kommit in i stallet. Hon verkade överlag väldigt pigg, jag undrar om det beror på att det är roligt att göra saker med matte eller om det beror på havreökningen...

Avspolningen var inte populär, hon snurrade runt en del, men det känns enbart som en träning inför framtiden.

Jag fick henne hyfsat ren, tillräckligt för att hovis skulle bli nöjd i alla fall. Sedan tog jag på henne benskydden och kapsonen. Hon brydde sig inte om den alls, bortsett från att hon nosade lite på den.


Sedan gick vi iväg till rundkorallen, och när Ariel stannade ett par gånger längs vägen insåg hon vad kapsonen egentligen gjorde. Hon visade ett tydligt missnöje mot trycket över nosen, genom att slänga med huvudet flera gånger. Väl framme vid rundkorallen var hon dock fokuserad. Det är så kul att se, hon vet verkligen vad som gäller där. Kanske är det därför hon blir osäker på ridbanan, eftersom hon inte vet vad som krävs av henne där.


Hur som så tog vi några varv i trav, innan jag bad henne om skritt. Hon saktade lydigt av när jag tog förhållning med linan, men än en gång med slängande huvud. Sedan blev det lite varvat trav och galopp plus att vi fick till några klockrena halter på linan. Efter det traskade vi tillbaka in igen, medan jag berömde Ariel och förklarade att hon verkligen var världens bästa häst.

I fortsättningen tänker jag dock longera på stallplanen, då jag hellre löslongerar i rundkorallen så hon får mer frihet när vi ändå är där och jobbar.


Avslutande träning

I söndags åkte jag ut till Ariel för att genomföra den sista träningen innan vintervilan. Egentligen har vi ju knappt hunnit träna något i oktober heller, men jag ville ändå avsluta med en riktigt bra träning. För att inte riskera någonting blev det Ariels favoritövning löslongering.

Först fick hästarna byta hage från sommarhagen till en utav de större vinterhagarna. Där kommer de att gå tills fåren betat färdigt i andra vinterhagen, sedan byter vi hage igen. Det finns dock massor med gräs kvar, så hästarna betedde sig som om de aldrig sett mat förut. Medan de vande sig vid hagen passade jag och K på att packa hö för tre veckor framöver.

Sedan hämtade jag in Ariel från hagen, borstade igenom henne och kratsade hovarna. Hon fick prova sina nya reflexbenskydd, som jag köpte förra måndagen. De var i storlek small och såg verkligen små ut, men passade henne precis! Tänk att hon fortfarande är så liten om benen, fast hon har ett skenbensomfång på 20 cm... Jag gjorde ett försök till att klippa manen också, men det blev fruktansvärt fult. Vet inte vad jag gjorde för fel, men den blev snygg på "fel" sida, den sida jag inte klippte på. Hm... Jag var i och för sig ganska snabb med klippande och så hade jag en dålig sax. Måste köpa en vassare!

Så gick vi iväg till rundkorallen och Ariel blev förstås väldigt ivrig. Hon älskar verkligen att jobba där! Jag tror det är för att hon dels får springa av sig och dels för att hon vet vad det är som krävs av henne. Jag lät henne springa i ungefär fem minuter, vi hann med både lugn och ivrig trav samt ungefär fyra galoppfattningar i vardera varv. Galoppen är fortfarande inte särskilt bra, men jag har ju sett den på rakt spår och då är den väldigt fin och luftig. Rent kroppsligt är hon helt enkelt inte redo för bra galopp på så böjt spår och det är ju inget jag kräver av henne heller. Det som är viktigt är att hon bjuder framåt och fattar galopp när jag ger kommando.

Ytterst nöjda traskade vi tillbaka till hagen. Ariel buffade på mig några gånger för att understryka hur oerhört duktig hon varit. Den hästen gillar verkligen att få beröm... Nu får hon vila helt från allt (utom pyssel och mätningar) under november månad och så börjar vi jobba igen i början av december. Då blir det repetition av promenader med sele och träns samt lite träning i rundkorallen och visning vid hand. Jag hoppas att tygelhjälperna fastnar snart, så vi kan börja tömköra efter jul.

Kan tillägga att Ariel avmaskades för sista gången i söndags också. I fortsättningen kommer jag att ta träckprov innan jag avmaskar. Det var dessutom första gången jag fick avmaska henne (K har skött det tidigare) och det var inga som helst problem. Väldigt skönt när saker och ting bara flyter på.

Ömsom vin, ömsom vatten

Igår fick jag gå en bra bit idag för att hitta hästarna. De var långt inne i skogen, betandes gräs varvat med små buskar.



Ariel och jag gick iväg till stallet, där hon fick äta lite kraftfoder medan jag gjorde henne i ordning för rundkorallen. Tanken var att befästa rösthjälperna ännu mer och även försöka få henne att skritta på voltspåret.

Ariel verkade inte särskilt intresserad av att gå någonstans överhuvudtaget, det blev flera motorstopp längs vägen då hon skulle kolla på "farliga" saker som fåren (som hon sett tusen gånger) och soptunnan (som hon fått nosa på flera gånger). Väl framme i rundkorallen började hon genast trava, hon gillar verkligen att busa runt där inne!

Provade både att fatta galopp enbart för rösten (fungerar utmärkt) och att skritta på spåret. Det senare resulterar dock oftast i att hon antingen börjar trava eller kommer in till mig i mitten. Jag tror att det är dags att börja med longerlina nu, så jag får lite mer kontroll över henne. Dock kan jag inte bestämma mig för om jag skall fortsätta använda sidepullen eller om jag skall smörja upp mitt gamla kapson till detta arbete.

I en stund av övermod bestämde jag mig för att släppa Ariel på ridbanan, hon har ju inte fått vara lös där inne sedan förra försöket till löshoppning (juni), som ju slutade med stakethoppning istället. Igår började hon rusa runt rätt så hysteriskt, satsade på staketet några gånger, men hoppade tack och lov inte över. Däremot lyssnade hon inte ett smack på mig, så min glädje över hur lydig hon är i rundkorallen kom av sig lite. Hon är inte lydig egentligen, det handlar bara om hur pass nära jag är henne när hon är lös...

Lyckades till sist fånga in henne och det var ett dämpat sällskap som gick ut i hagen. Jag för att jag grubblade över hur jag skall göra för att faktiskt få henne lydig och Ariel för att hon var så trött. Enda pluset var att hon även idag drack ur hinken, trots att de har vatten i hagen nu igen.

Stora damen!

Igår flyttade Eldur ifrån flocken. Idag kommer Nova och Försenad att flytta hem till sig igen. Så det är en del förändringar i flocken på gång, och jag har funderat på om något kommer att ändras. Men förmodligen lär Ariel fortsätta vara lägst i rang. Vilket jag tycker är bäst.

Sunna, Nova och Försenad stod vid grinden när jag kom gående. Inte ett spår av Ariel och Idunn. Jag ropade flera gånger medan jag gick och när jag väl var framme vid grinden kom de faktiskt travande! Jag undrar vad de hade varit ute på för äventyr...

Tog in Ariel under sedvanligt knot ("men matte, kan jag inte få beta istället?") och medan hon åt havre passade jag på att både kratsa hovarna (går mycket lättare under mutning) och hänga lite över ryggen på henne. Dock tyckte hon det senare var lite onödigt, för hon vände på huvudet och undrade varför i hela friden jag skulle hänga där om jag ändå inte kliade henne samtidigt? Hm... tänk vilket minne hon har ändå. Jag brukade ju "hänga" över henne för att klia magen på den tiden då hon inte var så stor. Nu har jag inte gjort det på evigheter, just för att jag behöver pallen för att komma åt, men hon kommer ändå ihåg.

Sedan var det dags för mätning igen och den här gången hade hon inte krymt. 132 cm i manken! Tyckte jag fick till en riktigt hyfsad bild också, Ariel 14 månader:



Lägg gärna märke till den fiiiina svansroten, som verkligen har fått mycket längre tagelstrån de senaste veckorna.

Efter lite avborstning och fästingborttagning (hallå, det är höst nu!) tog vi på sidepull + bett och traskade iväg till rundkorallen. Ariel visste inte till sig av glädje och ömsom skrittade med låååånga steg, ömsom studsade upp och ned bredvid mig. Om hon hade varit människa hade hon dragit mig i jackärmen och sagt "mamma, visst skall vi till rundkorallen. Visst mamma, visst?"

Väl där var hon inte ett dugg intresserad av gräset. Bara av matte. "Vilket håll matte? Vilket tempo? Vill du att jag galopperar? Får jag busa lite?" Verkligen 100 % fokusering på mig. Jag blev nästan lite rörd där jag stod med longerpisken. Hon visade så tydligt att det här var superkul och att hon visste vad som krävdes av henne.

Vi jobbade med lite tempoväxlingar och gångartsbyten i ungefär 7 minuter. Som det verkar har galopp-kommandot fastnat nu också. Att hon tvärstannar när jag berömmer lade hon av med redan efter en halv minut, då hon förstått vad longerpisken betydde (höjd = öka, sänkt = håll kvar tempot). Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen, hon är inte dum den här damen...

Väldigt nöjd med sig själv fick Ariel visa vägen hem. Jag gick bakom och "tömkörde" med tyglarna fästade i sidepullen. Eventuella kommandon från mig (stanna eller sväng) var inte uppskattade. Ariel tyckte att hon gjort sitt jobb idag och nu skulle få gå i fred (= snabb skritt) till hagen igen. Några tillsägelser fick hon för detta, men det var så tydligt att hon inte ville lyssna, men förstod, så jag lät det mesta vara. Ibland måste man inte vara perfekt häst hela tiden.

Pussade lite på henne i hagen och förklarade att hon var bäst av alla ("Du är även bättre än Habina Ariel, men säg inget till henne"). Nu ser jag henne inte förrän på fredag och efter fredag blir det inget förrän torsdag. Hua vad jobbigt!

Busfia!

Det börjar nästan kännas fånigt att skriva i bloggen, för det enda jag kan rapportera om är en fantastisk liten häst. Vackra, kloka, underbara Ariel!



Jag borstade henne hyfsat ren medan hon betade, nu är det ganska kort gräs i hagen, så hon blir nästan glupsk utanför. Tog på selen, som tydligen är läskig att trä över huvudet, men inte att ha på sig. Knashäst... Sedan traskade vi till rundkorallen. Bara tre motorstopp och främst var det kossorna som hon ville kika på.

I rundkorallen blev det fart på henne! Oj vad hon ville hoppa och skutta idag! Jag fortsatte träna på röstkommandona, och hon har redan börjat få grepp om dem. S-ljudet (för trav) går ju bättre än ga-lopp, men så har hon ju hört det även vid hand.

Hon har helt förstått det här med olika positioner av matte = olika varv. Däremot tror hon att stopp (= hand upp) betyder samma sak som kom (= hand fram). Inte har jag hjärta att säga ifrån heller, när hon direkt jag signalerar stopp tvärnitar, vänder in och kommer gående fram till mig.

Braaa fungerar inte som beröm, det tycker hon låter för snarlikt ptrooo. Så det blir "RÄTT" och "DUKtig" istället, med lite hårdare tonläge. Hon reagerade ingenting på selen, utan busade glatt på utan att tänka på den. Hennes trav är verkligen mumsig, medan galoppen är något kortare och framförallt med lite för mycket kanin-tänk över bakbenen.

På hemvägen var hon väldigt nöjd med sig själv, noppade mig i tröjan ett par gånger och skrittade med mer än tre decimeters övertramp. Hon visar så tydligt vad hon tänker och känner, speciellt när något gått bra. Hon vet att hon har varit duktig och att hon gjort som matte velat.

Väl i hagen skrittade hon lugnt iväg till flocken. Självförtroende och självständighet är ord som passar in på min prinsessa.


Inte som jag tänkt mig...

I onsdags åkte jag direkt från jobbet ut till Ariel. Det är väldigt lyxigt att kunna göra så, och en del av mig fasar inför den dagen när bilen skall lämnas tillbaka. Jag har dock fått löfte om att låna den redan i mars nästa år. :-D

Ariel hade inga synpunkter på att lämna de andra, däremot var hon väldigt irriterad på alla mygg som bet henne. Jag har inte märkt av det förut, men tydligen har det blivit myggsäsong nu. Inte så kul, men snart blir det förhoppningsvis riktig höst.

Vi tog oss en sväng in i transporten igen. Den här gången stängde jag luckan, gick sedan in och kliade under magen (mycket trevligt tyckte Ariel) för att sedan stänga den lilla dörren framtill och gå bak och öppna luckan igen. Ariel var lugn hela tiden. Hon bryr sig verkligen inte om vad jag pysslar med längre, utan vet att man står snällt i transporten oavsett.

Så gick vi för ovanlighetens skull in i stallet, för att slippa myggen. Borstade igenom henne och bråkade lite med hovlyftandet. Tänk att det skall vara en strid fortfarande...

På med distanstränset och så iväg till rundkorallen. Den här gången var hon helt med på vad den är till för. Beta... Efter att ha låtit henne äta någon minut försökte jag sätta fart på henne. Hon började snällt trava och när jag berömde tvärnitade hon. Hm... Drev på henne och bad även om galopp, och när hon snällt galopperade berömde jag henne. Varvid hon tvärnitade. Och började beta. Eh...

Nu blev det uppenbart att vi har ett problem i kommunikationen. Hon har fått för sig att beröm är samma sak som att stanna och äta. Nog för att en distanshäst skall kunna koppla av och beta när som helst, men det var ju inte så här jag tänkte mig det hela...

Vi traskade sedan tillbaka till hagen, tur för Ariel så ringde en kompis så Ariel fick stå och beta medan jag pratade i telefon. Mumsigt! Som alltid är gräset utanför hagen mycket godare än det innanför. Avslutade med att gå in i transporten igen, men utan att stänga något, bara in och vända och ut igen. Inga problem. :-)

Då det är väldigt körigt på jobbet blir det inget besök förrän på söndag.


Djävla kärring!

Idag inträffade det jag gått och väntat på, det som oroat mig att jag inte märkt av tidigare. Ariel bestämde sig för att testa mig rejält.

Jag gick ut i hagen för att plocka in henne, vilket inte var några som helst problem. Men när vi väl lämnat hagen (och gick igenom vinterhagen upp till stallet) förvandlades Ariel från timid liten fröken till ett förbannat monster. Hon kastade sig baklänges, eller vräkte sig framåt, beroende på min hjälpgivning och vad hon kände för att göra. Det blev en hel del hårda ord och även ett piskrapp, innan monstret försvann och vi kunde promenera upp igen.

Min snälla lilla häst var dock som förbytt, såg spöken överallt och sidsteppade så fort hon fick chansen. Inte blev det förstås lättare när vinden fick konstiga saker att röra på sig och kossorna ropade till varandra. Istället för att börja borsta henne beslöt jag mig för att genast gå till rundkorallen. Inte utan viss bävan, tänk om hon hoppar över även det staketet!

Framme vid rundkorallen (efter en del hysteriska kast åt olika håll) släppte jag lös Ariel som först ställde sig att beta. När jag sedan stängt grinden och smackade, måttade Ariel en bakutspark mot mig (men långt ifrån) och satte av i trav. Budskapet var tydligt. Den där djävla kärringen tänker jag strunta i...

Ariel fick springa lite som hon själv ville, ibland stod hon stilla och åt också. Jag manade på henne ibland, och fick henne även att fatta galopp några gånger. Vänster galopp verkar vara bättre, i höger blir det korsgalopp. Jag har lagt märke till det i hagen också, hon väljer gärna vänster galopp.

Så småningom kunde jag få henne att byta varv, även om hon tyckte att min hjälpgivning var ytterst onödig. Men så började hon mer och mer söka sig mot mig igen, och så rätt vad det var kom hon in till mig och ville bli kliad. Skönt att hon fungerar så som jag är van att hästar fungerar...

Kliade och sedan kunde vi tillsammans gå till grinden och gå ut från rundkorallen. Vägen tillbaka var fortfarande läskig, men nu sökte hon sig mer och mer till mig, istället för från mig. Det var tydligt att hon insett att jag ändå är flockledaren, och att det inte var någon mening att testa.

Vi tog oss en sväng in i transporten och stod där ett tag (jaha, okej då sade Ariel) innan vi gick tillbaka till hagen. Där släppte jag lös henne utanför grinden, och hon började genast beta. När jag öppnat grinden (de andra hästarna var långt borta) stod hon fortfarande och åt, men så fort jag smackade såg hon upp och stormade genom öppning och upp till de andra hästarna. I vänstergalopp förstås.

Jag stängde grinden och traskade sedan efter med borstarna, eftersom jag bestämt att hon skulle slippa stå själv när hon nu ändå var så orolig. Så jag borstade igenom Ariel (med hjälp från Idunn) lite som hastigast, tog bort all lera och försökte få någon ordning på svansen också. Jag begriper inte hur den kan bli så smutsig så snabbt. Måste hinna tvätta den en gång till innan hösten kommer på riktigt.

I bilen på vägen hem kom jag på mig själv med att le. Ariel är inte den lobotomerade häst jag var rädd att jag utbildat. Hon är en oerhört bestämd och envis individ, som väljer sina strider och när hon skall vara snäll. Det är så skönt att få bekräftelse på detta!

Allt är så lätt!

Dagens träningspass med Ariel kan inte sammanfattas på annat vis än att allt är så lätt med henne. Jag känner mig bortskämd över att ha en häst som är med på allt jag gör. Visst skulle jag ibland önska lite mer engagemang från hennes sida, men hon beter sig som en vuxen och förståndig häst redan.

Hon stod och sov i hagen när jag kom, men följde gärna med till skötselplatsen. Längs vägen stod min bil, som Ariel var väldigt nyfiken på. Hon fick nosa och visiterade den noggrant. Observera de fina, spetsade (långa) öronen:


Tränset åkte på idag igen, och den här gången tuggade hon inte lika mycket och ibland hade hon bettet stilla i munnen. Jag borstade under tiden, så hon skulle ha annat att tänka på. Kan noteras att hon börjat fälla sommarpälsen...

Sedan tog vi oss en sväng (bytte träns till sidepull) till paddocken. Jag hade gjort i ordning en liten lydnadsbana där som jag var väldigt stolt över. Tanken var att man skulle gå över bommar, sedan stå stilla i 10 sekunder, gå slalom emellan några stubbar, göra halt, flytta framdelen och rygga i ett L med bommar, sedan flytta framdelen igen och trava emellan två bommar (smalt spår). Vi tog banan en gång, utan ett enda misstag. I och för sig behövde hon inte rygga hela L:et, men det kändes verkligen snopet när vi var klara. Fanns det inget vi behövde finslipa? Inget där jag kunde lära Ariel hur man beter sig? Nej, tydligen inte. Jag hade gjort en på tok för lätt bana och jag vet inte hur jag skall kunna göra den svårare.

Så vi promenerade hemåt igen och tränade lite halter. Den senaste tiden har vi ju travat en hel del hemåt, så jag trodde att Ariel skulle vara ivrig och försöka trava iväg. Nej, inte det heller. Snällt gick hon vid min sida och snällt ställde hon sig och väntade när jag bad henne stå stilla. Vi stod i en halv minut utan att hon blev otålig! Vilken oerhört duktig tjej hon blivit! *stolt*

Sedan tog vi oss en sväng in i stallet (svalare) där jag började introducera lite tygeltag. Ariel förstod inte helt vad jag menade, och dessutom tyckte hon det fanns andra roligare saker att koncentrera sig på i stallet (däck och hinkar). Men hon vände snällt åt det håll som tygeltaget bad henne göra. Hm...

Avslutade med att ta på henne longergjorden och sedan gå med den på sig till hagen. Ingen reaktion där heller. Jag skall absolut inte klaga på hur lätt hon är att jobba med, men det gör att jag går och väntar på bakslag eller oroar mig att jag går för fort fram. Jag var så nära att lägga på selen idag, men hindrade mig själv. Jag har bestämt att hon inte får se selen förrän hon helt har accepterat bettet.

Bildbevis på att hon börjar bli vuxen:

Sista gången på länge; lastning, löshoppning och dramatik!

Så gav jag mig ut till Ariel i söndags, med vetskapen om att vi inte skulle ses på en månad sedan. Ariel var låååångt borta i hagen, men stod snällt stilla när jag väl kommit fram till henne. Noterade snabbt att matte hade både hjälm, handskar och pisk med sig. Hm...

Protesterade ett par gånger mot att lämna flocken, men efter lite spöviftande konstaterade hon att matte menade allvar och satte ordentlig fart framåt. Nästan framme vid gränsen mellan sommar- och vinterhage valde de andra hästarna att storma förbi. Ariel stampade lite på stället och tyckte att matte var dödstaskig som inte lät henne springa iväg. Men när hon stått stilla en stund och gett upp, så knäppte jag lös grimskaftet och lät henne rusa iväg till de andra. Det var uppskattat. :-D

Det var inga problem att knäppa fast grimskaftet sedan och så gick vi ut ur hagen och till transporten. Ariel nosade nyfiken längs med hela utsidan och även hela lämmen, sedan klev hon rakt in utan några som helst konstigheter. Duktig tjej! Jag stod och borstade henne en stund innan jag vände henne och lät henne gå nedför rampen. Värt att notera var att jag stannade ganska nära rampen, vilket gjorde att när Ariel var halvvägs ned stannade hon och väntade på att matte skulle flytta sig några steg till (= signal för henne att hon får gå igen). Gissa om jag blev stolt!

Band upp henne utomhus och kratsade hovarna. Inga problem där heller. Vågade till och med lämna henne för att hämta kameran, vilket i och för sig resulterade i en väldigt röd nos, men hon stod stilla! *mycket stolt* Bildbevis:



Hon börjar verkligen se mer vuxen ut i kroppen!

Sedan bytte jag ut grimman till sidepullen och så promenerade vi ned till ridbanan för att testa att löshoppa lite på skoj. Vilket inte gick särskilt bra, så snart Ariel var lös tog hon förvisso några språng över det lilla hindret (ca 25-30 cm), men ganska snart konstaterade hon att det INTE var någon ström i tråden längs ridbanan. Så hon tog helt sonika sats (från stillastående!) och hoppade över staketet. Matte stod i chock några ögonblick innan jag suckande traskade efter damen. Hon galopperade självklart iväg till de andra hästarna.

Det var bara att gå och hämta henne, släpa tillbaka henne till ridbanan, förklara att man inte avslutar förrän matte är nöjd och sedan "linhoppade" vi ett par, tre gånger, med efterföljande lydnadsträning. Dödstråkigt, tyckte Ariel, men hon gör snällt som hon skall.

Väl tillbaka vid stallet presenterade jag Ariel för den blå vattenhinken, men hon var inte intresserad av något vatten. Pussade på henne en stund (plus lite lydnadsträning och ett par varv longering) och släppte sedan ut henne i hagen. Där hon genast gick till Nova och ville gosa.



Nu åker jag upp till mina föräldrar för lite semester. Jag tänker även gå igenom en massa hästgrejer och bestämma vad som skall med ned igen och vad som faktiskt får vara kvar. Jag kommer att bila ned till Uppsala igen och då ryms det ju en del grejer...

Massor med aktiviteter!

Igår blev det en väldigt aktiv dag för både mig och Ariel. Vi inledde med lite löslongering och "löshoppning" i rundkorallen. Först fick hon busa av sig lite, men hon var faktiskt mest intresserad av att äta. Så ganska snabbt släpade jag in en bom och bad henne trava över den. Hon rörde inte en min utan betedde sig som om hon alltid travade över bommar (och inte gjort det enbart två gånger tidigare).

Jag kunde förstås inte låta bli att lägga upp ett hinder, först som kryss på 15 cm och sedan ett rättuppstående. Inga problem att hoppa och jösses vad mallig hon blev varje gång hon klarade hindret. Kråmade sig och betedde sig lite som Baloubet (min favorithopphingst) emellan varven. Hehe, det kanske blir en hopphäst av henne... Hon har ju trots allt pappa att brås på.

Efter hoppningen fick hon vara i gräshagen ett par timmar tillsammans med de andra. De åt ungefär som om de aldrig sett mat förut. Knepiga rackare...

Väl tillbaka i vanliga hagen förberedde jag för att kunna lastträna henne. Men när jag var färdig med transporten och gick för att hämta Ariel så hade hon lagt sig ned. Hon låg och tittade sig omkring och var så söt. :-) Jag kunde förstås inte låta bli att gå dit och gosa med henne, vilket resulterade i att hon lade sig ned helt och hållet och somnade. Själv lade jag mig bredvid henne, med huvudet på hennes hals. Så låg vi sådär i en halvtimme, tills Ariel tyckte att vi sovit klart. Hon är verkligen min lilla ögonsten redan!

Men eftersom det fortfarande fanns tid så bestämde jag mig för att ändå lastträna henne. När det finns en transport tillgänglig så är det lika bra att nyttja den. Först tyckte Ariel att det var onödigt att gå upp på rampen, men när jag lockade med lite havre så ändrade hon helt uppfattning. Hon stod på rampen med alla fyra hovarna en stund och sedan gick hon hela vägen in i transporten. Fick äta lite havre och sedan backas ut igen. Det var lite läskigt tyckte hon, egentligen ville hon vända (vilket hon kan göra), men jag vill ju lära henne rätt redan från början. Så jag fick hjälpa och styra lite så hon backade rakt. Därefter åt hon lite gräs innan vi gjorde ett försök till. Då gick hon raka vägen in, utan några protester. När vi sedan backade ut igen (lite säkrare denna gång) fick det vara bra med lastning för dagen. Jag tänker nog vänta några veckor innan jag försöker stänga luckan, så hon känner sig helt säker där inne först.

Men dagen var ju såklart inte slut där, utan jag bestämde mig för att på skoj prova Ariels blivande tävlingsträns. Det tränset köpte jag långt innan jag köpte Ariel och min mamma brukade skämta om att jag fick köpa en häst som passade i tränset. Eftersom det är storlek cob tror jag det kommer att passa Ariel alldeles utmärkt, men just nu är det lite eh... stort.


Observera hur oerhört fånig Ariel tycker att hon ser ut och hur jobbig matte är som envisas med sådana här grejer. Men hon ställer ändå snällt upp på dumheterna...

Så här föredrar Ariel att ha det, nosen ned i marken.



Slutligen en ögonblicksbild som jag inte trodde blev någonting, men som visade sig bli urgullig. Det är Ariels kompis Idunn till höger. Visst är de söta!

image81

Katastrof eller inte?

Igår åkte jag till Ariel efter jobbet. Tog först in henne i stallet, så hon skulle få äta kraftfodret i fred. Hon var inte särskilt intresserad av att äta, jag fick reta henne lite (du är ju ingen äkta fjording om du inte äter!) för att hon skulle äta upp det sista.

Sedan ledde jag iväg alla hästarna till en oanvänd rasthage (om man kan kalla jättehagarna för det). Tanken är att de skall få vänja sig ännu mer vid gräs innan betessläppet, förutom allt det som kommit i deras vanliga hage. Alla fyra uppförde sig väl på vägen dit, men Ariel var den enda som inte sprang iväg när jag tagit av grimman, hon tyckte vi kunde umgås en stund vi två. :-D

Medan de gick och betade (i två timmar) passade jag på att kolla sommarhagen lite. Den är verkligen enorm, svårt att beskriva i ord, men jag orkade inte gå runt hela, trots att jag var ute och traskade i tjugo minuter... Sedan återvände jag till stallet för rengöring och inoljning av Ariels träns. Det är Habinas gamla, som passar Ariel perfekt just nu, förutom nosgrimman som är på tok för stor. Till hösten är det ju dags att vänja vid träns och då vill jag inte använda hennes "riktiga" träns, det är både för stort och för snyggt.



När jag flyttade tillbaka dem till vanliga hagen igen fick Ariel gå lös. Det fungerade riktigt bra, tills hon var så pass nära hagen att hon kunde se de andra hästarna. Då ställde hon sig och betade istället. Kanske hade min pik om fjording som inte äter träffat rätt. ;-)

Eftersom hon ändå var utanför hagen passade jag på att träna visning vid hand. Det gick inte bra. Hon ville inte trava och helst bara skritta låååångsamt. Däremot var hon duktig på att stå uppställd. *suck* Kände hur katastrofen kom allt närmare, hur sjutton skall vi kunna visa något för domare om lite drygt en månad. Inte en chans!

Medan vi står där och praktiskt taget blänger på varandra, kommer stallägarens man, E, in på gårdsplanen i sin bil. Han körde ungefär en halvmeter ifrån där vi stod och jag måste erkänna att jag höll andan. Men underbara Ariel rörde inte en fena, hon tittade uppmärksamt på bilen men brydde sig inte mer. Gissa om jag blev stolt! Jag berömde henne massor och sedan gick vi direkt till hagen som belöning. Hon verkade mycket nöjd med sig själv också.

Så frågan är, katastrof eller inte? Så klart är det bra om hon lär sig att följa mig i alla gångarter, men nog sjutton känns det (just nu) viktigare att hon inte är rädd för bilar.

Gav hästarna hö, pussade hejdå och traskade hem. Planen framöver är att åka dit idag (torsdag), fredag och söndag. För på lördag skall jag på kurs i hur man visar häst vid hand och hur man klipper manar. Känns som jag behöver en rejäl uppfräschning i båda. Hoppas det finns ett tjurigt ettårssto på plats som jag kan låna och träna på...

Många aktiviteter!

Idag blev det en intensiv dag både för mig och Ariel. Jag hann göra många olika saker med henne, plus att jag dessutom hjälpte till vid lastning av Sunna (tog någon timme), rengjorde och fyllde på vattenbaljorna plus gjorde i ordning hö för åtminstone två veckor framöver. *pust*

Ariel fick sig en riktig genomborstning, först med den taggiga svettskrapan, sedan med piggborsten och slutligen med rotviskan. Hon var rätt så nöjd. Men fäller verkligen inte mycket längre. Jag hoppas hon hinner bli av med all päls till utställningen i juni, annars kommer hon att se väldigt konstig ut.

Efter genomborstningen fick hon gå in i stallet en stund och äta kraftfoder. Riktigt trevligt att vara i stallet om det bjuds på mat, tyckte Ariel. Sedan gick vi vägen förbi lastningen för att se om det behövdes hjälp. Eftersom de stod och pysslade med lite andra grejer passade vi dessutom på att lastträna lite. Ariel tyckte det var en synnerligen dum idé, men gick faktiskt upp med bägge framhovarna på rampen. Duktig tjej! Kanske kan hon bli riktigt lätt att lasta bara hon får träna i lugn och ro ett tag.

Medan jag hjälpte till med lastningen fick Ariel vara i hagen, men när Sunna väl var i transporten var det promenad av Ariel som gällde. Då var jag dock så slut att jag gick till rundkorallen igen och släppte henne där. Den här gången tog hon det mycket lugnare och jag kunde jobba lite med kroppsspråket med henne. Hon kickade några gånger åt mig och det var tydligt att hon tyckte jag var dum i vissa situationer. Helt okej, så länge hon ändå gör som jag säger...

Lite småsvettig efter alla trav- och galopprusher avslutade vi det hela med att träna lydnad hela vägen tillbaka till hagen. Stod faktiskt helt stilla i över en minut medan jag pratade med K. Riktigt bra gjort av henne! Travade också en ganska lång stund, tyckte det flöt på riktigt bra. Sedan var det rullning i hagen som gällde, jag låtsades att jag inte såg.

Oj, glömde ju att vi provade både sadel och träns (utan bett) också. Sadeln var lite halvläskig, men tränset var ingen fara. Vi har ju gott om tid på oss med invänjning, jag testade mest på skoj för att se vad hon skulle säga.

Nu skall hon få vara ledig en vecka, och smälta alla nya intryck. Sedan blir det en intensivvecka (1-4 maj) följt av en vanlig vecka och en helt ledig vecka. Under den andra lediga veckan går anmälningstiden till utställningen ut, så då måste jag ha bestämt om hon är redo eller inte.

Rundkorallen...

Det blev en riktig långkväll med Ariel igår. Var framme vid gården omkring fem och jag promenerade inte till bussen förrän halv nio. Men det var skönt att ta det så lugnt, och bara lulla på liksom.

Gav kraftfoder först, har ökat på så Ariel äter nu 5 dl havre och 1 ½ dl sojamjöl. Hon bygger muskler så det står härliga till, idag upptäckte jag att hon fått stenhårda lårmuskler. Hurra! Medan de åt passade jag på att rengöra vattenbyttorna och fylla på vatten. Sedan, när jag ändå hade slangen ute, testade jag att spola vatten på Ariels ben. Nej tack, sade Ariel, men jag fick känslan att hon mest gjorde det för sakens skull. För rätt vad det var så började hon leka med vattenstrålen med mulen... Ack dessa småbarn. ;-)

Vi tog oss en liten promenad (ett fåtal motorstopp) till rundkorallen som finns på gården. Den är inte flashig eller så, men alldeles utmärkt att träna kroppsspråket med. Det var första gången jag släppte Ariel i den, så vi tränade ingenting, utan hon fick springa runt själv och konstatera att hon var alldeles ensam (usch!) och att matte ibland stod i vägen (dumma matte!). När hon lugnat sig tillräckligt för att då och då beta kopplade jag på grimskaftet och gick tillbaka med henne. Enligt Ariel en väldigt utmärkt idé.

Tog ett par repor i trav också, eftersom framåtbjudningen fanns. Det går hyfsat, men hon har ännu inte fattat travkommandot och hon tycker att det är onödigt att trava alltför länge. Jag bestämde mig för att vara lite elak mot henne, så istället för att släppa henne i vänstra delen av U:et (i hagen) där de andra hästarna var, så släppte jag henne i högra. Tänkte dels se om hon fattat hur hagen ser ut och dels att hon gott kunde få galoppera lite. Islandshästarna stod i sin del och tittade efter Ariel, bedrövade över att de inte fick gå i samma hage. Ariel själv fattade direkt vad det var frågan om, stormade iväg längs hagen och var ganska snabbt framme hos dem. Smart rackare det där...

Efteråt borstade jag igenom alla hästarna och tog en massa (dåliga) bilder. Men några utav dem lägger jag ut ändå, så ni får se hur vänstra delen av hagen ser ut.

Idunn och Ariel:


Ariel spanar mot något, observera klipporna...



Ariel, Sunna och Eldur i solnedgången.



Bonusbild på världens sötaste Ariel:

image67

Bommar igen

Igår var jag en sväng hos Ariel. Kände mig nästan skyldig när jag klev omkring i hagen och jämförde med nya stället. Men hon skall ju tack och lov snart dit!

Har fått veta att Loka och Glittra åker till Finland natten mot måndag, så det var ju precis i rätt tid som Ariel flyttade. Kanske är det här sista kortet med gänget?



För övrigt står de i rangordning; Glittra längst till vänster, sedan Loka och sist lilla Ariel, minst på alla sätt och vis...

Jag var lite orolig att Ariel inte skulle känna igen mig, eftersom det var elva dagar sedan vi sågs sist. Men hon verkade mest chockad över att jag var där, ungefär som hon gett upp hoppet om att se mig igen. Lilla vännan...

Borstade igenom henne ordentligt med gummiskrapan, hon har tappat nästan all lång ytterpäls, nu är det den fjuniga underullen som jag försöker få bort. Den är dock inte lika lätt att bli av med, man får stå och borsta ganska länge. I och för sig ingenting som Ariel hade något emot., snarare tvärt om... Hon är en liten kelgris!

Här äter de mossa, en delikatess enligt både Glittra och Ariel...



Jagade dem en stund i hagen, det behövdes verkligen! Alla tre har ju fått lite mer kraftfoder den senaste månaden och det har verkligen gjort dem pigga. Eller så är det vårsolen som får dem alldeles stolliga. I och för sig så betedde sig Glittra som att hon var för vuxen för sådana där dumheter, så hon stod mest bredvid mig. Hon är ju trots allt tre veckor äldre än Loka och en månad äldre än Ariel...

Loka slog nästan knut på sig själv när hon rejsade runt och gjorde diverse krumbukter. Ariel flåsade mest, hon har inte särskilt bra kondition. Jag slutade jaga när Loka satte sig på ändan, vill ju inte att någon kommer till skada i leran. Jag undrar vad Ariel kommer säga om nya hagen, hon lär väl dö på kuppen när hon rusar runt där. Nåja, det kan det vara värt... Medan Ariel återhämtade sig från ruscherna så gick jag upp till paddocken och lade ut tre gröna bommar efter varandra. Jag vet inte hur hindermaterialet ser ut på nya stället, så jag tänkte det var bäst att passa på och träna lite.

Fångade in Ariel och så traskade vi upp till paddocken. Först gick vi ut till vägen och åt lite gräs, och sedan gick vi tillbaka och skrittade över bommarna några gånger. Inga problem på något vis. Hon fryser som vanligt fast ibland och hon studsar på stället när hon blir lite rädd, men hon lugnar sig snabbt och det känns faktiskt som att hon har börjat se mig som sin ledare.

Vi träffade på ett par fjordhästentusiaster vid paddocken, varav den ena inte sett Ariel sedan hon var föl. Fick sjukt mycket beröm för min fina häst, det värmer! Men som jag sade till dem, det är ingen konst att köpa en fin häst, nu gäller det att jag förvaltar det också...

Själva bomträningen var för övrigt precis som förra gången (57 dagar sedan sist!), ingenting som rörde henne i ryggen. Hon gick snällt över bommarna och brydde sig inte om dem alls. Duktig tjej! Om det finns hindermaterial på nya stället tänker jag börja "löshoppa" henne lite smått. Jag tror att hon kommer älska det!

Åter efter vår promenad var det lunchfodring, så Ariel fick snällt finna sig i att kratsa hovarna medan hon åt. Väldigt lite tjafs med vänster fram blev det och sedan ingenting alls. Det är nu två månader sedan uppfödaren snyggade till hovarna, så jag måste boka tid med hovslagare på nya stället. Det kommer att bli intressant...

Pussade Ariel hejdå med avskedsorden att vi ses på lördag. För på lördag, då är det FLYTT som gäller! :-D


Envis som synden?

Var hos Ariel igår och konstaterade snabbt att lösdriften ekade tom och grinden till hagen var sönder. Hm... Fann min älskling tillsammans med sin bästis Glittra inne i en av stallets boxar. De andra lösdriftshästarna stod också inne, tydligen hade de busat och rymt ut ur hagen. Ja, det skall väl böjas i tid antar jag.

Pussade lite på henne och passade på att bara njuta av den härliga fjordlukten. Sedan ställde jag upp henne i stallgången (bra träning!) och borstade av henne lite som hastigast. Sedan tog vi oss en sväng på ridbanan, där fyra (!) farliga fjordhästar travade omkring. Ariel visste inte vart hon skulle titta och var inte ett dugg intresserad av den där saken som hängde efter henne i grimskaftet.

En snabb slutsats blev: vilken sjukt envis häst jag skaffat mig! Nog för att Habina var envis, men Ariel är snäppet värre. Hon tyckte jag var pest och pina som försökte få henne att göra något annat än att stirra. Med lite spöhjälper fick jag väl någon slags kontakt, men det var en ättikssur Ariel som "frågade" vad sjutton jag ville.

Efter några turer fram och tillbaka kapitulerade Ariel ett ögonblick och då passade jag på att belöna henne genom att gå in i stallet. Men min förhoppning att visa henne redan som ettåring grusades ganska snabbt den här kvällen. I och för sig försvann en hel del av besvikelsen när jag gosade med henne i boxen efteråt. Hon vill verkligen vara i knäet på mig och självklart också klia tillbaka när jag kliar. Jag har dock börjat få henne att förstå att jag helst inte vill ha hennes tänder i mitt huvud...

Äsch, vad negativt det här inlägget blev. Jag måste komma ihåg att ettårspremieringen är målet för sommaren, det betyder ju inte att jag måste visa henne där. Samtidigt behöver jag ju en sporre så jag håller igång med promenader och lydnadsträning, men som alltid är drömmen mycket mer rosenröd än verkligheten...


Farligt, farligt

Igår var jag till Ariel en sväng igen. Planen var att borsta lite och ta någon sväng utanför lösdriften. Om det inte var någon lektion tänkte jag eventuellt gå över lite bommar på ridbanan.

Som alltid gör verkligheten att jag måste planera om. Den blötsnö som fallit hade förvandlat söta lurvbollen Ariel till dränkta katten Ariel. En hästs päls fungerar ju vattenavrinnande om den får vara ifred, och därför kändes det väldigt onödigt att borsta Ariel och därigenom förstöra pälsen. Så ingen borstning.

Istället blev det träning på att rengöra ögonvrår och näsborrar. Ögonvrårna var inte roliga tyckte Ariel, men näsborrarna var inga som helst problem. Lite småsnorig var hon, vilket jag förstår i det här vädret. Skall ha en extra koll på henne så hon inte börjar hosta och så. Irriterande att termometern är uppe hos mina föräldrar...

Då det inte var några lektioner hade jag släpat ut ett par bommar på ridbanan och traskade glad i hågen upp dit med Ariel. Det var inga som helst problem, hon är lätt att leda. När hon vill... Uppe på ridbanan stod nämligen den livsfarliga, hästätande HÖSILAGEBALEN! Ariel gjorde rejäla kast mot hagen och tryggheten, och vågade ibland närma sig den farliga vita tingesten. Efter ett flertal turer fram och tillbaka vågade hon till sist lukta på den och även smaka lite. Konstigt nog blev den ofarlig då, men lika farlig igen när hon gått några meter ifrån den...

Det märktes tydligt att hon ännu inte litar på mig. Jag var mest ivägen när hon ville tillbaka till hagen och inte alls den trygga punkt jag skall vara. Men det kommer ju med tiden och det är inget jag känner mig jäktad över.

Sedan gick vi över de livsfarliga bommarna, en röd och en grön (inte bredvid varandra, utan på olika ställen). Det är fascinerande hur oerhört lite Ariel brydde sig i bommarna. Hon gick över dem som en gammal ridskolehäst, för att i nästa stund frusta nervöst över hösilagebalen...

Dessa unghästar... Aldrig beter de sig som man tänkt sig. Nästa gång vi har bomträning (varannan onsdag) tänker jag lägga tre bommar på rad för att se hur hon reagerar då. Att trava över bommarna är dock inte att tänka på än. Små, små steg får vi ta på utbildningstrappan.

På lördag blir det förmodligen en liten promenad ut i naturen, måste bara haffa någon i stallet och höra var någonstans det går bra ridvägar...

Nyare inlägg
RSS 2.0