Ariel 3525

Nu har jag bokat stallplats för utställningen den 8:e augusti. Det blir att vi kommer dit redan på fredag kväll. Planen är att stanna till lördag kväll, men de som har hand om uppstallningen tyckte absolut att vi kunde stanna en natt till. Vet inte hur jag skall göra. Oroar mig lite för vad Ariel skall tycka om att stå uppstallad hela tiden, den här bilden talar ju sitt tydliga språk.



Samtidigt är det ju en nyttig erfarenhet för henne, på både kurser och tävlingar måste hon lära sig att stå på box. Tyvärr. Jag vet dock inte vad jag skall vara mest nervös för. Att få allt att klaffa (boende, hyra av bil, hyra av transport, medhjälpare), att få Ariel hyfsat ren och presentabel, att köra hela vägen själv (!), att klara av Ariel på plats eller att faktiskt vakna den 9:e och inse att allt är över...

Sedan måste jag köpa en lädergrimma för transporten, en täckesgjord att fästa svansskyddet i och ett transportgrimskaft. Undrar om hon klarar sig med fleece- och regntäckena, eller om hon behöver ett tunnare svettäcke också...

Det slog mig att jag bara visat bilder från hagarna och inte stallet. Förvisso tillbringar ju Ariel i snitt 164 timmar i veckan i hagen, så det är kanske inte så konstigt. Men här kommer en bildbomb från stallet!

Sadelväggen, där jag ockuperar en hängare till alla mina selar (reflexbröstan lyser) och hängaren nedanför till min dressyrsadel.


Min hörna av sadelkammaren, med massor av grejer i de vita backarna, sjukvårdssaker i röda boxen, ryktsaker i blåa boxen, massor med trasor i skåpet samt mina hinkar med "Ariel" påklistrat. Den lilla lådan i framkant är till mina putsgrejer.


Tränsväggen med hjälmhylla ovan och nya stereon framför.


Täckeshängare, blårutiga är mitt täcke.


Nya soffan, väldigt trevligt nära elementet.


Mina tränshängare. Från vänster Habinas gamla träns, kapsonet med longerlina, hopptränset, distanstränset och dressyrtränset.


Boxen där fåren är i ibland. Masonitväggen till vänster var där Ariel hoppade över. Men då stod det inte någon lutad skiva framför och inte heller några däck.


Stallgången där Ariel och jag brukar träna visning vid hand under mörka, kalla vinterdagar. Eller så går vi slalom längs stolparna, det är också roligt.

Efter lite förhandlingar med övriga delar av familjen har jag nu bestämt mig för att åka iväg till utställningen i Säter den 4 juli. Det blir lite av en generalrepetition inför den stora utställningen i augusti, så det känns riktigt, riktigt bra.

Först måste jag dock bestämma hur sjutton jag skall se ut när jag visar och sedan måste jag shoppa både kläder och träns. Försöker övertala mig själv att jag måste köpa nytt fleecetäcke till Ariel också, men samtidigt matchar ju det nuvarande täcket med hennes transportskydd...

För ett år sedan åkte jag med en nervös klump i magen till Sigtuna. Jag skulle få träffa fyra unga fjordston som var till salu. Alla fyra hade Hugo som pappa, det var därför jag var intresserad.



I stallet kändes det som dött lopp mellan Ariel och Glittra. På väg ut i hagen rymde Ariel och rejsade runt som en tok. Så mycket energi och livsglädje! Sedan lät hon mig fånga in henne, sötnosen!



Alla hästarna busade runt en stund i hagen, förutom Ariel. Hon stod hos mig och gosade en bra stund. När hon sträckte sig allt vad hon kunde för att nå upp till min axel, då visste jag. Det här var hästen med stort H! Jag är evigt tacksam för att jag fick möjlighet att köpa Ariel, trots att hon egentligen inte var till salu.

Min ögonsten...

Efter longeringen försökte jag få i Ariel lite hö och så förevigade jag hennes håriga ben. Jag begriper inte varifrån hon har fått så mycket hovskägg, men det är långt och silkeslent. Dessutom börjar det redan nedanför knäet. Så här hårig var varken Habina eller Hampus.





Innan Ariel fick gå tillbaka till hagen tog vi oss en tur upp i transporten igen. Inga som helst protester, men så fick hon stå och äta kraftfoder där också. Det sista av kraftfodret fick hon äta i hagen tillsammans med de andra hästarna. Sedan gick det lilla busfröet in i ligghallen och det syntes att hon stod och väntade på sitt hö. Typiskt...

Pratade med K och vi bestämde oss för att testa att binda upp henne inne i ligghallen. Jag hoppas verkligen att det fungerar, för annars är det slut på bra idéer kring hur man utfodrar en häst separat i lösdrift.

Ja, nu är det officiellt. Jag har en galen häst. Alternativt en som brås på sin pappa. Det lutar åt det tidigare, men förmodligen är det egentligen det senare.

Åkte ut en snabbis till Ariel. Egentligen hade jag bara tänkt att blanda foder, men så blev jag "lurad" av K att ta in och umgås lite med Ariel. K var i stallet med Sunna, men efter en halvtimme frågade hon om det var okej att hon gick ut. Ariel har ju inga problem att vara i stallet själv, men hon får lite ångest när det först är en häst där inne som sedan försvinner. Bäst är egentligen om hon redan från början är ensam i stallet.

Hursom så sade jag ja, i bakhuvudet fanns att det var nyttig träning. Ariel hetsade upp sig lite, men mellan varven åt hon hö. Provade boxens svagaste punkt några gånger (en masonitskiva som inte sitter helt fast). Jag grälade på henne när hon gjorde det, och jag tror hon förstod att det inte var okej.

Jag försökte göra mina övriga sysslor så gott det gick, men Ariel tyckte inte om när jag gick för långt ifrån henne. Då var hon framme vid "svaga punkten" igen. Vid ett tillfälle kom jag delvis bakokm Ariel och sade ifrån. Jag vet inte om hon trotsade mig eller om hon faktiskt uppfattade det som en drivning (förmodligen det senare). Men hon hoppade...

Hon fick med sig masonitskivan med bakbenet, jag hann fram och höll undan den och hon landade rätt okej. Jag blev rejält chockad, tack och lov var det inga problem att fånga in henne eller få på henne grimman. Jag kände igenom henne, men hittade ingenting. Inte ett enda litet sår. Det närmaste var lite avskavt på hovarna från landningen. K (som läser till veterinär) kom också in, kände på henne och lugnade mig med att det inte var någon fara. Änglavakt!

Nu när chocken har lagt sig (även om jag tänker på vad som kunde ha hänt!) kan jag inte låta bli att bli imponerad av Ariel. Hon hoppade 110 cm från stillastående... Galen kanske, men hoppa kan hon.

Ingredienser
50 gram smör
3 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 dl ljus sirap
100 gram mörk choklad
Smörpapper

1. Smält smöret i en tjockbottnad kastrull. Tillsätt grädde, socker och sirap. Koka utan lock. Rör om då och då.

2. Kiktid cirka 30-60 minuter. Koktid beror på hur bred kastrullen är (bred = kortare koktid). Kolan är klar när temperaturen nått 124 grader celsius. Testa genom att göra ett kulprov. Jag kokade kolan i 120 minuter.

3. Hacka chokladen. Ta av grytan från värmen. Tillsätt chokladen. Rör om tills chokladen smält helt.

4. Klä en form (cirka 18x20 cm) med smörpapper. Häll smeten i formen. Låt smeten kallna, gärna över natten. Skär i bitar. Förvaras kallt. 

Vem har hon ärvt det ifrån, det är den stora frågan. Eik 15 vet jag hade mycket hovskägg, men han är ju trots allt hennes mormors morfar. Kanske är det Hugo som lämnar så mycket hår, med tanke på hans pannlugg?

Ariel väntar på hovis.


Ariel sysselsätter sig i väntan på hovis:


Ariel i boxen, alldeles ensam:


Ariel hela 15 månader gammal!

I mitten av september är det en kurs jag skulle vilja åka med tillsammans med Ariel. Eftersom jag varken har dragbil eller kan köra transport så måste jag lita till goda vänner för sådant. En vän har erbjudit sig att köra, men då måste Ariel och jag vara kvar från nio på morgonen till sju på kvällen på kursplatsen.

Usch vad svårt... Jag vill gärna gå på kursen, men att stanna så länge känns rätt så jobbigt. *kluven*

Idag är en väldigt speciell dag. Nu har jag haft Ariel halva hennes liv. Hon var sex månader och en vecka när jag köpte henne och idag är hon tolv månader och två veckor. Jag undrar hur vårt gemensamma liv kommer att se ut om tio år...

När jag lämnade Ariel ikväll kände jag mig ganska deppig. Som en liten parantes i hennes liv, någon som kommer och stör ibland, stör hennes flockliv med de andra hästarna.

Ur människoperspektiv är det självklart viktigt att jag hanterar Ariel och utbildar henne. Men i hennes ögon är det fullständigt onödigt och något som tyvärr måste genomföras innan flocken äntligen kan återförenas.

Samtidigt blir jag alldeles varm i kroppen när jag tänker på vad vi gjorde idag, och allt eftersom jag repeterar för mig själv vad som hände, så känns det ändå som att Ariel och jag hör ihop. Att hon redan gör nästan vad som helst för mig. Kanske inte för att hon vill egentligen, utan för att jag vill så gärna och då vill hon inte göra mig besviken.

Idag hade Ariel träns på sig igen, inget hon verkar gilla. Vi gick ut och tittade på grillen (som stod på gårdsplanen) med tränset på. Ibland glömmer hon bort bettet, när hon ser något intressant eller spännande. Efter fem minuter fick hon slippa tränset och vi gjorde lite roliga saker i ladugården istället. Jag tyckte de var roliga i alla fall.

Först försökte jag få Ariel att sätta ett ben inuti ett gammalt bildäck. Onödigt, tyckte Ariel, som verkligen har koll på sina fötter... Matte fick lyfta dit foten om hon ville, det hade Ariel ingenting emot, men att själv sätta i den var dumt.

Sedan gick vi slalom runt flera bildäck. Spännande tyckte matte. Rätt så tråkigt, tyckte Ariel, men följde ändå med matte runt de där grejerna. Så fick Ariel ha ett litet däck på ryggen. Läskigt, tyckte Ariel, men om matte ändå står bredvid och säger att det inte är farligt så får väl den där grejen vara där då.

Slutligen tog vi oss en tur inne i foderladan, klev över en del brädor och bjälkar samt smög oss igenom ganska trånga passager. Lite kul tyckte Ariel att det var, mest för att det låg halm här och var. Speciellt roligt var det att hitta fodersilon, men den fick hon inte nosa på för matte.

Så gick vi ut till hagen igen. Ariel full av glädje över att matte ÄNTLIGEN hade förstått vad som var roligt i Ariels liv. När jag släppte henne sprang hon i kort galopp bort till resten av flocken. Det var ingen hysterisk galopp, men ändå ett tydligt tecken på vad som är viktigt i hennes liv.

Jag var som sagt ganska deppig efter det här. Samtidigt blir jag fascinerad över att hon gör allting jag ber henne göra. Att hon ändå följer med mig runt de där dumma bildäcken, att jag får henne att gå överallt där jag går. Förvisso kan hon ibland stanna och titta bort mot hagen, men inte en gång gnäggade hon efter de andra. Så fort jag lockar på henne vänder hon sig åter mot mig och följer mig framåt.

Jag vet inte vad jag skall tro längre.

Åkte ut till Ariel mest för att lasta av alla nyinköpta grejer. Började sortera upp allting, bytte bett både på unghästtränset (tredelade med rörliga ringar), distanstränset (nova-bettet) och dressyrtränset (tredelat med fasta ringar) samt bytte tyglar på hopptränset till de nya gummityglarna. Jag vet att jag är tränstokig...

Packade även upp en del grejer från Helgum, vilket resulterade i att min dressyrsadel nu ståtar både med vojlock, gelpad, sadelgjord, stigläder, stigbyglar och ländtäcke. Vad gör man inte för att få undan lite grejer. ;-) Fick ett ryck av allt organiserande, så jag passade på att tömma min "byrå" som jag har i sadelkammaren och tvättade den ordentligt. Fick lust att även rengöra borstar + organisera bättre i putsboxarna, men det hann jag inte med.

Medan byrån torkade bestämde jag mig för att göra något med Ariel. Det blev därför badning av svans följt av promenad till paddocken. Ariel tyckte det var helt okej att lämna flocken, jag behövde bara visa henne spöet ett par gånger. Stod snällt hela tiden när jag hade henne uppbunden, även om hon hoppade lite i sidled när de två fågelhundarna kom susandes förbi oss. Hon brydde sig inte om att ha svansen i hinken, men tyckte att sköljvattnet var lite kallt (vilket det var). Hon reagerade inte ens över sprayflaskan med pälsglans, och det känns verkligen skönt. Hon är så cool bara hon bestämt sig för det.



Jag vet att svansroten ser ful ut nu, men hon har slutat klia den och jag hoppas att den får växa ut helt nu. Då kommer hon bli supersnygg!

Medan svansen torkade promenerade vi till paddocken för att ställa ut konerna jag köpte på Börjes. Ariel tyckte vi var lite tråkiga som stod stilla, men hon följde snällt med hela tiden ändå. Gosgumman! Jag kunde förstås inte låta bli att ta ett hopp över en minioxer (20 cm) och Ariel hängde på men iddes inte hoppa ordentligt, så frambommen följde med. Nåja, hon har gott om tid på sig att lära sig lyfta på fötterna. Vi gick över tre bommar också och dem rörde hon inte vid.

Tillbaka mot hagen bjöd hon så bra att vi travade två sträckor. Jag tror hon har börjat förstå S-ljudet nu, men det kan ju också vara för att jag börjar springa som hon följer med. Knäppte några kort i hagen, det känns som att hon har blivit mer vuxen i kroppen.



Fast det är klart, öronen är ju som de är fortfarande...



Hon har redan längre pannlugg än Habina och Hampus. Jag hoppas den blir superlång.

Idag kom Ariels pass!

Min lilla älskling fyller 1 år idag! :-D Jag och min mamma åkte ut till henne för mätning och fotografering. Jag kan avslöja att hon vuxit mer än någonsin, hela 3,5 cm på en månad. Det betyder att hon passerat c-ponnygränsen och kan nu ståta med att vara 130,5 cm hög i manken! *mycket stolt*

Jag mätte henne en del, och hon har även gått upp i vikt, så nu är hon ikapp med tabellerna kring hur mycket hon bör väga. 266 kg väger den söta damen och det är bara att inse att hon inte är liten längre... Även om hon efter klippning av manen (ensam i stallet!), avborstning, mätning och fotografering var synnerligen trött...



Enligt 90 %-regeln kommer hon bli 145 cm som vuxen och enligt zigenarmåttet kommer hon att bli 143 cm som vuxen. Jag är nöjd. Alltid nöjd med en sådan söt åsna.

Så var bilen färdigpackad. Jag och min mamma reser söderöver tidigt imorgon bitti.

 

Som man ser på bilden följer bägge selarna med, även om jag i början bara kommer att använda bröstselen. Vidare kan man ana en väldigt smutsig kapson, får ta och rengöra det någon dag framöver. Den lilla grönblå lådan tänker jag använda till smörjsaker. Bakom den står även den blå putsboxen. För att inte tala om alla sakerna som gömmer sig i plastbackarna...

Jag hoppas kunna åka förbi Ariel redan imorgon, men det är inte säkert att jag hinner göra så mycket mer än pussa på henne då. Har inte sett henne på en månad, så det skall bli spännande att se hur stor hon blivit. Och hur vildvuxen manen ser ut...

Den senaste tiden har jag försökt reda ut vilken slags licens jag skall lösa till Ariel, ponny eller häst. Å ena sidan får jag ju tävla henne som ungponny till och med sjätte levnadsåret, å andra sidan vill jag ju fortsätta tävla henne i åtminstone hoppning även efter det året. Ja, distansritt också, men i den grenen ger de ju blanka sjutton i hur hög hästen är.

Det känns ju lite dumt att licensera henne som ponny i två år, för att sedan betala en ny dyr licens för att få fortsätta tävla henne. Samtidigt så skulle jag kanske kunna fortsätta tävla henne på ponnylicensen, om jag bara startar i lokala hopptävlingar, för då krävs ju inte licens. Klurigt...

Fördelen med att licensera som ponny är ju att vi blir mer ärligt bedömda dressyren och att vi får starta både debutant och lätt fälttävlan. Jag vill ju ha den möjligheten åtminstone ett par år.

Virrigt värre är det, speciellt som jag tydligen inte får starta fälttävlan med henne efter att hon blivit sju år. För som stor häst kan hon aldrig passera, även om hon har hästlicens.

Nåja, jag har tack och lov på mig två och ett halvt år att reda ut det här trasslet.

Så har jag, med tungt hjärta, gjort mitt val. 2003 valde jag Habina framför Hampus. 2008 väljer jag Ariel framför Hampus.

Älskade Ariel, jag hoppas du inte rycks ifrån mig för tidigt, så som Habina gjorde. Vill vara med dig för alltid...

Älskade Hampus, förlåt mig än en gång. Jag hoppas och önskar att det skall komma en dag då jag inte behöver svika dig. Du vet mitt löfte...

Jaha, då har jag fått veta att hästen jag första gången bloggade om här:

http://habina.blogg.se/1190926862_drmhsten_med_stort_d.html 

nu är till salu.

Några utav er gissade redan på den tiden att det var Hampus. Ledtråden var ju "Jag kan till och med sträcka mig så långt som att det är en väldigt väluppfödd och grundutbildad fjording..."  Självklart var han ju väluppfödd och grundutbildad, det var ju jag som fött upp och grundutbildat honom. :-D

Nu är alltså Hampus till salu, men jag har ingen möjlighet att köpa honom. Såvida jag inte säljer Ariel, och jag har inte bestämt om jag egentligen vill det. Jag behöver grubbla över det här, och diskutera med mina nära.

Jag vet inte alls vad som händer nu.