Ariel 3525

Det var fyra riktigt hungriga hästar som mötte mig på söndag morgon. Skyndade mig att lägga ut en tuss till dem vardera så jag kunde portionera ut höet på rätt ställen i lugn och ro. Det skall bli så skönt att flytta till stall som ger rundbal, både att slippa väga upp hö och att ha hungriga hästar omkring sig.

Medan Ariel åt frukost stretchade hon magmusklerna. Hon sträckte fram frambenen ordentligt och sänkte sedan framdel och rygg. Sötisen! Frågan är om man kunde lära henne att göra så på kommando.

Medan hästarna åt så åt jag förstås min frukost. Värmde vatten samtidigt, eftersom jag bestämt mig för att utnyttja det varma vädret med en riktigt rejäl svanstvätt. Efter frukost var det intag av Ariel som halkade omkring på isen och försökte övertyga matte att vi visst kunde gå på promenad. Jag hoppas så att det blir riktig vår snart!

Knäppa matte gjorde några små lydnadsövningar inne i stallet. Dels uppsittning från bägge sidorna, krypa under magen samt att jag för första gången äntligen kunde ligga uppe på hästryggen med huvudet på bakdelen. Ariel brydde sig inte ett skvatt utan fortsatte bara att tugga hö.

Hon var inte överförtjust över att få svansen tvättad (igen) men stod ändå snällt och åt under processen. Jag noterade att svansen vuxit sig lång igen, precis som jag hoppats. Jag klippte den kort i oktober för att minimera risken att få lerig svans och det verkar fungera riktigt bra. Det är ju svårt att veta hur mycket man törs klippa så det hinner växa ut innan myggen kommer, men i fjol klippte jag aningens för kort då svansen är perfekt lång nu. Bara att ändra till nästa år. För tillfället är svansroten väldigt fint utväxt, men vad är oddsen att den håller sig så fin i ytterligare fem månader till sommarpremieringen?

Svansen var faktiskt mindre smutsig än tidigare, så den här gången blev den helt ren. Sprayade med glansspray också, den blev så härlig att borsta igenom efteråt. Men lika tjock som de andra fjordingarnas svans är den ju inte. Någon som har tips på hur man får en tjockare svans?

Med ren svans fick Ariel återvända till hagen igen, det är inte mycket att göra när det är isigt ute och hästen inte har broddar. Pussade på fröken och åkte hem.

Sex veckor kvar tills vi flyttar…

Då hovslagaren skulle komma och K hade lite svårt att vara ledig (hon är ju färdigutbildad nu!) så pratade jag med min toppenchef och fick tillåtelse att jobba hemifrån. Underbart! 

Tyvärr ringde K igår kväll och meddelade att hovis inte kunde komma. Det blir nästa helg istället, får verkligen hoppas att det blir av då. Men eftersom jag ändå hade dator med mig hem så jobbade jag på förmiddagen och åkte sedan ut till hästarna.

Ariel var så himla trött! Jag vet att rent fysiologiskt så borde hon egentligen vara trött i januari när det går åt massor med energi för att sätta ny sommarpäls. Men likt förbaskat verkar det som om vårsolen får henne att bli zombie. Eftersom det var isgata nästan hela vägen ut från stallet så gav jag helt upp idén med att rida, det fick bli enbart mys istället!

Fick skotta snö i en halvtimme innan jag kunde komma in genom stalldörren. Det har rasat från taket och blivit ganska höga vallar. Men bra med motion blev det i alla fall. Snälla Ariel åt hö under tiden och tog det hela med ro. Zombie var det ju. 

Borstade igenom hennes svans ordentligt, den blev så himla fin! Tänkte föreviga med digitalkameran, men givetvis hade jag glömt den hemma. Kröp under magen på henne, pillade bort lite kastanjer och lade mig och vilade mig en stund på hennes rygg också, men zombien Ariel brydde sig inte överhuvudtaget, utan tuggade bara vidare på sitt hö. Hon har precis tappat de två främsta tänderna i överkäken, så hon ser rätt så rolig ut. Ingen glugg blev det, men däremot ganska korta tänder än så länge. Sötis!

När jag släppt ut Ariel i hagen igen fick de lunchhö, jag pratade med M om att jag tar morgonfodringen imorgon, det var lika uppskattat som föregående vecka. Planen är att bara pyssla då med, vågar mig inte på så mycket annat när det bara är skridskois. På söndag åker jag inte ut alls, då blir det en sväng till Gottröra och distansträff!

Morgonfodring igen, följt av frukost för mig i stallet. Drog ut på frukosten en del, passade på att planera kommande vecka när jag ändå hade lite lugn och ro omkring mig. Tog några bilder på Ariel under frukostätandet.

Rimfrost i pannlugg och på nosrygg.

Äter frukost



Fina flickan!



Sedan fick Ariel komma in i stallet. Rengjorde alla kroppsöppningar medan hon mumsade hö. Konstaterade att framtänderna upptill börjar sitta lite löst... Vägde upp en massa hö och lullade på rent allmänt. Efter en titt på klockan bestämde jag mig för att det inte var värt att stressa med någon ridning, utan lät Ariel gå ut i hagen igen. Hon var inte helt nöjd med det, försökte följa mig ut när jag skulle stänga grinden igen. Men den här helgen har verkligen gått i schemalagda spår, så jag är i alla fall glad att jag hunnit ut till Ariel.

Om tågen går i tid så skall jag försöka hinna ut på tisdag, annars blir det fredag då hovslagaren kommer (och jag får jobba hemifrån). Saknar sötnosen redan!

I förmiddags stod jag inte ut längre, utan susade ut till fina Ariel. Har varit ifrån henne åtta dagar och till nästa gång vi ses har det hunnit gå tolv dagar. Min prinsessa växer upp utan mig.

 

Ariel stod (förstås) och solade sig när jag åkte förbi. Eftersom hon är ledig från jobb några veckor framöver så tog jag inte ens med mig grimman till hagen. Ingen idé att bli frestad. Däremot hade jag borste och hovkrats med mig, mycket goda enligt gänget i hagen.

Ariel var mest intresserad av att bitas, eller snarare kanske stångas. Uppenbarligen är det ett par tångtänder som är rätt så lösa, förmodligen kliar de något enormt. Så fort jag kliade tänder från utsidan så började hon gäspa.

Borstade av henne som hastigast, hon är så fin i pälsen nu med all snö omkring så det är bara dumt att nöta på värmeisoleringen. Kratsade hovarna och grälade på damen som skyfflade snö i nacken på mig när jag stod framåtböjd. Ariel gengäldade genom att dra upp jackan på mig och placera en snökall mule i korsryggen.

Sedan gick vi på lite äventyr i hagen, kollade att allt var ok i vindskyddet och så försökte jag övertala Ariel att följa med mig ut i djupsnön. Hästarna har ju trampat upp stigar i snön som gör det lätt att ta sig fram, men varför inte upptäcka nya vägar. Med snö halvvägs upp längs låret försökte jag få Ariel att förstå att hon skulle följa mig även ut i detta vinterlandskap. Hon låtsades hitta en intressant sten istället, så jag var tvungen att muta henne med lite prasslande papper. Då kom hon lunkandes och fick pulsa några meter i snön. Sedan var jag nöjd med dagens "träning" och så tävlade vi bort till den upptrampade stigen igen. Ariel vann förstås, med sin snygga passagetrav var hon både vackrare och mindre klumpig.

Vi avslutade äventyret med att gå bort till det stora trädet som är mitt i hagen. Här har Ariel och gänget försökt äta upp så mycket bark som det bara går. Ariel visade glatt hur en riktig bäver jobbar och jag belönade henne genom att dra, slita och sparka på en av de gigantiska nedramlade grenarna, så den faktiskt vände på sig. Ny bark att gnaga loss fick Ariel att helt tappa intresset för matte, så jag pussade hejdå och vände hemåt.

Tolv dagar kvar...

Såg inga hästar i hagen när jag åkte förbi med bilen. Förberedde lite i stallet och när jag sedan kom till hagen så stod Ariel vid grinden och väntade. Hon har återigen kommit in i en period när hon vill GÖRA saker. Vad som helst, men gärna rooooliga saker!

Så efter några lydnadsövningar blev det faktiskt full fart framåt till stallet. Jag fick harkla några gånger när Ariel övervägde möjligheten att smyga (i ökad trav alltså) förbi matte. Bestämde mig för att skojlongera lite i grimman eftersom hon var så igång. Blev några varv i skritt och trav åt vardera håll, sedan var vi väldigt nöjda bägge två.

In i boxen med Ariel (med hö förstås) och idag lade jag upp taktiken lite annorlunda. Eftersom jag vet att hon blir rastlös efter ett tag, så packade jag hö först. När allt hö var uppvägt och klart (fem balar...) tog jag mig an Ariel. På så sätt borstade jag henne precis när hon började bli lite rastlös och ville vara nära matte.

Hon verkade inte uppskatta pysslandet särskilt mycket, så när hovarna var kratsade fick hon faktiskt stå i gången en stund (med hö). Mätte henne och hon är lika hög som sist. Däremot har korset "krymt" (mäter ju inte så exakt) så nu är hon för första gången någonsin högre fram än bak. Hon ser verkligen superstor ut, men är fortfarande gränsfall C-ponny.

Sedan fick hon sitt kraftfoder och så gick vi ut i hagen igen. Ariel markerade lite svagt att hon gärna gick på äventyr, men det kom inga protester när jag ändå släppte ut henne i hagen. Imorgon skall vi ge oss iväg på äventyr istället! Planerar att rida i sommarhagen.

Hua vad snabbt det blir mörkt nu. I torsdags var jag på det årliga julbordet med stiftelsen jag är aktiv inom, och hade väl någon slags förhoppning om att promenera med Ariel i dagsljus. Men trots att jag lämnade julbordet i riktigt hyfsad tid, hade det redan börjat skymma när jag parkerade bilen hos Ariel.

K var inne i stallet med Idunn, de hade ridit en kort sväng, så även Idunn gör framsteg som ridhäst. Härligt! Jag bytte till stövlar och hämtade in Ariel från hagen. Leran kändes inte lika blöt, men fortfarande hal som is. Inte roligt! Jag ser fram emot nästa veckas köldknäpp, då kanske hästarna rör sig lite mer i hagen. Nu är de rejält understimulerade, vilket märks på Ariel. Hon studsade inget, men däremot klev hon på med stor iver i skritten. Vi travade en liten snutt också, bara för att se att lydnaden finns kvar i traven också.

Ariel fick gå in i boxen och äta hö medan jag borstade av henne. Hon var inte lika lerig, eller snarare så hade nästan all lera torkat. Det var bara benen som hade blöt lera och jag orkade inte värma vatten och rengöra. Får göra det nästa gång jag kommer ut.

K var i stallet med Sunna en sväng och visst märks det skillnad på vilken häst som lämnar stallet om man ser till Ariels beteende. Uppenbarligen har hon inte lika starka band till Cleo, för då bryr hon sig inte alls. Nu när Sunna gick så blev hon lite orolig, tryckte sig mot dörren och undrade om hon inte fick följa. Jag tröstade så gott jag kunde och det blev allt längre mellan de längtansfulla blickarna på stalldörren och höätandet. Jag jämför dock med när Ariel var åring och vi bråkade om vem som egentligen bestämde, när vi var 7-8 meter från övriga hästar… Tänk så mycket som förbättrats ändå!

Satt och pratade i telefon en stund medan Ariel åt, men ganska snart blev vi rastlösa bägge två och återvände till hagen. Jag hade middagshöet med mig, och från början fick Ariel äta ur kassen medan vi gick. Men så slog det mig att jag kanske lärde henne ett beteende som kunde bli besvärligt längre fram i livet. Sade ifrån och då gick hon så snällt vid min högra sida istället.

Pussade hejdå medan hästarna åt hö, kommer inte se Ariel på en vecka då jag skall på utställning på lördagen och jobbar övertid på söndagen. Men onsdag blir det både rengöring av benen och promenad! Sedan var det ju det där med persedelvården…

Det känns som om det var evigheter sedan jag åkte ut till stallet utan någon tidspress på mig. Många gånger har jag saker inplanerade senare på kvällen alternativt så vill jag hinna hem innan det blir mörkt.

Men idag åkte jag ut i god tid, med lugn i sinnet och vetskapen om att det inte fanns några måsten efter att jag varit hos Ariel. Jag tror det smittade av sig på Ariel, för även om hon var lite småstudsig på väg till stallet så verkade hon ändå mer avslappnad än på länge.

Hon fick stå i boxen och äta hö medan jag borstade igenom henne ordentligt, pillade bort kastanjer och gjorde även ett tappert försök att få svansen genomborstad. Jag lämnade den dock åt sitt öde efter en stund, inser att jag måste köpa schampo, tvätta igenom svansen ordentligt (tills den är ren och inte "bara" halvsmutsig) och därefter hålla den trasselfri med hjälp av borstning och pälsglans.

Kände igenom knän, haser och senor ordentligt. Tycker mig uppleva att hon fått större ledgångar, men jag är så ruskigt dålig på att avgöra sådant. Skall ta kort någon dag framöver och se om jag ser någon skillnad.

Jag satt en lång stund och bara njöt av att betrakta min häst också. Snart är det två år sedan jag tog språnget ut i det okända och köpte henne... Äntligen börjar det sjunka in att hon verkligen är min häst.

Kunde (förstås...) inte låta bli att sitta upp en stund. Ariel var helt oberörd, trots att det var 1 ½ månad sedan jag satt på henne senast. Dock kände jag ryggraden lite väl bra, så det behövs definitivt mer ryggmuskler innan jag kan börja sitta på henne igen.

Packade lite hö innan jag ställde upp Ariel i gången för frisering. Hon tyckte att det var en väldigt dum idé, det fanns ju hö kvar i boxen! Eftersom jag vill att hon skall få i sig så mycket hö som möjligt blev det därför en snabbklippning av manen, bara för att hålla den kort och så pass jämn att Ariel inte behöver skämmas.

Sedan fick Ariel till sin stora glädje återvända till boxen medan jag pratade i telefon med min mamma. När Ariel nästan ätit upp allt hö fick hon kraftfoder också. Hon har accepterat att inte äta förrän jag sagt varsågod, nu är det ingen diskussion längre. Däremot fortsätter hon äta hö medan hon väntar på att jag skall ge henne tillåtelse att äta kraftfoder.

Hon drack upp en hel hink vatten också, innan vi gick ut i hagen igen. Ariel ville förstås inte ut i hagen, utan spanade bortöver efter äventyret...

Igår tillbringade jag nästan en halvtimme med att klafsa omkring i hagen för att dels försöka hitta en alternativ väg ut (tyvärr var extragrinden avspärrad) och dels övertyga Ariel om att hon INTE skulle fastna i något bottenlöst hål. Det var ganska svårt att göra, eftersom jag själv inte såg var jag gick någonstans (allt är verkligen bäcksvart nu!) och därmed flertalet gånger hamnade med fötterna i vattenpölar som var djupare än mina stövelkanter.

Fick till sist ut stackars Ariel ur hagen, hon blev genast mycket ivrigare i steget och frågade om hon fick trava. Självklart! Vi travade hela vägen till stallet, ökade på tempot för varje meter. Det verkligen pös energi ur henne, det märks att hon inte kan röra sig så mycket i hagen. Så där och då bestämde jag mig för att longera henne lite på stallplanen. Inte för att lydnadsträna, utan bara för att hon skulle få jogga av sig lite.

Ariel fick följa mig in i sadelkammaren och hämta longerlinan och jag blir bara så glad över hennes följsamhet. Inga problem att komma med in och inte heller att sedan backa ut (i vinkel).

Longeringen blev en ganska vild historia, med en del studs på stället. Jag lät henne tjoa på i ungefär fem minuter, sedan kom hon självmant in till mig och ville gosa. Då blev det lite lydnad på liten cirkel, med fokus på skritt och halt. Hon vill ju hemskt gärna in och gosa när jag ber henne göra halt, men på slutet så accepterade hon att stå kvar ute på spåret.

Mycket nöjda återvände vi till stallet, där Ariel fick stå i boxen och äta hö medan jag rengjorde hennes ben. Hon ville helst inte stoppa ned benen i vattenhinken, men när hon väl gjort det stod hon stilla och jag kunde rengöra i lugn och ro. Tycker att det är en metod som fungerar ypperligt på Ariel, även om det är lite pyssligt att värma vattnet i vattenkokaren.

Skar bort rötan (eftersom hovslagaren ännu inte varit här) och det såg ännu bättre ut än sist. Finns lite kvar på höger fram och jag skulle gärna vilja att hovslagaren kom snart så det blev en ordentlig verkning gjord. Det är ju snart nio veckor sedan sist.

När Ariel var fin i hovarna fick hon en snabb avborstning innan jag hämtade kraftfodret. Vet inte om jag nämnt det tidigare, men hon har ju lärt sig varsågod. Nu håller vi på och finjusterar det hela, så Ariel stod med boxdörren öppen och följde varje steg matte tog med hinken... Men så fort hon tänkte ta ett steg ut så behövde jag bara harkla mig så stod hon kvar.

 

Sedan när hinken väl står framför henne måste hon dessutom vänta på att matte säger det magiska ordet. Ariel tycker ofta att jag är alldeles för långsam med att säga det.

När hon ätit klart och jag städat undan fick hon gå ut i hagen igen. Hon stod länge och tvekade inför slänten och jag hade verkligen inte hjärta att tvinga henne.Med lock och pock och en bra stunds tålamod så klev hon till sist in i hagen.

Efter att jag halkat omkring en stund (måste ju stänga grindarna också...) lovade jag mig själv att inte åka ut när det är mörkt något mer. Utan istället åker jag ut både lördag och söndag när jag har möjlighet till det. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt att klafsa omkring i leran och bli blöt ända upp till knäna. Bättre då att jag åker ut när det är ljust så jag åtminstone ser de värsta hålen när jag går.

Att ha stor hage hjälper för övrigt inte längre. Det är lerigt eller vattensjukt i hela hagen nu och det gör mig så himla ledsen. Önskar att jag kunde ha Ariel någonstans mellan oktober-mars där det finns grushage, för att sedan under resten av året låta henne gå på bete.

Ariel har nu lagt ännu ett djur till sin lista (känguru, åsna och tapir finns sedan tidigare). Idag när jag skulle hämta henne i hagen stod hon på kanten till bäcken, med framhovarna i vattnet och åt sjögräs. Precis som Habina brukade göra. Så Ariel är tydligen en flodhäst också…

Hon var inte överförtjust i att lämna hagen, men följde ändå med. Det är förstås leran hon ogillar, för så fort hon får grusväg under fötterna blir hon väldigt livlig. Vi repeterade lite lydnad på väg till stallet och hon vet precis vad hon får och inte får göra. Sedan kan hon ibland muttra lite över petiga matte, som envisas med att hon skall rygga något steg då och då.

Inne i stallet fick hon gå direkt in i boxen. Jag började förbereda vattnet för rengöring av benen och bestämde mig för att testa att rengöra benen fast hon stod lös i boxen. Förra gången gick det ju inte alls, men den här gången resignerade hon och lät mig stoppa ned benet i vattenhinken. Hon kanske minns föregående gång, då protesterna bara ledde till att hon fick stå i gången utan hö…

Med ljummet vatten (byte efter varje ben) var det inga problem att få benen rena. Det är faktiskt en väldigt smidig metod om man som vi inte har tillgång till spolspilta. Mycket mindre spill än när man står och spolar med slangen plus att jag tror hästen också uppskattar att vattnet inte är iskallt.

När Ariel var helt ren inleddes projekt skära bort röta. Faktum var att jag den här gången fick bort så gott som all röta på bägge framhovarna och helt och hållet på bakhovarna. Det märks en enorm skillnad efter att jag tagit bort röta ett par veckor tidigare, då finns det inte så mycket kvar att ta. Så från och med nu blir det noggrannare koll av hovarna med rengöring och eventuellt borttag av röta varannan vecka. Jag tror att det kommer gå mycket lättare att hålla rötan i schack då. Om nio dagar kommer dessutom hovslagaren, det är väldigt behövligt!

Eftersom vattenkokaren redan var igång så passade jag på att tvätta svansen också. Än en gång med jodopax eftersom jag inte köpt schampo än. Svansen blev definitivt renare, men vattnet ville inte bli helt rent. Fy vad äckligt smutsig svansen var! Jag borde väl tvätta den oftare än jag gör, men det är också någonting som tar väldigt mycket tid. Jag tror också att det handlar om rutin, men det är svårt att hinna allt som jag vill göra när jag bara är ute hos Ariel 1-2 gånger i veckan. Det måste det bli ändring på framöver…

Sedan fick Ariel sig en avborstning medan svansen torkade. Hon åt förstås hö hela tiden och tyckte att livet var rätt okej. Men så fort matte öppnade boxdörren ville hon ut igen…

Ute i hagen blev det middagsfodring och lite yra hästar. Jag hittade några ganska torra plättar där höet hamnade, i övrigt är det blött eller lerigt i nästan hela hagen. De har en väldigt stor hage, men med dålig dränering. Önskar att de kunde gå i den andra, torrare hagen, men den har för mycket gräs för Idunn.

Nu kommer jag inte träffa Ariel på ett par veckor, då jag till helgen åker till Göteborg och modellhästriks. Det skall förstås bli superkul, men jag kommer att sakna min prinsessa…

Har pratat semester med chefen idag och fram till jul kommer jag att vara ledig varje onsdag. Då blir det förstås mer tid för Ariel, så det är en tillfällig lösning som jag gillar. Min motivation höjdes direkt, så nu funderar jag faktiskt på att avbryta Ariels vila och börja promenera igen. Dock tänker jag inte jobba mer med insittningen förrän efter jul. Men lite promenader kan väl inte skada? Om jag börjar promenera nästa gång jag åker ut till Ariel så har hon fått vila totalt en månad. Det känns ändå som en lagom lång tid. Över jul blir det ju automatiskt lite mer vila.

Ariel var inte särskilt intresserad av matte igår. Det krävdes att Idunn kom och gosade en stund innan hon bestämde sig för att kräva tillbaka äganderätten över matte och kom lunkandes.

Sedan ville hon INTE gå till grinden. Jag förstår henne, jag gillar inte heller att gå i decimeterdjup lera. Väl ute på fast mark igen var hon dock ivrig hela vägen in i stallet.

K ringde när vi var nästan framme och undrade om jag skulle ut till stallet idag. Ariel fick träna tålamod genom att stå stilla hela tiden medan jag pratade foder och planer för kommande vecka. Det gjorde hon med glans!

Hon fick gå in i boxen och äta hö medan jag packade hö för kommande vecka. Det blev några balar som gick åt och ändå märks det ingen skillnad i vårt jätteberg med hö.

 

Ariel stod lugnt nästan hela tiden, vid ett tillfälle blev fåglarna i voljären lite väl högljudda och då spände hon sig. Jag såg verkligen hur hon måttade dörröppningen med blicken och tanken som for igenom hennes huvud. Om jag tar i ordentligt kan jag lätt hoppa över den här. Så jag skyndade mig fram och lugnade henne. Någon boxhoppning behöver vi inte ha mer.

Sedan blev det pyssel med Ariel. Borstade av henne ordentligt, hon var lerig fläckvis men hade inte rullat sig. Upptäckte att hon var skitig på undersidan av svansroten, så då blev det förstås tvättning. Skulle så himla gärna vilja tvätta svansen oftare, men det känns som om jag aldrig har någon tid för det. Eller snarare så känns det som om jag skall hinna på tok för mycket de gånger jag åker ut till Ariel.

Hon fick ett par nävar kraftfoder också innan vi traskade tillbaka ut i hagen. Tog oss in genom den andra grinden som inte har lika stort område av äcklig, kladdig lera. Sedan fick alla hästarna hö, även om det var hopplöst att se något i det bäcksvarta mörkret så försökte jag lägga på bra platser.

Körde sedan hem i mörkret och önskade att det kunde bli vår snart.

Klev upp redan sju (vilket är jobbigt på lördagar eftersom jag kliver upp fem på vardagarna) för att vara i stallet tidigt. Gav hästarna frukosthö och åt sedan själv frukost i fikarummet. Det var så härligt, en riktig lyxfrukost hade jag släpat med mig och det var så skönt att sitta där utan att behöva stressa (eller göra något annat samtidigt).

När jag var klar var också hästarna klara, men jag drog mig för att ta bort Ariel från flocken. Hon verkade så harmonisk där och då.

 

Tog lite kort och sedan kom Ariel och krävde att jag skulle busa. Så jag försökte dra igång gänget, men det var bara Ariel som sprang omkring. Men som hon sprang. Svansen var rakt upp och hon hade en helt fantastisk trav.

Efter att vi busat klart (5-10 min kanske?) var jag förstås tvungen att kontrollera det där med svansen. Mycket riktigt var hon brunstig.

 

Kollade i kalendern sedan och det var den här helgen hon skulle brunsta. Hon verkar vara exakt som en klocka med brunsterna, det känns skönt.

Gick in och packade hö en stund innan jag återvände med skottkärra, foderhink och rykthink. Mockade ligghallen medan hästarna stod på håll och spanade, de undrade nog om det var värt besväret att ta sig hela vägen eller om det inte vankades några godsaker. Sedan gick jag och mötte Ariel, hon fick äta kraftfoder medan jag drog av henne som hastigast och tempade. Ville sedan mysa en lite stund till, men till sist var det bra och hon lunkade tillbaka till flocken.

Hästarna står och äter.



Ariel får syn på matte.



Måste kolla vad matte gör.



Ställer snällt upp sig för fotografering.

Igår fick jag gå ganska långt ut i hagen för att hämta Ariel. Hagen är ganska vattensjuk nu på sina ställen, och hästarna går helst inte där om de slipper. Ariel behöver motivering i form av grimma och grimskaft på, sedan går hon snällt genom vattnet. Hon verkade glad att se mig, men det var inte någon överväldigande glädje. Hon verkar uppskatta vintervila lika mycket som jag. I alla fall än så länge.

Inne i stallet provade jag först att ha henne i boxen så hon kunde äta hö. Men eftersom jag ville rengöra hennes ben genom att stoppa ned dem i vattenhinkar så fungerade inte boxidén så bra. Band upp henne i stallgången istället och då stod hon snällt medan jag tvättade av benen ordentligt. Jag har märkt av att det fastnat lite väl mycket sten i bärranden den senaste tiden, så idag skulle jag helt enkelt skära bort all röta. Det blev dock inte så lätt som jag trott. Ariel hade väldigt djup röta på ett par ställen på bägge framhovarna och jag vågar ju inte skära bort hur mycket horn som helst.

 

Jag hoppas verkligen att hon inte får riktiga problem med detta. Har lite dåligt samvete eftersom jag sett hur stenarna fastnat men inte åtgärdat det hela i tid.

 

Från och med nu kommer jag att rengöra hovarna ordentligt med vattenbad varannan vecka och verkligen skära bort all röta jag ser.

 

Jag vill inte råka ut för en separation av hoven så hon får stå på boxvila i ett halvår (vilket K:s Eldur fick göra).

Hittade för övrigt min hovkniv som varit mystiskt försvunnen i ett halvår. Någon (dvs jag) hade lagt den i skötsellådan när den egentligen skall ligga i sjukvårdslådan. Inte konstigt att den varit ”försvunnen”…

Ariel stod snällt under hela behandlingen, även om hon stundtals blev lite trött att stå med ett ben upplyft hela tiden. Jag blev också trött av att skära så mycket, märks att jag inte har särskilt mycket armmuskler längre. Jag varken mockar eller bär vattenhinkar, så hur skulle jag kunna ha det?

Sedan fick Ariel återvända till boxen och höätandet. Hon var mycket nöjd med det arrangemanget och fick stå där medan jag borstade bort en massa löst hår. Jag förstår inte, det är bara hon som fortfarande fäller av hästarna och känner jag henne rätt kommer hon att sluta fälla lagom till nyår då det är dags att börja fälla vinterpälsen….

Sedan hade jag tänkt att klippa manen, men jag kunde förstås inte undgå att snegla lite på hennes svans. Jag har ju inget schampo längre (måste köpa det!) så jag testade faktiskt att blanda i jodopax i vattenhinken. Det skummade väldigt mycket och luktade oerhört fränt. Men Ariel verkade inte bry sig och oj vad svansen blev ren av det!

 

Nu var den i och för sig både nedkissad och lerig, så helt ren blev den inte. Jag orkade inte heller värma på ännu mer vatten för att tvätta den en gång till, så det fick duga. Torkade med handduk så gott jag kunde och sprayade sedan med pälsglans. Jag vet att jag inte borde spraya en halvsmutsig svans men samtidigt är jag desperat nu, hon måste få en mer lättskött svans utan att jag blir av med en massa hår i den. SUCK!

Sedan klippte jag faktiskt av svansen också. Har resonerat som så att hon ändå inte behöver en lång svans vintertid och nu har jag klippt av den ganska långt nere mest för att testa hur mycket som hinner växa ut innan sommaren kommer. Ett litet experiment för att se om det går att ha kort svans vintertid (för att slippa leran) och lång svans sommartid.

Sedan gav jag mig i kast med Ariels man, men nu var hon rätt så less på matte och hennes konstiga idéer. Hon visade med stor tydlighet att hon INTE ville bli störd i ätandet, så jag klippte bara manen hjälpligt. Egentligen borde jag ha bundit upp henne igen, så jag skulle kunna jobba helt fritt med manen, men jag hade inte hjärta till det. Vi slet så länge med hovarna att hon faktiskt förtjänade att få ta det lite lugnt. Så när manen åtminstone var kortare (om än inte jämnare) så packade jag hö istället medan Ariel mumsade vidare. Jag tog även med alla handdukar som gått åt under dagen ut till bilen, för på kvällen var det tvätt av hästsaker som stod på schemat. Sedan sopade jag bort lite hovrester innan jag tog ut Ariel i hagen igen. Hade med mig kvällshöet i två påsar och det blev lite väl krångligt att leda Ariel med det, så jag släppte henne faktiskt och gick i förväg till hagen. Hon var inte alltför olydig de första meterna, men sedan insåg hon att hon var lös och utnyttjade situationen till att äta gräs… Fick gå och hämta henne när jag ställt ifrån mig höpåsarna. Eftersom det fortfarande var ljust och jag hade gott om tid (och stövlar på mig) passade jag på att lägga ut höet på lite torra ställen. Jag har märkt att hästarna oftast får höet precis vid grinden och det är ju inte kul för dem att stå i leran och äta. Dessutom trampar de ned en del hö i leran och en överhungrig häst som Ariel går ju gärna och pillar lite i höet i efterhand. Jag vill ju inte att hon äter lera och får kolik!

Ariel höjde huvudet och såg efter bilen när jag åkte därifrån, kanske inbillade jag mig, men lite längtansfull såg hon ändå ut. När höet hon tuggade på var uppätet sänkte hon dock huvudet, så uppenbarligen är matte inte lika viktig som mat…

I torsdags satte jag vinterdäck på bilen, så i fredags jag hade med mig sommardäcken i bagaget för rengöring. Inledde därför med att spola av och borsta rent däcken, så de skulle hinna torka så mycket som möjligt. Saknade varmvattnet en del då.

Sedan fick Ariel komma in. Hon följde med mig utan knot, men kändes på något vis mer harmonisk än på länge. Tyckte att hon breddat sig lite också, men jag kan ha inbillat mig. Så länge har hon ju inte fått vila ännu, så förmodligen är det mest önsketänkande från min sida.

Hon fick stå uppbunden med bara ett grimskaft medan jag borstade bort en massa lös päls. Det verkade passa henne bättre än att stå med två, även om hon inte rör sig så mycket mer så känner hon sig friare av det.

Märkte att hon tuggade och gäspade en hel del. Hon har ju en hel del tandaktivitet som pågår i kinderna och kanske kliar det en del. Jag tog faktiskt och stoppade in en hand och kände, men det enda jag kunde konstatera var att hon inte har några vargtänder eller betar och att första tanden är hemskt vass. Men de skall de ju vara om hon skall kunna äta med dem. Ariel stod som ett litet ljus medan jag kände efter.

 

Det skall dock bli skönt med tandkoll om ett par månader.

Kratsade hovarna och konstaterade att de där dumma hålväggarna börjar komma tillbaka.

 

Lovade mig själv att tvätta hovarna helt rent på söndag och skära bort allt som ser ut som röta.

Sedan fick Ariel faktiskt gå ut i hagen igen och hon verkade fullt tillfreds med det. Tidigare när jag bara släppt ut henne efter skötsel har hon stretat emot vid grinden för att markera att hon faktiskt vill göra något, men idag travade hon in.

Sedan tog jag tag i projekt göra rent all utrustning och det gick faktiskt snabbare än jag beräknat. Borstade rent vojlocken inför tvätt, smorde upp min fina lädergjord och lät distanstränset och förbygeln ligga i ljummet vatten ett tag. Jag använder mig av vattenkokaren när jag skall få ljummet vatten, men visst är det lite småkrångligt och tidsödande.

När all utrustning antingen var upphängd på tork eller i bilen (för transport till tvättmaskinen hemma) stuvade jag in bildäcken i bagaget och lyckades även få plats med 6 kg hö. Gissa om jag älskar min kombi!

Fodrade hästarna innan jag åkte, hade inte tänkt på hur lerigt det hunnit bli så jag smutsade ned mina vardagsskor. Avskyr verkligen leran!

Ariel är ledig nu, så när jag hämtade in henne var det bara för lite ompyssling. Hon stod vid grinden och väntade, blev lite otålig då jag fipplade med grimman en stund. Så otålig att hon försökte skynda på saker lite genom att stoppa nosen i grimman, vilket givetvis gjorde allt ännu trassligare.

 

Till sist fick jag be henne backa undan så jag skulle få utrymme att trassla färdigt. Sedan skrittade vi till stallet med ivriga steg, känslan av äventyr låg i luften, Ariel vet ju inte om att hon skall vara ledig ett par veckor.

I stallet blev hon uppbunden och fick prova att äta ur hönät. Uppenbarligen går det inte, Ariel blev osäker på hur hon skulle hantera situationen, hon försökte noppa åt sig lite höstrån, men eftersom hon tog ungefär tre strån åt gången insåg jag att operation hönät inte fungerar när hon skall äta mycket under kort tid. Så det fick bli klassikern med IKEA-kasse i skottkärran istället. Ariel verkade nöjd med arrangemanget och mumsade glatt hö medan jag borstade av henne, kratsade hovar, visiterade extra noga och mätte henne. Hon har tydligen krympt, även om jag är tveksam till hur bra hon stod med huvud och hals. Nu är hon 138 cm i manken och 138,5 cm i korset. Oavsett om måtten egentligen stämmer så är ju det viktiga att hon snart är jämnhög både fram och bak. Mätte runt magen också och hon har smalnat av lite där. Det känns bra, efter vila kommer jag ju börja ge hö på mer regelbunden basis och även lite kraftfoder.